Annons

HimlenHan fångar vårdens kris läskigt väl

Karl Daniel Törnkvist, född 1986 i Torshälla, bor i Malmö och har gått Akademin Valands masterutbilding i litterär gestaltning.
Karl Daniel Törnkvist, född 1986 i Torshälla, bor i Malmö och har gått Akademin Valands masterutbilding i litterär gestaltning. Foto: Andreas Hillergren/TT

Med sin debut skriver Karl Daniel Törnkvist fram ett värkande och stressat kollektiv av vårdare med spruckna händer. De som tar hand om våra gamla och sjuka – till ett högt pris. Det blir bitvis stor poesi.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Himlen

Författare
Karl Daniel Törnkvist
Genre
Poesi
Förlag
Norstedts

74 s.

Många jobbar, eller har jobbat, i den bransch som kallas omsorg – och många kan nog känna igen den miljö som Karl Daniel Törnkvist målar upp i sin debutdiktsamling. Läsaren får följa med genom ”kloaker till korridorer”, där diktjaget skyndar fram och desperat försöker ”hålla kvar, något / ömhet, mildhet, anständighet”.

Törnkvist levandegör dessa stressade vårdvärldar nästan läskigt väl, dels genom hörseln (”allt frasar, steg, tofflor”) och dels genom luktsinnet:

den statiska doften

av det som är i färd med att städas undan

statiskt undanstädade kroppar som vänds

torkas och smörjs in

under denna mumifiering av det trasiga levande

Dessutom fångar Törnkvist den kluvenhet som präglar samhällets inställning till omsorgsarbete. Hur det framhålls som viktigt, men i slutänden främst verkar handla om att städa. Att torka upp och skura rent, men också att städa bort det sjuka och gamla från världen, låsa in och gömma undan. Och, som Törnkvist understryker med ömsom ilska och ömsom bitter cynism: de som utför detta viktiga arbete räknas egentligen inte.

Annons
Annons
Bild 1 av 2
Bild 2 av 2

Under sina ändlösa vändor i korridorer och rum pejlar diktjaget in det osagda, ohörda, ogråtna, ”det avskurna som sprattlar i det som sägs”. Bakom arbetsplatspladdret ekar något helt annat: att vissa ”slits sönder och arbetardöden dör” medan andra ”förintar på håll / bara genom att fortsätta chefssola sig”. Arbetslivet dödar helt enkelt ”vissa andra / tidigare än andra andra”.

Insikten blir en tyngd över axlarna, en som inga ergonomilektioner kan råda bot på, men väcker ett behov av att tala. Om barndomen, om anhöriga som vårdat och vårdats. Framför allt handlar det om modern, med ständigt torra och spruckna vård- och städhänder.

Sådana som hon

lever mycket tysta liv

Pladdriga Oerhört

Men mycket, mycket tysta

det hände för längesedan

att det tystades ned

det som tystades ned

Dikterna om vårdvardag övergår i en fragmentarisk uppväxtskildring, men med fortsatt fokus på ”fraserna, språkbuketterna”. Formen skiftar gång på gång och är bitvis rejält originell, som i den klagosång där diktjaget åkallar gudar ur finsk mytologi, för att sörja både en död anhörig och den finska som aldrig givits i arv.

Hjärtat,
var din dödliga frukt
som vred ihop en krans av kärl
och sattes som tolv frågetecken
på våra huvuden, klingande
vid dina steg
ut ur rummet
Jag kunde inte ens ditt språk
Du lät lika påhittad i världen
som jag var

Jag läser ”Himlen” som att Törnkvist skriver fram ett släktträd, baserat både på blodsband och en mera själslig gemenskap, där stammen utgörs av själva arbetarklassen: ett värkande kollektiv av levande och döda, ryggar och händer, vårdare och städare.

Resultatet är definitivt en lovande debut och åtminstone bitvis stor poesi. Mot slutet tappar Törnkvist en del av den styrka och konkretion som gjorde inledningen trollbindande – men så är det också få poeter som alls uppnår den sortens febriga närvaro.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons