Annons

Guillou desinformerar, vi räddade liv

Det sprids en felaktig bild av den svenska insatsen i Afghanistan, skriver Callis Amid i polemik mot sådana som struntar i fakta för att kunna svartmåla dem som var beredda att dö där.

Publicerad
Jämfört med alternativet har den internationella insatsen i Afghanistan förbättrat situationen, här symboliserat av poliovaccinering i Kabul.
Jämfört med alternativet har den internationella insatsen i Afghanistan förbättrat situationen, här symboliserat av poliovaccinering i Kabul. Foto: Rahmat Gul / TT

Nyligen skrev Jan Guillou en kritisk kolumn om Sveriges bidrag i Afghanistaninsatsen. Han hävdade (14/5) att svenska soldater gjort skillnad i Afghanistan genom att bidra ”till en mänsklig katastrof av enorma dimensioner.”

Påståendet är felaktigt och visar att skribenten låter sin fasta övertygelse styra i stället för att ta del av tillgängligt faktaunderlag. Det framgår inte minst av hans formulering att Sverige bedrev krig i Afghanistan i 12 år utan att kunna ”förklara varför eller peka på något positivt resultat.”

Tack vare västsamfundets civila och militära insatser har barnadödligheten minskat. Drygt sju miljoner fler går i skola jämfört med 2001 då talibanerna var vid makten. Antalet kvinnor i parlamentet har ökat till 27 procent.

Annons

Att säkerheten har försämrats beror främst på att ISAF-insatsen avslutades långt innan landets säkerhetsstyrkor var uppgiften mogen att upprätthålla lag och ordning. Det bekräftas även av statistik hämtad från UNAMA som visar att antalet skadade och dödade ökade med 22 procent under 2014 då ISAF-insatsen avslutades.

Ovanstående och mer finns att läsa för den som låter fakta ligga till grund för en samlad bedömning. Det passar inte Guillou som tycks vara ute efter att svartmåla den militära insatsen och det säkerhetsarbete som legat till grund för utvecklingsbiståndets möjlighet att verka. Biståndsorganisationer har vare sig förmågan eller viljan att ordna säkerhet utan är helt beroende av den för att bedriva verksamhet. En upplyst debattör hade återgivit detta samband om svartmålandet av handlingskraftiga män och kvinnor inte hade varit det huvudsakliga målet med kolumnen.

Guillou låter påskina att västsamfundets stöd till Afghanistan har förvärrat säkerhetssituationen och bidragit till ökad misär och elände. Han påstår felaktigt att utredningen om Sveriges samlade bidrag i Afghanistan (SOU 2017:16) inte svarar på frågan om varför Sverige var i Afghanistan och väljer att bortse från den betydligt mer angelägna frågan; vad hade hänt i landet om världen vänt ena kinden till när talibanerna kom till makten 2001?

Guillou nämner inte att det är det regeringsfientliga motståndet i landet som är att skylla för den överväldigande majoriteten av skadade och dödade civila. Enligt en UNAMA-rapport från 2014, det år ISAF-insatsen avslutades, låg det regeringsfientliga motståndet bakom 74 procent av de skadade och dödade civila i Afghanistan.

Hur menar Guillou att världen borde ha reagerat? Skulle omvärlden ha tittat på när skarpa pekfingrar och diplomatiska protester inte avbröt talibanernas systematiska våld mot den egna befolkningen? Hur ska man samtala med en part som hellre sätter sin omgivning i brand än att föra ett ordnat samtal?

Likt andra vänstersympatiserande debattörer undgår det Guillou att händelseutvecklingen i Afghanistan beror på tre faktorer: den politiska ledningen, utvecklingsbiståndet och den militära insatsen. Att söka en övergripande förklaring i en av dessa faktorer ger inte en rättvisande eller nyanserad bild eftersom det finns komplexa beroenden faktorerna emellan som förklarar uteblivna reformprocesser. Exempelvis att Afghanistan är ett av världens mest korrupta länder där etniska låsningar mellan afghaner har försvårat realiserandet av säkerhetssektorreformer och undergrävt återuppbyggnadsinsatser i landet. Eller att frånvaron av ett koordinerat säkerhets- och biståndsarbete bidrog till att pengar slängdes i sjön när flickskolor sattes i brand i områden utan tillräcklig säkerhet.

Ja, västsamfundet gjorde skillnad i Afghanistan och bidrog till att förbättra livsvillkoren för miljontals afghaner. Men mycket hade kunnat göras bättre och det förtida tillbakadragandet av militära styrkor försämrade säkerheten i landet.

Guillou avslutar med att beskriva hur skamsna ”bombliberaler” nu känner sig med anledning av händelseutvecklingen i Afghanistan. Det är talande att en man som dömts till fängelse för spioneri väljer att prata om skam. Till skillnad från Guillou kan jag och drygt 9 000 andra svenskar rakryggat säga att vi gjorde vårt bästa för att hjälpa främmande afghaner, ej främmande makt. Till skillnad från Guillou kan jag och drygt 9 000 svenskar säga att vi inte förrådde vårt land utan tjänade det och var beredda att dö för de värderingar som är Sverige.

CALLIS AMID är Afghanistanveteran och kandiderar i riksdagsvalet 2018 för Liberalerna.

Annons
Annons

Jämfört med alternativet har den internationella insatsen i Afghanistan förbättrat situationen, här symboliserat av poliovaccinering i Kabul.

Foto: Rahmat Gul / TT Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons