Annons

Hämnden är ljuvare i bokform

Elaine Eksvärd, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag och Horace Engdahl.
Elaine Eksvärd, Ebba Witt-Brattström, Martina Haag och Horace Engdahl. Foto: Jesper Anhede, Magnus Hjalmarson Neideman, Jonas Ekströmmer, Linus Sundahl-Djerf

Elaine Eksvärd, Ebba Witt-Brattström, Horace Engdahl, Martina Haag. Flera av den senaste tidens omtalade böcker blir lästa som anklagelseakter från författarna. Och ja, för den som vill hämnas en oförrätt finns det många fördelar med bokformen.

Under strecket
Publicerad

”Jag förstod det inte då, men pappa ljög för att rädda sitt eget
skinn. Den han kastade på bål var sin fyraåriga dotter.” Meningarna finns i retorikexperten Elaine Eksvärds nya bok ”Medan han lever”. Det är en närgången, sorglig uppgörelse med hennes pappa och de sexuella övergrepp hon skriver att han utsatte henne för som barn. Elaine Eksvärd har berättat att hon en dag insåg att hon måste bryta tystnaden för att förhindra att andra barn fortsätter utnyttjas.

Enligt pappan är det Elaine Eksvärd som ljuger. Han dömdes för ofredande mot dottern för några år sedan, men i en intervju i Dagens Nyheter i mars menade han att anklagelserna om övergrepp var ”gripna ur luften.” Han sa att han hade kontaktat en advokat och hoppades på att boken skulle dras in, men förlaget har ännu inte hört av någon advokat.

Att boken skulle dras in vore nog ändå att hoppas på för mycket. Den som kommer med anklagelser i bokform är svår att komma åt.

"Medan han lever” är inte den enda aktuella bok som har använts som ett slagträ, i mer eller mindre förtäckt form. Också flera av vinterns och vårens fiktiva böcker har lästs som anklagelser, även om författarna i intervjuer inte har velat peka ut vilka personer de i så fall har handlat om. Många var till exempel de recensenter som uppfattade litteraturprofessorn Ebba Witt-Brattstöms diktroman ”Århundradets kärlekskrig”, om ett bottenlöst destruktivt äktenskap, som en förtäckt skildring av hennes och akademiledamoten Horace Engdahls över 30 år långa relation.

Annons
Annons

Sedan boken kom ut för en månad sedan har Ebba Witt-Brattström fäktat undan spekulationerna med sådant som att det är ”noll-åttigt” skvaller. Horace Engdahl sa i en intervju i SvD att han inte vill försvara sig mot ex-hustruns bok med mer än ”ingenting”. Ebba Witt-Brattström har i sin tur sagt att hon inte har läst ex-makens ”Den sista grisen”, som också tolkats som delvis självbiografisk.

En annan uppmärksammad roman är Martina Haags ”Det är något som inte stämmer”, om en kvinna som blir svinaktigt sviken av sin make. Likheterna mellan hennes och programledar-exmaken Erik Haags äktenskap är uppenbara och Martina Haag har själv talat ut om det verkliga svek hon utsatts för. Erik Haag har valt att inte kommentera, något som tycks vara en strategi när det gäller den här typen av böcker. Å andra sidan: Kanske är roman-makens repliker när han lämnar sin fru autentiska, om att hon kan få skriva en rolig bok om det här, om hon vill: ”Sådär lite i underdogperspektiv, som dina andra böcker, om misslyckande sådär på ditt speciella sätt, det är helt okej med mig om du gör det."

Anklagelser i bokform är på intet sätt nytt. För fyra år sedan kom Johanna Ekströms finstämda roman ”Om man håller sig i solen” om hennes, enligt boken rätt svåra, uppväxt med pappan, författaren och akademiledamoten Per Wästberg. En än mer rasande och kritisk bild av sin uppväxt gav Felicia Feldt i ”Felicia försvann” (2012). Den utpekade modern, barnuppfostringsdebattören Anna Wahlgren, kallade i en famös intervju i SVT:s Skavlan boken för ”ett mordförsök”.

Annons
Annons

Andra böcker som ofta kommer upp i de här sammanhangen är Jan Myrdals skildring av sin uppväxt i ”Barndom” (1982) och Carina Rydbergs ”Den högsta kasten” (1997) där kända personer i Stockholms nöjesliv pekades ut.

Men av nämnda exempel är det (ännu) ingen författare som har fällts för förtal. Det enda svenska exemplet är fortfarande Ing-Marie Erikssons debutroman ”Märit” från 1965. Den fälldes för att personer i författarens barndomsby kunde känna igen sig i skildringen. Fast det hade också betydelse att de inte var offentliga personer. Kända personer får normalt tåla mer.

Givetvis blir alla böcker där det finns risk att peka ut någon luslästa av förlagens jurister. Dels för författarnas egen skull – när det gäller böcker ligger det juridiska ansvaret på upphovspersonen, att jämföra med tidningsartiklar där det finns en ansvarig utgivare. Dels för att förlaget kan förlora pengar om boken måste dras in.

– Det handlar om en riskbedömning, man vill ju inte censurera heller, säger Maria Martinsson, jurist på Sveriges författarförbund, som samtidigt påpekar att det är författaren som bär det huvudsakliga ansvaret.

Det är lättare att komma undan om man skriver fiktion. För ju svårare det är att identifiera en viss person desto svårare är det för den personen att i en rättegång bevisa att ”det där är jag.” Men juridiskt är det ingen skillnad om man skriver i dokumentär form, som Elaine Eksvärd, eller i fiktiv form, fallen omfattas av Tryckfrihetsförordningen oavsett.

Klart är i alla fall att böcker kan vara ett verktyg att ta till i debatten. Inte minst för att det som gäller i tryckfrihetsmål är att hellre fria än fälla. Maria Martinsson tror inte att vi kommer se någon dramatisk ökning av antalet fällande domar i tryckfrihetsmål och betonar att vi måste fortsätta värna om författarnas frihet.

Annons
Annons

De moraliska aspekterna av hämndböcker blir särskilt komplicerade om man ser till de barn som förekommer i utkanten av vissa av dem. SvD:s
krönikör Margit Richert skrev nyligen (4/4) att Ebba Witt-Brattström och Horace Engdahl betedde sig som skitstövlar och undrade vad som händer med barnen till narcissister. Det bemöttes från andra håll med att litteraturen måste få vara fri. Fokus Elsa Westerstad menade till exempel att vi ska vara glada att det finns författare som struntar i sina barn och skriver vad de vill oavsett kostnad.

Litteraturen borde få slippa att vara en boxningsring, människor får ta sina fajter internt i stället. Så har en del suckat under våren. Risken är att potentiella läsare blir så trötta på skvallret att de missar en bok som håller hög litterär kvalitet. Eller för den delen, att författaren inte lyckas lyfta den fråga hon eller han egentligen vill.

Det är uppenbart att de här böckerna stökar till det för kritikerna. Hur ska man förhålla sig till allt utanför pärmarna? Men frågan är om de vanliga läsarna, de utanför 08-området, bryr sig så mycket om det när de väl läser? Om de inte gör det så är det bara bra. För som Per Svensson skrev i sin recension i DN av ”Århundradets kärlekskrig”, hamnar man annars ”i något slags moraldomstol där verkliga personer ska rannsakas och dömas.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons