Annons

Den andra dödssyndenGuillou ämneskunskap snarare än litterär finess

I Jan Guillous nionde del av den omfattande  romansviten ”Det stora århundradet” har en ny generation Lauritzen gett sig in i fastighetsbranschen.
I Jan Guillous nionde del av den omfattande romansviten ”Det stora århundradet” har en ny generation Lauritzen gett sig in i fastighetsbranschen. Foto: Anna-Lena Ahlström

Therese Eriksson uppskattar Jan Guillous grandiosa ambition med ”Det stora århundradet”, om än med vissa reservationer. Efter tusentals sidor mästrande och underhållande historieskrivning har romansviten nu nått girighetens decennium, 1980-talet.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

Den andra dödssynden

Författare
Jan Guillou
Genre
Prosa
Förlag
Piratförlaget

444 s.

Detta är ett romanprojekt byggt på storhetsvansinne. Och det är, tvärtemot vad man skulle kunna tro, inte en så pjåkig grund, faktiskt. Så länge det håller i sig – och det tycks det göra för Jan Guillou som nu nått 1980-talet och den nionde boken i romansviten ”Det stora århundradet”. Jag uppskattar både den grandiosa ambitionen att ta ett helhetsgrepp på ett helt århundrade och konsekvensen i genomförandet. När hela projektet är i hamn har den svenska litteraturen begåvats med tusentals sidor mässande, mästrande, underhållande historieskrivning.

Nu är det barnbarnen som står i centrum, närmare bestämt Oscars och Christas, en ny generation Lauritzen.

Ja, jag är raljant, men också uppriktig. Jan Guillou använder sin kompetens – ämneskunskap och ihärdig konsekvens snarare än litterär finess – och det nöter i slutändan ner motståndet mot klumpig prosa och föreläsande tonläge. När jag personligen senast lämnade familjen Lauritzen stod andra världskriget för dörren och de tre bröderna Lauritzens barn började bli vuxna, det var svitens tredje del ”Mellan rött och svart”. Sedan dess har fem böcker och lika många decennier passerat; när ”Den andra dödssynden” börjar skriver vi 1982.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

Nu är det barnbarnen som står i centrum, närmare bestämt Oscars och Christas, en ny generation Lauritzen där vi får stifta närmare bekantskap med framförallt kusinerna Solveig, Ariadne och Eric och deras vedermödor i det nya samhällsklimatet som 1980-talet är. ”Man kan i stort sett datera 1980-talets ekonomiska yra från Ronald Reagans skattesänkningsprojekt 1982 till Berlinmurens fall i november 1989”, skriver Guillou i romanens epilog och det är också i stort sett mellan dessa milstolpar hans berättelse breder ut sig.

Med Solveig i spetsen ger sig familjen Lauritzen in på en spekulativ och snurrig fastighetsmarknad, vilket kan sägas vara familjens röda konflikttråd romanen igenom. Advokaten Eric – för alltid mer eller mindre terrormisstänkt sedan händelserna på 70-talet då hans hustru Gertrude sköts till döds i Tyskland, av misstag – kämpar på sitt håll med att ”skaka av sig Säpo” och att dejta en socialdemokratisk riksdagsledamot.

Jan Guillou är ingen Hemingway. Nej, han befinner sig så långt från en kortfattad och avskalad isbergsteknik man överhuvudtaget kan komma.

Deras förhållande är relativt nytt när Olof Palme mördas, och på det viset står en protagonist åter nära de stora, avgörande skeendena. Jan Guillou skriver inte romaner där samhällsutvecklingen sker någonstans i bakgrunden, på avstånd från romanfigurernas liv och vardag; de befinner sig alltid, på mer eller mindre konstruerade sätt, strax intill händelsernas centrum. Och apropå centrum, det tycks som om Stockholm och Sverige närmast blivit synonymer i ett projekt som har bredare ambitioner än så.

Jan Guillou är ingen Hemingway. Nej, han befinner sig så långt från en kortfattad och avskalad isbergsteknik man överhuvudtaget kan komma. Allt, varenda detalj, skrivs ut. Inte bara på det charmigt nördiga viset med mördande tråkiga fakta om bilmotorer, utan också mässande för en förmodat okunnig läsare, antar jag. Man behöver till exempel inte skriva ut att ett skämt om ”De Aderton” syftar på Svenska Akademien, för att hugga bara ett av otaliga exempel.

Den där förklarande tonen är en hämsko om det här romanprojektet, som i allt väsentligt är ett intressant och initierat dokument över en lång tidsperiod, förmedlat av en inte precis objektiv, men lättillgänglig, roande röst.

Vore inte magister Guillou så övertygad om angelägenhetsgraden i sitt självpåtagna upplysningsuppdrag, skulle ”Det stora århundradet” kunna vara ett välkommet bildningsprojekt – på riktigt. Å andra sidan, återigen, är det den övertygelsen som bär honom och som – trots allt – gör att jag ser fram emot finalen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons