Annons
Recension

Tro och verklighetHägglund belyser kristna trons grund

Under strecket
Publicerad

Tro och verklighet

Författare
Bengt Hägglund
Genre
Övrig

Förlag: 124 s. Artos

Efter decennier av närmast inflationsartat bruk av paroller såsom ”ingen verklighet utanför texten” eller ”metaberättelsernas död” kan man inom samtida filosofi allt oftare se ansatser, hur trevande de än må vara, att formulera universella eller åtminstone mer stabila stödpunkter för tänkandet. Ett motsvarande exempel från teologins område skulle kunna vara Bengt Hägglunds nyligen utgivna skrift Tro och verklighet.

Hägglund är professor emeritus i systematisk teologi och en av våra i särklass skickligaste dogmhistoriker. Tillhörande en annan generation är det en fröjd att läsa en författare som behärskar den alltmer sällsynta teologiska hantverkskonst som består i att man faktiskt bemödar sig om att gå i närkontakt med de latinska reformationsdokumenten eller den rikliga postreformatoriska tyska dogmatiklitteraturen.

Den tunna men väl så pregnanta skriften har ett tydligt ärende. Hägglund vill i anknytning till några av 1900-talets grundläggande teologiska diskussioner belysa den verklighet – det vill säga den uppenbarelse som finns nedtecknad i bibeln – som utgör den kristna trons grund. Boken igenom har också en tydlig polemisk udd riktad mot den utbredda kunskapsteoretiska subjektivism som bidrar till att det kristna evangeliet även från teologiskt håll tenderar att böjas och formas efter samtidens önskemål och trender.

Annons
Annons

Rötterna till denna för teologin så fatala kunskapssyn står, enligt Hägglunds framställning, ingalunda att finna hos några rebelliska franska sextiotalsfilosofer. Nej, misstaget begås redan av Kant och får kort tid därefter sitt intrång i teologin genom Friedrich Schleiermacher. Genom den tyska idealismen sätts agendan för merparten av den moderna teologin, vilken kommer att utmärkas av en medvetandeimmanent religionssyn som når sitt mest konsekventa uttryck i Rudolf Bultmanns berömda avmytologiseringsprogram.

Mot denna subjektscentrerade teologi ställer Hägglund ett mer traditionellt luthersk-teologiskt synsätt, enligt vilket uppenbarelsen på intet sätt låter sig reduceras till en dimension av den mänskliga erfarenheten. Uppenbarelse förstås istället som en yttre ordning som människan tillägnar sig genom tron. Mer exakt åsyftas det historiska skeende som återfinns som ett ”objektivt föreliggande mönster” i Gamla och Nya testamentet.

Man kan emellertid fråga sig om den bild som här tecknas av kristen tro som propositionella försanthållanden av objektivt föreliggande historiska fakta verkligen är den mest autentiska. På motsvarande sätt måste man också fråga hur rättvisande den i det närmaste psykologistiska bild (religionen som en funktion av det mänskliga medvetandet) som tecknas av merparten av den moderna teologin verkligen är.

Låt säga att det nu finns representanter för dessa två ytterlighetspositioner. Men handlar inte den intressanta frågan ändå om att vi de facto knappast befinner oss vid någon av dessa extrema poler? Och är det inte precis detta för moderniteten så utmärkande nervösa pendlande mellan objektivism och relativism, vad filosofen Richard Bernstein träffande benämnt ”cartesiansk ångest”, som man i det gånga halvseklets vetenskapsteoretiska diskussioner strävat efter att övervinna?

Annons
Annons

Vad som ifrågasatts i det myckna talet om metaberättelsernas död eller att det inte finns någon verklighet utanför texten har knappast varit antagandet om en i förhållande till det mänskliga medvetandet extern verklighet. Snarare har det handlat om ett synliggörande av det faktum att vi alltid möter denna verklighet – texter, historia och andra kunskapskällor – i och genom vår språklighet, i de traditioner vi står i, varför vår kunskap om den ofrånkomligen bär något av vår egen prägel.

Detta är naturligtvis långtifrån att hävda att kunskapen skulle vara totalt relativ eller medvetandeimmanent. Inte minst spelar intersubjektiviteten en viktig roll som garant för att begrepp som sanning och rationalitet inte inskränks till de enskilda subjektens gottfinnande.

Avsaknaden av dylika perspektiv blir inte minst tydlig i Hägglunds positionering gentemot den katolska synen på uppenbarelse, där uppenbarelse förläggs till såväl skriften som traditionen. Med hänvisning till den lutherska principen om skriften allena avfärdar Hägglund att traditionen skulle kunna utgöra en auktoritet vid sidan av det skrivna Gudsordet, inte minst som detta utlämnar evangeliet till den mänskliga bristfälligheten.

Man får emellertid ha en mycket hög tilltro till ”Skriftens klarhet” för att tro att denna bristfällighet inte skulle spela in i den enskilda människans möte med den bibliska texten. Mot denna bakgrund utgör föreställningen om att uppenbarelsen även sker genom traditionen en betydelsefull påminnelse om att sanningen alltid är större än individen och tillika ett värn mot den i såväl historia som nutid alltför ofta bevittnade frestelsen att förväxla den egna tolkningen med den gudomliga sanningen.

Jayne Svenungsson

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons