Annons

Tove Lifvendahl:Han (L) kommer sannolikt att få rätt

Foto: Magnus Hjalmarson Neideman
Under strecket
Publicerad

I den danska dogmafilmen Festen (1998) knackar sonen i glaset och berättar att han har skrivit två tal. Inför kvällens Almedalsframträdande fick Jan Björklund och hans medarbetare fundera på olika utgångar av åttondelsfinalen, och vad som möjligen skulle hända om det blev förlängning. Det valda talet på den fiktiva festen utmynnade i ren och skär tragedi, men i Visby löste det sig till på bästa tänkbara sätt; Sverige spelade sig till kvartsfinal, kvällen var fin och publiken var på gott humör.

Och det är samma procedur, varje år. Jan Björklund döms på förhand ut som trött och passé, och levererar sedan ett Almedalstal av hög klass; värderingsstarkt, energifyllt och med humor. Kvällens tal var inget undantag. Jan Björklund redogjorde för liberalismens historiska vunna segrar. Det församlade folket fann detta vara gott, jublade glädjefullt och applåderade. Som liberal är man förstås benägen att hålla med; allt av väsentligt värde i häradet fri- och rättigheter härstammar ur den liberala synen på människa och samhälle.

Annons
Annons

Det var dessutom befriande att vi i det rådande introverta, (om än begripliga) problemorienterade synfältet, också fick påminnas om idéers betydelse när de korsar gränser, och hur våra stora ekonomiska framgångar byggt på, och fortsatt kommer att vara beroende av, öppenhet och inte isolationism.

Så hur kommer det sig, att Liberalerna som bärare av denna heliga graal, ändå kämpar för sin blotta överlevnad? Hur kan det ens vara, att inte fler förstår detta partis storhet?

Ur kommentatorernas svada under matchen mot Schweiz uppstod en del verbala guldkorn som inte bara går att applicera på fotboll. ”En låst period, men samtidigt helt öppet”, sade någon om andra halvlek. Det tjänar också som sammanfattning av den gångna mandatperioden. Både regering och opposition har spelat fegt, defensivt och inte förmått göra mål. Positionerna har varit låsta. Medan somliga spjäll stått helt öppna, och under den senaste veckan har provocerat fram storgräl i den ”familj” som kallar sig Alliansen.

”Det är dags för Liberalerna att åka ur riksdagen”, skrev Matilda Molander på DN:s ledarsida (12/6) som därmed bevisade sig oberoende liberala. Sådant görs inte ostraffat. Hennes kritik gällde partiets oförmåga att i denna tid, trots hoten mot liberalismen, göra sig relevant. I en diskussionstråd jag såg dömdes hennes person ut på alla upptänkliga sätt – däremot syntes inga argument i sak. Det var talande.

Min tro är att den idag aviserade justeringen av Liberalernas prioriteringar inför valrörelsen var ett svar på kritiken. Jan Björklund har berättat att man vid sidan om skolan och integrationen också ska ta EU-frågan som ett tredje område att föra fram till väljarna. Skälet är att partiledaren för Sveriges just nu tredje största parti, Jimmie Åkesson, berättat att han avser verka för en Swexit. Dess konsekvenser vore synnerligen olyckliga för Sverige.

Annons
Annons

Alla smarta taktiker skakar nu på huvudet. Folkpart… förlåt, Liberalerna gör det igen. Kastar sig på svärdet. Vad är det med dem? Förnuftet ska segra och inga är så förnuftiga som Liberalerna. EU-frågan är viktig, tänker de, och behöver en förkämpe, trots (eller på grund av) att den knappt en syns på listorna över vilka 10, 20 eller 50 frågor väljarna tycker är viktiga. Hur i hela friden...?

Men för ett parti som söker göra sig relevant gäller det att hitta en konfliktlinje där inte alla platser redan är upptagna. Invändningen är förstås att det blir svårt att övertyga väljare om man inte möter dem där de är. Och det är få väljare som ens tänker på att EU är en fråga som har med det svenska valet att göra.

Björklund tar tveklöst med Liberalerna i ett vågspel. Men just därför uppskattar jag det. Det är befriande att någon vågar satsa på en fråga som många betraktar apart. Kanske tänker han att de inte har så mycket att förlora, men desto mer att vinna. Det är i så fall en lika krass som modig analys.

Dessutom bör påminnas om att Liberalerna har en god tradition av att förutse vilka frågor som så småningom blir helt avgörande. De har återkommande pekat på smärtpunkter där deras föreslagna partilösning kanske inte alltid är den bästa, men där den reella frågan helt odiskutabelt behöver tas i – nycklarna till integrationen i samhälle och på arbetsmarknad (språktest), hedersförtrycket (obligatoriska gynundersökningar) och arbetsro i skolan (mobilförbud). Med tanke på att EU-medlemskapet allt synligare manifesterar såväl makt som maktlöshet kommer Liberalerna att få rätt även denna gång.

Det är inte säkert att det gynnar dem. Som den tidigare partimedlemmen Mauricio Rojas konstaterade: i Sverige är det en dödssynd att vara före sin tid.

Detta är Tove Lifvendahls nyhetsbrev. Få nyhetsbrevet gratis till din mejl genom att anmäla dig på SvD.se/nyhetsbrev.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons