Annons

Carl-Johan Malmberg:Gunnar Ekelöfs poesi ger stämning åt livet

Gunnar Ekelöfs dikter hör till 1900-talets mest stämningsdigra, vilket ytterligare förstärktes av diktsamlingarnas fysiska utförande. Den nya utgåvan av hans samlade dikter är den första som återger dikterna som Ekelöf ursprungligen ville att de skulle nå oss.

Under strecket
Publicerad

Gunnar Ekelöf (1907–1968), fotograferad 1951.

Foto: TTBild 1 av 1

Gunnar Ekelöf (1907–1968), fotograferad 1951.

Foto: TTBild 1 av 1
Gunnar Ekelöf (1907–1968), fotograferad 1951.
Gunnar Ekelöf (1907–1968), fotograferad 1951. Foto: TT

Jag vet hur det började för min del: med ”Eufori”, den avslutande dikten i Gunnar Ekelöfs diktsamling ”Färjesång”. Den stod att läsa i skolantologin ”Dikt och tanke” med kommentarer som jag nu har glömt bort. Med den blev jag Ekelöf-läsare och vad som fångade mig var stämningen i dikten – lugn, förväntan, eftertänksamhet, lycka? – eufori betyder ju lycka, men stämningen är svår att sätta ord på. Den tar läsaren i sitt grepp redan från början med ett besvärjande du: ”Du sitter i trädgården ensam med anteckningsboken, en smörgås, pluntan och pipan. / Det är natt men så lugnt att ljuset brinner utan att fladdra”. Tid och rum sakligt beskrivna, men här finns också något betydligt mer undflyende, en atmosfär som kommer ur sommarnattens ljus och tingen i dikten. ”Eufori” liknar vissa målningar av Vermeer eller Chardin där det sakliga och det magiska är två sidor av samma värld. Diktjaget som också är läsaren dricker ur sin plunta och talar till sig själv: du ”skriver en rad eller två och tar dig en paus och begrundar”. Dikten självt blir en glädjedryck; ”det porlar inom mig av renaste lycka!” heter det, och i sista raden: ”och allt som var outsägligt och fjärran är outsägligt och nära”.

Annons
Annons

Och som en förklaring, ungefär som när Shakespeare efter sina pjäsers slut låter skådespelarna tala direkt till publiken, skriver Ekelöf sedan: ”Jag sjunger om det enda som försonar, / det enda praktiska för alla lika”. Orden gäller inte bara ”Eufori” eller diktsamlingen den ingår i utan hela Ekelöfs poesi, som han ser den och vill att vi ska se den. Idag, 75 år efter diktens tillkomst, utmanar orden en grundidé i det allmänna tänkandet: att det är olikheterna, etnicitet, kön, klass, historia, som bestämmer vilka vi är, inte det ”för alla lika” som Ekelöf sjunger om. Tidigare i ”Färjesång” påstår han helt fräckt: ”Vad som är botten i dig är botten också i andra”. Vilken författare idag skulle våga hävda detta på fullt allvar?

Tanken tilltalade mig som tonåring, som en variant av Almqvists ord i en av hans ”Songes”: ”Du går inte ensam”. Och när jag två år efter läsningen av ”Eufori”, köpte min första, då helt färska, Ekelöfbok ”Vägvisare till underjorden” hittade jag samma direkta tilltal, samma du, och samma tanke om det för alla lika, självklart formulerad i en tid då skillnaderna, inte likheterna, alltmer gällde på den poetiska och politiska scenen – året var 1967. I ”Vägvisare till underjorden” formulerade Ekelöf tanken inte från lyckans stämningsläge utan från melankolins, i dikten ”Djävulspredikan”:

Om du sätter dig då på en sten av tvivel förgrubblad

med hakan i hand, känner du någon luta sig över din rygg

med en hud som är mjuk och varm. Det är den Eviga!

Leka tafatt med henne är livet och att hon velat

leka med dig är nog för ett liv

Annons
Annons

Dikten är flera sidor lång, full av gåtor i jämförelse med ”Eufori”, den innehåller uppfordrande men också tröstande rader, som ”Lämna all tanke på nåd så kommer den obedd”. Fast här finns samma intima omslutande av läsaren, och samma långa versrader som i ”Eufori”, ibland liksom ofrivilligt rytmiserade till hexameter. Båda dikterna inbjuder till att man läser dem högt inom sig, det är lätt att tänka sig att Ekelöf ville att vi skulle göra just det.

En tidig och en sen Ekelöfdikt, en som börjar och slutar i eufori och en annan som börjar i melankoli men som så att säga bryter sig ut ur sitt skal och blir, om inte lycka så stor och märklig försoning med livet: en åldrad Ekelöfs visdom om det ”för alla lika”. Men hans förvandling av melankolin är egentligen inte något nytt; redan i boken ”Sorgen och stjärnan” från 1936 bryter han sig oväntat och kraftfullt ut ur sin melankoliska grundstämning, det slutar med en dikt som har samma titel som boken och där poeten bestämmer sig för att förvandla sorgen och kölden hos sig själv genom sin Stjärna: ”Jag vilar inte förrän / hon blivit sol för mig” står det. Här, liksom i de båda dikterna ”Eufori” och ”Djävulspredikan” möter vi de två poler som hela Ekelöfs diktning rör sig emellan: livsstämningen och livsvisdomen, å ena sidan känslan och å andra sidan den uppfordrande tanken.

Poeter är inte alltid de bästa att förklara sin dikt men Ekelöf var en av sina egna bästa uttolkare, inte vad gäller detaljerna i dikterna – de lämnar han åt oss – men om själva inriktningen av sin konst. I sina makalösa självbiografiska essäer, ”En outsiders väg”, ”Ur en lyrikers verkstad” och ”Självsyn” talar han om sina diktsamlingar som ”stämningsenheter” och menar att man bör läsa dem som uttryck för en ”levnadsstämning”. Ekelöf kursiverar ordet i ”Självsyn”, jag tror han ärver det från Vilhelm Ekelund som i en bok med titeln ”Lefnadsstämning” talar om att en författare bör ”utvälja ur sin erfarenhet det tanke- och sinnestillstånd som han befunnit vara hennes bästa och djupast passande”.

Annons
Annons

Ekelund var svensk sekelskiftespoesis oöverträffade stämningsmålare, han ­utformar dem unikt i sina dikter – ”Då voro bokarna ljusa” med sina två stämningslägen är hans mest älskade dikt – och han överlämnar sig åt stämningarna. Men senare, i boken ”Lefnadsstämning” tänker han sig livsstämningen som ett aktivt val, och något att försvara, värna om, strida för. Ekelöfs levnadsstämning är något annat; den är flytande och föränderlig, ett slags beredvilligt mottagande. Stämningarna väljs inte som hos Ekelund, de infinner sig. Han skriver i ”Vägvisare till underjorden” att han vill ”lika litet disputera med Tiden som gräla med liv” – en helt annan livshållning än Ekelunds stridbarhet. I dikten ”En julinatt ” från ”Färjesång” ligger Ekelöf ”på rygg i ekan drivande” och han avslutar dikten med en av sina starkaste stämningsbilder: ”Mörk är min värld / men i mörkret vill jag gå hem / genom gräs, under dungar.”

Sådana rader talar om livsstämningen som något mycket sammansatt. Den går aldrig att riktigt formulera: att dikta är att söka sin livsstämning. Det är lik­tydigt med att fråga sig ”Vem är jag?”. Svaret på ­frågan är ett slags arkeologi. I dikten ”Elegi” från ”Om hösten” talar han om livets fullbordade fakta och ofullbordade drömmar som ”insprängda halvädelstenar / i en levnadsstämnings strata super strata”. Och i samlingen ”Strountes” slår han kort och gott fast: ”Det är inte konstverket man gör / Det är sig själv”. Ibland formar han sina dikter till ödmjuka böner, som i ”Havstema”, omedelbart efter ”En julinatt”:

Annons
Annons

Ge mig sepiornas hud

av skiftande stämning

som om de konverserade

med undervattensdagrar

Ekelöfs diktsamlingar är till sitt innehåll inte bara de mest stämningsdigra i svensk 1900-talspoesi efter Vilhelm ­Ekelund, de är också stämningsdigra före­mål: taktiler för handen lika mycket som för ögat, gjorda att begrundas, beundras, beröras. Men äger man inte hans omsorgsfullt utformade första utgåvor kan man inte uppleva hans böcker som de stämningsenheter de är. Ekelöf själv förvandlade sina tidiga diktböcker till ett slags ihåliga ruiner, genom att i sina senare samlingsutgåvor kraftigt stryka. Att kunna dikta ­vidare förutsatte också ett ansande och sovrande, ett utplånande av tidigare dikt.

Men där var han inte sin egen bästa kritiker; mycket värdefullt gick förlorat genom självkritiken, så till den grad att de ursprungliga samlingarnas stämningsenheter blir trasiga spillror. Och spänningar går förlorade. Så kan vi exempelvis inte ta del av hans starka föresats i ”Sorgen och stjärnan” att omvandla sin köld till sol om vi inte äger ett exemplar av den sällsynta originalutgåvan med sitt stämningsmättade omslag av Bertil Bull Hedlund – 1900-talets vackraste svenska diktbok? Dikten med orden nyss saknas i den samlade utgåvan ”Dikter” som Ekelöf själv redigerade för Albert Bonniers Förlag och som i praktiken varit den diktbok generationers Ekelöfläsare mött honom genom.

Men nu, äntligen, kan vi uppleva hur Ekelöf från början tänkte sig att hans dikter skulle nå oss. Det sker genom Svenska Akademiens och Atlantis tvåbandsutgåva ”Samlade dikter”, redigerad av Anders Olsson och Anders Mortensen. Här återges samlingarnas ursprungsskick, med vinjetter och omslag och med alla dikter som en gång stod i originalsamlingarna. Här får vi nu den självklara utgåvan av Ekelöf för överskådlig framtid. Den saknar visserligen de postuma dikterna i Reidar Ekners monumentala fast med sina rekonstruktioner av en ”tänkt” Ekelöf minst sagt problematiska ”Samlade skrifter” i åtta band. Den har fortfarande sitt värde som komplement, där finns också Ekelöfs prosaböcker. Men som ersättning för Ekelöfs självstympande ”Dikter” är den nya utgåvan den oumbärliga: vackert utformad, hjälpsamt kommenterad av Mortensen, och med Olssons inledning, den bästa Ekelöfsammanfattningen sedan Göran Printz-Påhlsons essä ”Diktarens kringkastade lemmar” från 1958.

Annons
Annons

Men även solen har sina fläckar. Lite förbryllad blir jag av utgivarnas val att å ena sidan vara trogna den sinnrika grafiska utformningen av ”En Mölna-elegi” – återgiven exakt som den trycktes 1960 med sina latinska inskriptioner och gåtfulla små vinjetter – och å andra sidan kompromissa i trohet vad gäller utformningen av Ekelöfs två sista samlingar ”Sagan om Fatumeh” och ”Vägvisare till underjorden”. Där förlorar man nu originalens rytm genom att ornamenten, radbandens pärlor och ormhuvud, emblematisk halvmåne och sjustjärnor, trängs med dikter, när de från början var ordlösa inskott, luftig andhämtning. Också en boksida kan ha sin stämning och den går förlorad här. Och varför man inte trycker det extatiska utbrottet ”Guld! Guld!” i ”Flaggprydd sång” från ”Sent på jorden” i rött som i originalet förstår jag inte. Men detta är smärre invändningar. Jag erinrar mig en reklamtext för många år sedan, kanske för en uppslagsbok, som lydde: Bör stå i varje svenskt hem.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons