Annons
Recension

Il Trionfo del Tempo e del DisingannoHaïm leder Händel till triumf

Emmanuelle Haïm och Romina Basso.
Emmanuelle Haïm och Romina Basso. Foto: Arne Hyckenberg

Den franska dirigenten Emmanuelle Haïm får publiken att hamna i extas i snillrikt Händeloratorium.

Under strecket
Publicerad

Emmanuelle Haïm under en repetition i Berwaldhallen.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Il Trionfo del Tempo e del Disinganno

Genre
Konsert
Var
Berwaldhallen

Musik: Georg Friedrich Händel. Dirigent: Emmanuelle Haïm

Vissa barockkyrkor i södra hälften av Italien har en närmast våldsam kraft. Pelare vrider sig uppåt, tyngd balanseras av nåd, dödskallar lurar runt hörnet. Ren excess.

Sådant måste ha fått 22-årige Händel att gå igång när han tog sig till Rom för att lära sig hemligheterna bakom den italienska operan. Ett påveförbud hindrade sceniska framföranden, men det gick ju att göra oratorier på liknande premisser. Första försöket blev ”Il trionfo del Tempo e del Disinganno”, Tidens och insiktens triumf.

Att utifrån personifikationerna Skönheten, Njutningen, Insikten och Tiden (där förstås Njutningen drar det kortaste strået) göra något annat än ett tillknäppt verk verkar omöjligt, men Händel såg ett musikaliskt experimentfält. Läggs verket dessutom som nu i händerna på Emmanuelle Haïm, ett av dagens största barocknamn, väntar något utöver de vanliga.

Renlärigheten har försvunnit ur den tidstrogna rörelsen. Sedan länge tar sig barockspecialister an vanliga symfoniorkestrar. Men när Haïm nu besökt Radiosymfonikerna har stråkmusikerna satt ospunna sensträngar på instrumenten, och några har plockat fram barockstråkar. Det intressanta är att de flesta ändå behållit sina vanliga stråkar, trots att svikt och tonbildning blir en annan. Det är tecknet på att allt är tillåtet, bara det blir bra.

Annons
Annons

Emmanuelle Haïm under en repetition i Berwaldhallen.

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 1

Det är tecknet på att allt är tillåtet, bara det blir bra.

Haïm leder framförandet från sin cembalo, men ärligt talat lämnar hon över det mesta av klaviaturspelandet till sin utmärkte kollega Philippe Grisvard, som hanterar både cembalo och andlig orgel. Hela Haïm är rytm, och även om det är betydligt mer profilerat när hon får jobba med sin egen ensemble Le Concert d’Astrée får hon stråksektionen att svänga som i en Greenaway-film.

Vokalt är det mestadels strålande. Sopranen Sandrine Piau gör publiken andlös med sina skira fraseringar. Michael Spyres låter tonbildningen vandra mellan bröst och huvud, ibland i beröring med belcanto – en sann buffo-tenor. Inga Kalna är rent magisk i den aria som Händel senare kom att återanvända som superhiten ”Lascia ch’io pianga”. Endast kontraalten Romina Basso har en svacka, under första delens andra hälft, men snart är hon åter perfekt manierad.

Tonerna kan rasa fram men så uppstår en rent ljuvlig vila. En förundran uppstår över ett så tidigt verk som är så fullt av snille (för att nu välja ett historiskt mer korrekt alternativ till g-ordet). En excess som leder till publik extas.

Den som kan ska definitivt ta sig till Berwaldhallen lördag eftermiddag.

Emmanuelle Haïm under en repetition i Berwaldhallen.
Emmanuelle Haïm under en repetition i Berwaldhallen. Foto: Lars Pehrson
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons