Annons

Hälsobringande lyxmedicin – Europas kamp för sockret

Jag har tidigare fått frågor om sockerbetans historia, som är förhållandevis kort, och om honungens betydelse som sötningsmedel innan socker blev vanligt förekommande. Men långt innan man lärde sig utvinna socker ur betorna hade man ju sockerrör, som odlades i stora mängder på Västindiens och Brasiliens plantager redan på 1500- och 1600-talen. Varifrån kom egentligen sockret? Vilka började odla sockerrör, och hur spred sig jordbrukstekniken till Europa?

Publicerad
När sockerbetan började bearbetas med framgång på 1800-talet hade man råd att baka sockerkakor också i arbetarhem.
När sockerbetan började bearbetas med framgång på 1800-talet hade man råd att baka sockerkakor också i arbetarhem. Foto: Jurek Holzer

Sockerrör, Saccharum officinarum, har sedan urminnes tid vuxit i södra Asien, men vi har ingen aning om varifrån växten – som formellt räknas som ett gräs – ursprungligen stammar. En gissning är Sydöstasien, en annan Stilla havets öar, en tredje Nya Guinea. När vi första gången läser om odling av sockerrör i bevarade dokument hade grödan utvecklats till populär kulturväxt i Indien, där Alexander den stores män gjorde bekantskap med det söta gräset på 320-talet f.Kr. Vid denna tid hade sockerrör sannolikt odlats av indierna i åtminstone ett par sekler, men det är först från och med Alexanders tid som de skriftliga källorna blir goda. Under påföljande århundraden möter vi ofta hänvisningar till indiskt socker, och omkring 100 f.Kr. introducerades växten i Kina. Här dröjde det dock länge innan odlingen blev framgångsrik. På 600-talet e.Kr. sände Tangdynastins kejsare män till Gangesdalen för att studera och lära sig av indisk sockerproduktion, och först därefter blomstrade näringen även i Östasien. På 700-talet introducerades socker i Japan.

I Europa och Främre Orienten var sockerrör länge en okänd växt, liksom socker var en okänd krydda. Varken växten eller kryddan nämns i Bibeln, Koranen eller Talmud, vilket vittnar om den allmänna okunskapen. Det stora sötningsmedlet under antiken var honung, vilket förekommer i mängder av bevarade recept på bakverk och annan mat. Ett antal vaga referenser till socker finns förvisso i grekisk och romersk litteratur, bland annat hos Plinius den äldre och Galenos, men det dröjde till 600-talet e.Kr. innan sockerrören på allvar blev kända vid Medelhavets kuster i kölvattnet efter den islamiska expansionen.

De stora kulturbärarna i den västerländska sockerhistorien var alltså muslimerna i Mellanöstern. Någon gång under vår tideräknings första århundraden spred sig odlingen av sockerrör från Indien genom Iran till länderna vid Persiska viken. På 400-talet eller 500-talet hade odlingen etablerats i Khuzestan och på slättlandet söder om Bagdad. Som exempel på vilka inkomster odlingen genererade kan nämnas att Khuzestans jordägare på 700-talet betalade naturaskatt till kalifen i Bagdad uppgående till 30 000 pund socker per år. Det var sannolikt i Khuzestan som muslimerna vid samma tid utvecklade de raffineringsprocesser som gjorde det möjligt att framställa det fina, vita socker som kom att erövra världen.

Annons

När muslimerna på 600- och 700-talen skapade ett imperium från Pyreneiska halvön till Indus tog de med sig sockerodlingen till sina nyerövrade provinser. I Syrien och Palestina anlades omfattande sockerrörsodlingar, men särskilt Egypten kom att framstå som den verkligt stora sockerproducenten i vår del av världen. Misri-socker, det vill säga egyptiskt socker – allra helst från Övre Egypten – hade hög status och var mycket eftersökt. I och med detta kom européerna för första gången på allvar i kontakt med socker. Vi har belägg för att venetianarna importerade varan från muslimerna senast på 990-talet. Västeuropas folk fascinerades av den välsmakande substansen och betraktade den inte sällan som hälsobringande, en exklusiv medicin som det var få förunnat att kunna inmundiga. De korsfarare som valde att bli kvar i Syrien och Palestina efter deltagande i korstågen bibehöll de sockerodlingar som erövrats. Köpmännen i italienska handelsstäder importerade socker för profitabel vidareförsäljning till de kungar och riddare som hade lärt sig att uppskatta kryddan under resor i öster.

Under hög- och senmedeltid steg efterfrågan på socker kraftigt i Västeuropa. För att möta marknadens krav spred sig odlingen västerut, först till korsfararkungariket Cypern, sedan till Medelhavets andra öar. Vårt äldsta belägg för cypriotisk sockerexport stammar från 1301, då en köpman från Genua köpte tio kistor socker från ön. Störst betydelse för den senmedeltida europeiska sockermarknaden fick produktionen på Sicilien, där muslimerna hade introducerat odling av sockerrör redan i slutet av 800-talet. Odlingen överlevde den normandiska erövringen på 1000-talet, men eftersom de nya kristna herrarna var mindre agrarteknologiskt bevandrade än sina föregångare upplevde näringen en nedgång. Den tyske kejsaren och sicilianske kungen Fredrik II gjorde vad han kunde för att återuppliva odlingarna på 1200-talet, men det var först på 1400-talet som produktionen tog verklig fart.

Ett annat expansivt fält för sockerproduktion var Pyreneiska halvön. Under högmedeltiden exporterades andalusiskt och marockanskt socker ända till Flandern och England. Efter erövringen av Valencia på 1200-talet sökte de kristna myndigheterna få igång en egen sockerproduktion i stadens omland, men trots ihärdiga ansträngningar på 1300-talet gick det länge trögt. Inte förrän under 1400-talets tre första decennier började näringen bli betydelsefull. Även i det portugisiska Algarve producerades socker under epoken ifråga. Uppsvinget för sydeuropeisk sockerproduktion under 1300- och 1400-talen var så stort att den tidigare dominanten Egypten började tappa mark. I Kairo fanns 66 sockerkvarnar år 1325, varav nästan hälften hade övergetts i början av 1400-talet.

I nästa skede, i mitten av 1400-talet, anlades väldiga sockerrörsplantager med slavarbetskraft på den tidigare obebodda ön Madeira i Atlanten. Vinsterna blev enorma, och när Amerika upptäckts flyttade spanjorerna och portugierna över plantagekonceptet till andra sidan av Atlanten. Resten är historia: socker blev en massmarknadsprodukt som spred sig till mängder av hushåll under 1600- och 1700-talen, och när även sockerbetan började bearbetas med framgång på 1800-talet hade man råd att baka sockerkakor också i arbetarhem.

Annons
Annons
Annons

När sockerbetan började bearbetas med framgång på 1800-talet hade man råd att baka sockerkakor också i arbetarhem.

Foto: Jurek Holzer Bild 1 av 1
Annons
Annons
Annons
Annons