Annons

De som dödar drömmar sover aldrigGuillou lånar av sig själv – till mannen han kunde blivit

Jan Guillou skriver spännande och underhållande – men tyvärr infinner sig en störande känsla av deja vu när man läser hans senaste bok.
Jan Guillou skriver spännande och underhållande – men tyvärr infinner sig en störande känsla av deja vu när man läser hans senaste bok. Foto: TT

Vänsterrörelsen, Palestina, hemliga agenter, Expressen... Jan Guillou har sina återkommande teman. Problemet är att han måste gestalta dem, snarare än bara redovisa dem. Kaj Schueler har läst ännu en volym i den stora serien om familjen Lauritzen och 1900-talet – som nu kommit till 1970-talet.

Publicerad

De som dödar drömmar sover aldrig

Författare
Jan Guillou
Genre
Prosa
Förlag
Piratförlaget

472 s.

Säga vad man vill, men flitig är han, Jan Guillou – och punktlig. Varje höst utkommer en ny volym i den stora serien om släkten Lauritzen och 1900-talet. Till skillnad från en charmig charlatan som ”Sickan” i Jönssonligan håller han sig till sin plan och levererar. I den åttonde delen av ”Det stora århundradet” avhandlas åren 1970-1975.

Släkten blir alltmer splittrad, girighet och småskurenhet får familjemedlemmarna att titta snett på varandra. I Västeuropa är vänstern högljudd, framgångsrik och på sina håll våldsbejakande. Huvudpersonen Eric Letang är en allt framgångsrikare notarie hos Henning Sjöstrand, samtidigt aktiv i den unga Palestinarörelsen.

Trots att Guillou skickligt kan väva ihop en underhållande och spännande berättelse infinner sig vid läsningen av ”De som dödar drömmar sover aldrig” ett störande deja vu. Den som följt Guillous skrivande genom åren, och alldeles särskilt den utmärkta självbiografin ”Ordets makt och vanmakt”, slås av det välbekanta i den nya romanen.

Annons

I min fantasi har författaren en skokartong fylld med registerkort med rubriker som IB, vänsterrörelsen, Folket i Bild, Expressen, Henning Sjöström, Palestinarörelsen, infiltratörer, hemliga agenter, svenska, västtyska och israeliska, Carl Hamilton och mycket mer. Ur den kan han fiska upp lämpliga kort för att infoga i sin berättelse.

Men, i rättvisans namn är det nog många läsare som till skillnad från undertecknad varken upplevt vänsterns 70-tal i realtid eller hört talas om IB och dess infiltratörer i Palestina- och Vietnamrörelserna. Problemet är dock berättartekniskt och stilistiskt. Det är som att dessa händelser kommer lite för nära författarens egna erfarenheter och uppfattningar för att bli riktigt bra fiktion. Det blir redovisande tillrättalagt snarare än gestaltande.

I självbiografin fungerar det, men inte här. Guillou hade behövt ge avkall på sin sanning, låta sina gestalter vara vidlyftiga, motsägelsefulla, tappa kontrollen, ja varför inte rädda när situationen var hotfull. Nu blir han docerande och alltför förutsägbar i dessa avsnitt av romanen.

Det vällustiga och ibland grovkorniga avtäckandet av de puritanska och moraliserande dragen inom vänstern å ena sidan och överklassens arrogans och förakt för den sämre lottade medmänniskan å den andra, är uppfriskande.

Psykologisk gestaltning har nog inte intresserat författaren. Det är snarare attityder, politiska skeenden, makt, korruption och klassmotsättningar som stått i hans fokus. Det vällustiga och ibland grovkorniga avtäckandet av de puritanska och moraliserande dragen inom vänstern å ena sidan och överklassens arrogans och förakt för den sämre lottade medmänniskan å den andra, är uppfriskande.

Eric Letang rör sig hemtamt i båda miljöerna. Med samma utpräglade njutning  som han ordnar så att två okända Van Gogh-tavlor går släkten ur händerna korkar han i en utpräglad vänstermiljö upp ett dyrt Bourgogne-vin. I släkten lierar han sig med den lilla radikala falangen och fjärmar sig från reaktionärerna där modern och brodern hör hemma. Motsättningarna är svårbemästrade. Släktträffarna på Sandhamn och i Saltsjöbaden är historia och de enda tillfällen då släkten numera samlas är då en eller annan förmögenhet hos avliden åldring ska fördelas.

Sedan förra romanen ”1968” har kärleken till den tyska radikala advokaten Gertrude och den gemensamma sonen fördjupats. Hon bor med sonen i ett allt intolerantare Västtyskland där kampen mot terroristerna också försvårar fredlig aktivism. De vill, men var kan de leva tillsammans?

Invändningar till trots, det är en spänningsfylld skildring av en tumultartad tid med politiska strider mellan vänster och höger, splittring inom vänster, terror och staters brott mot medborgares integritet.

Säga vad man vill, men författaren äger också en lågmäld humor och en lekfull självdistans. Så lånar Guillou egenskaper som många förknippar med bilden av honom själv till journalisten Erik Ponti och juristen Eric Letang som om han ville säga: Så här blev jag men så här kunde jag blivit.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons