Annons

Daniel Möller:Gunnar Ekelöf – en omisskännlig röst i Grönköping

Poeten Gunnar Ekelöf på sitt sommarställe i Hölö 1951.
Poeten Gunnar Ekelöf på sitt sommarställe i Hölö 1951. Foto: TT

Att Gunnar Ekelöf vid ett flertal tillfällen medverkade i Grönköpings Veckoblad vet vi. Kanske inte så ofta som hittills har antagits – men å andra sidan finns det också oattribuerade verser som bär poetens prägel. För att avgöra vilka måste vi lyssna efter den omisskännliga rösten.

Under strecket
Publicerad

”Också jag har varit Alfred Vestlund i Grönköpings Veckoblad”, avslöjar Gunnar Ekelöf (1907–1968) i en intervju i SvD den 8 april 1952. Det är första gången författaren röjer offentligt att han publicerat sig under den kollektiva pseudonymen A:lfr-d V:stl-nd, som Nils Hasselskog tidigare gjort känd. Tre år senare, 1955, lät Ekelöf samlingen ”Strountes” avslutas med dikten ”Epilog av A:lfr-d V:stl-nd”.

Ekelöf medverkade ofta i veckobladet, men då dess innehåll nästan genomgående är anonymt, eftersom texterna däri är författade under pseudonymer och signaturer, är det oklart exakt vilka han är upphovsman till. Vilka är egentligen Ekelöfs bidrag i veckobladet? Går det alls att få en uppfattning om det?

Litteraturforskaren Reidar Ekner framhöll år 1970 att Ekelöf vid samtal avvisat vissa texter som ”på inre grunder” kunde tänkas vara skrivna av honom i Grönköpings Veckoblad, när han fick dem upplästa för sig, medan han såg sig som möjlig upphovsman till annat. 

Ekner skriver: ”Om ett och annat som efter hand dök upp i hans minne lämnade han upplysningar, dock ibland så vaga att de inte lett till önskat resultat. Det gäller till exempel de flesta av hans förmodade bidrag till Grönköpings Veckoblad, där han påminde sig ha medverkat, bland annat under signaturen Hjördis Flabbs-Brunander.” 

Annons
Annons

”Också jag har varit Alfred Vestlund i Grönköpings Veckoblad”

År 2004 betonar emellertid Ekner: ”De bidrag i Grönköpings Veckoblad, som 1970 framstod som osäkra attributioner, framstår idag med betryggande marginal som säkra.” Det rör sig sammanlagt om elva dikter, publicerade mellan 1947 och 1951.

Tyvärr verkar korrespondensen mellan Ekelöf och redaktionen för Grönköpings Veckoblad vara förkommen. Det försvårar möjligheten att fastställa vilka texter som Ekelöf skrivit under Vestlunds och andra Grönköpingskaraktärers namn. På 1980-talet fick dock Carl Olov Sommar tillgång till poetens almanackor, och i 1950 års almanacka hade Ekelöf den 8 december antecknat: ”Gr.v. Desperatismen”. Det rör sig om en intervju med Stig Berglund, ”kulturdoktor” i Grönköping, publicerad i början av 1951. Berglund uppger sig vara nyligen hemkommen från Paris och avger en rapport om ismernas tillstånd. De är alla döda, berättar han, alla utom en – desperatismen.

Flera av Wihlborgs dikter är välriktade sarkasmer mot den litterära strömning som kallas 40-talismen. Det gör att de lätt kan misstas för att vara skrivna av Ekelöf.

Sektionen ”a:lfr-d v:stl-nd (40-talisten)” i Seth Brembergs antologi ”Transpirationer och annan vers från Grönköping” (1958) innehåller tre dikter som Ekner attribuerat till Ekelöf: ”Rapsodi i blått och grått” och ”Två dikter av a:lfr-d v:stl-nd”. Sammanlagt omfattar sektionen 13 poem, och eftersom Ekner tillskrivit Ekelöf tre av dem kan man få intrycket att fler dikter däri kan vara komponerade av Ekelöf.

Så är dock inte fallet. De är skrivna av författaren och konstnären Gunnar Wihlborg (1901–1978). Men inte bara dessa – också de tre dikter som Ekner attribuerat till Ekelöf är skrivna av Wihlborg, som är upphovsman till hela avdelningen ”a:lfr-d v:stl-nd (40-talisten)” och ytterligare två dikter i antologin.

Annons
Annons

Flera av Wihlborgs dikter är välriktade sarkasmer mot den litterära strömning som kallas 40-talismen. Det gör att de lätt kan misstas för att vara skrivna av Ekelöf, som publicerade flera dikter i veckobladet där han utgjuter löje över denna ism, bland andra ”40-talssjukan”, som senare arbetades om och publicerades i ”Strountes” under titeln ”Epilog av A:lfr-d V:stl-nd”. Wihlborg är i dessa poem starkt ironisk mot 40-talismen – och samtidigt angelägen om att låta sin Alfred Vestlund framstå som en hängiven adept till Gunnar Ekelöf när han anlagt Vestlunds mask. Det är med andra ord inte undra på att Ekner misstog sig.

Ekelöf var väl förtrogen med veckobladet och dess persongalleri, Grönköpings gator, hus och kommers, liksom med den kringliggande topografin. I hans bidrag figurerar således både namn och platser i och runt den fiktiva lilla staden – Storgatan, Varuskrapan, Statt, Gökmassivet, Djuriska Parken och Bergska sjön. Därutöver tillämpar han veckobladets originella stavningsbruk – 'bus' i stället för 'buss', 'lufta' i stället för 'lifta' – och dess förkortningar, exempelvis 's.m.s.' (som man säger).

Intervjun med Stig Berglund i Grönköpings Veckoblad nr 2/1951 hade Ekelöf alltså gett namnet ”Desperatismen”. Bland annat av det skälet ter det sig sannolikt att en dikt kallad ”Desperatistisk sonett” i nummer 12/1951 också är av honom. Den är tänkt vara skriven i den nya, 50-talistiska Paris-ismens anda – eller snarare i den nya Grönköpings-ismens anda. Inspirationen till läran tycks doktor Berglund ha fått i Paris, medan den har ”hemortsrätt och s.a.s. födslorätt” i Grönköping.

Annons
Annons

Berglund kontrasterar desperatismen mot surrealismen. På surrealismens tid talades det om ”att man borde företaga vissa s.k. surrealistiska handlingar”, berättar han, och fortsätter: ”En surrealistisk handling var t.ex. att ta på sig överrocken och mössan, gå nerför trapporna och ut i trängseln på Storgatan, samt exempelvis utanför Varuskrapan lossa ett skott. Hur dumt och andefattigt! Nej, en desperatistisk handling är, de par contre, en konstruktiv handling. Desperatismen innebär inte bara en omvärdering utan en upp- och nervärdering av alla värden, den transporterar dem s.a.s. på det labila planet, det plan där alla vår andes växlingar – upp och ner, ut och in, fram och tillbaka – sker. Har du sagt ja får du säga nej, har du sagt nej får du säga ja o.s.v.”

Hur omsätts denna absurda, omständliga och alldeles förryckta poetik praktiskt och poetiskt? Ja, kanske så här. ”Desperatistisk sonett” lyder:

Jag anar knappast huru trött jag är 

– hihi! – kan dock bekänna utan fara

att tröttare kan ingen vara

än den som älskar er, ma chère!

Jag ville vara där jag icke är

och där jag icke är kan jag ej vara! 

Hihi! Jag vet ej hur jag skall förklara

utan sorg jag ganska sorgsen är.

På vad ni frågar kunde man ju svara:

Jag kan ej läxan som ni lär! 

Min sorg är min! Hihi! Jag henne bär

och det är min sak att min sorg bevara! 

Och frågar någon: Vandringsman! Vem ligger där?

Så svarar du: Hihi! Han ligger bara.

Det råder knappast några tvivel om att denna dikt är författad av Ekelöf, och jag har tidigare framlagt den uppfattningen i inledningen till Gunnar Ekelöf, ”Dikter i Grönköpings Veckoblad” (Ruin förlag). Förutom att titeln talar för det är innehållet – idén, ämnet och tonfallet – omisskännligt ekelöfskt. Det gäller även allusionstekniken: anspelningen på Lina Sandell-Bergs psalm ”Tryggare kan ingen vara” i tredje raden och på Edith Södergrans dikt ”Landet som icke är” i raderna fem och sex. Uttrycket ma chère associeras därtill av Ekelöf i flera sammanhang med Bellman. Även den så kallade viator-formeln förekommer i hans diktning (där vandringsmannen, som passerar minnesvården, uppmanas att stanna upp och fundera över alltings förgänglighet). Framför allt är det den avslutande raden i den lilla dikten ”Din sorg är din” av Viktor Rydberg som omstöps och genljuder i ”Desperatistisk sonett”: ”Du menskobarn, hur tung din lott du känne [än må känna], / sök ej hos dina svaga likar tröst! / Lägg ej din sorg på redan tyngda bröst! / Din sorg är din, och du bör bära henne.”

Annons
Annons

Diktjaget brister därtill ut i en fnissning, ett ”hihi”. Det sker tre gånger och man frågar sig: varför inte ”haha” eller ”hehe”? Fnissas det på liknande sätt någon annanstans i Ekelöfs texter? Ja, i prosastycket ”Dvärgen, poeten och Lappland” i boken ”Promenader” (1941) fnittrar en kortvuxen man just så. Han ”grinar med härjade tänder – hihih! – och blir lika plötsligt allvarlig igen”. Anledningen till att mannen skrattar är, får vi veta, att han vet att han är byns idiot, att alla därför skrattar åt honom och att han därför skyndar sig att skratta först.

Tre av de elva Grönköpingspoemen som Ekner attribuerat till Gunnar Ekelöf är således skrivna av Gunnar Wihlborg.

Tre av de elva Grönköpingspoemen som Ekner attribuerat till Gunnar Ekelöf är således skrivna av Gunnar Wihlborg. Till de kvarvarande åtta dikterna kan läggas två texter, dels prosastycket ”Desperatismen”, dels ”En happening-dikt” (ett poem under namnet A:lfr-d V:stl-nd, publicerad först 1964 i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning). Därutöver finns det goda skäl att tro att Ekelöf författat fler dikter i Grönköpings Veckoblad än de Ekner och Sommar attribuerat till honom. Vid en genomläsning av årgångarna 1945–1968 har jag funnit fyra dikter som sannolikt är skrivna av Ekelöf, varav den citerade ”Desperatistisk sonett” är en. Ungefär tio gånger så många texter har kunnat avfärdas; hälften av dem innehåller i sin tur komponenter som i hög grad påminner om flera av Ekelöfs dikter i tidningen.

Följande tio Grönköpingstexter – lägg märke till de delvis narraktiga titlarna! – har med rätta attribuerats till Ekelöf: ”Rolös kväll”, ”Kisse-Kisse-Liten”, ”40-talssjukan”, ”ett ensamt lok (ett hjoinpromptu)”, ”När ängarna blomma (Ett återfall till 30-talet)”, ”eolsharpan hänger”, ”Två Vestlundsdikter” (”Ad memoriam” och ”Återblick”), ”Desperatismen. Intervju med herr doktor Stig Berglund” samt ”En happening-dikt”. Förutom dessa är följande fyra dikter sannolikt skrivna av Ekelöf: ”Deklaration”, ”Kvällsvandring i djuriska parken (Ett återfall till 30-talet)”, ”Jag vill slå ut (Återfall)” och ”Desperatistisk sonett” medan följande tre poem felaktigt attribuerats till Ekelöf – de är i stället skrivna av Gunnar Wihlborg, nämligen ”Rapsodi i blått och grått” och ”Två dikter av a:lfr-d v:stl-nd”.

Genom att lyssna efter Ekelöfs röst har det med andra ord gått att få en bild av vilka bidrag som är hans i Grönköpings Veckoblad. Lyssnandet är en förutsättning för textstudier och diktattribuering. När läsningens situation är tillräckligt fast etablerad och vi ställt in oss på att texten framför oss har Ekelöf som upphovsman, då är det också Ekelöf som talar till oss på sitt särskilda, omisskännliga sätt. All poesiläsningen fungerar dock inte så. Åtskillig dikt är opersonlig och inte alls röstburen. Men Ekelöf vänder sig till läsaren på ett synnerligen nära sätt. Hans röst talar till oss, och detta sker varje gång vi läser hans dikter.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons