Annons

Lutan och ärrenHan lät inte ens döden förstumma honom helt

I Danilo Kiš (1935–1989) texter finns ofta ett sökande efter identitet, språk, samt en frångång från kronologiska berättande. Under 1980-talet nämndes han ofta i samband med Nobelpriset.
I Danilo Kiš (1935–1989) texter finns ofta ett sökande efter identitet, språk, samt en frångång från kronologiska berättande. Under 1980-talet nämndes han ofta i samband med Nobelpriset.

Som verk betraktat är ”Lutan och ärren” inte särskilt imponerande. Men väljer man istället att se novellsamlingen som en provkarta över Kiš litterära strategier blir boken genast en fin introduktion till mångfalden och spännvidden i hans författarskap.

Under strecket
Publicerad

Lutan och ärren

Författare
Danilo Kiš
Genre
Prosa
Förlag
Rámus
ISBN
9789186703691

194 sidor

När Danilo Kiš dog i lungcancer 1989, bara 54 år gammal, hade han sedan länge legat på Joseph Brodskys önskelista över framtida Nobelpristagare. I Sverige svarade Knut Ahnlund med att skriva en engagerad dödsruna i Svenska Dagbladet som beklagade den samtida litteraturens förlust av ”en av sina finaste skribenter”. Några år senare sammanställde Susan Sontag ett urval av Kiš viktigaste essäer och intervjuer i antologin ”Homo Poeticus”, för att på sitt sätt hylla en av de ”oomstritt största författarna under 1900-talets andra hälft”. Hela världen tycktes vara överens om att Kiš död ställde upp dörren till en smärtsam litterär tystnad.

Typiskt nog lät Kiš inte ens döden förstumma honom helt.

I hans kvarlåtenskap återfanns snart några noveller, skrivna mellan 1980-86, som han av olika skäl inte låtit publicera i bokform. Novellerna sammanställdes för att sedan ges ut i två olika utgåvor under 1990-talet. Nu, trettio år senare, har de äntligen fått ett hem också i vårt språk genom Elisabeth Knutssons och Boris Mićanovićs fina översättning under titeln ”Lutan och ärren” tillsammans med några fragment ur Kiš essäer.

Annons
Annons

En kulturgärning, naturligtvis. Men som verk betraktat är ”Lutan och ärren” inte särskilt imponerande. Till skillnad från den välkomponerade sista novellsamlingen ”De dödas encyklopedi”, den i hemlandet politiskt kontroversiella ”En grav för Boris Davidovitj” eller den språkligt glänsande familjetriptyken ”Trädgård, aska”, ”Tidiga sorger” och ”Timglaset”, liknar ”Lutan och ärren” snarast några udda individer som av en slump råkar stå i grupp på ett övergångsställe någonstans. Det märks att samlingen är hopfogad i efterhand.

Kiš var i alla bemärkelser en jugoslavisk författare – ”den siste” som han själv ironiskt uttryckte det

Berättelsen ”Maratonlöparen”, om mannen som drömmer att han springer sitt livs bästa lopp men vaknar på en brits i ett sibiriskt fångläger, samsas med ”Poeten”, om mannen som i en dikt uttalat kritik mot Tito och under hot tvingas skriva en dikt till Titos ära, som i sin tur samsas med ”Skuld”, om den döende författaren som gör upp med sitt livs skulder, och så vidare.

Väljer man istället att se ”Lutan och ärren” som en provkarta över Kiš litterära strategier blir boken genast en fin introduktion till mångfalden och spännvidden i hans författarskap – och en påminnelse om vad det är som gör hans texter så angelägna för oss idag.

Med sitt ungersk-judisk-montenegrinska ursprung och sin hemhörighet i både det serbo-kroatiska och ungerska språket, var Kiš i alla bemärkelser en jugoslavisk författare – ”den siste” som han själv ironiskt uttryckte det kort före sin död som en förebådelse om stadsbildningens sönderfall och slut.

Annons
Annons

Efter de ”kalla dagarna” i Vojvodinas huvudstad Novi Sad 1942, när ungerska nationalister drev ut hundratals judar och oppositionella serber på isen för att skjuta eller dränka dem i Donau, flydde han med sin familj till den lilla staden Kerkarabás i sydvästra Ungern. Men förgäves: 1944 fördes fadern till Auschwitz.

Dessa erfarenheter – förlusten av fadern och uppväxten i en tid och ett land där verkligheten ständigt korsades av stora ideologiska berättelser om verkligheten – skulle bli grundläggande för Kiš. Som författare såg han det som en omöjlighet att hänge sig åt de verklighetshärmande ”fantasier” som varit en lika stark motor i den traditionella 1800-talsepiken som i de utopistiska tillrättalägganden av historien han hade tvingats uppleva i en totalitär diktatur.

Kiš menade att historien själv genom händelser som Förintelsen, Gulag och Hiroshima hade skapat så radikala verklighetsformer att en modern författare inte kunde annat än att lägga sina privata fantasier åt sidan, omfamna dessa former och ge dem ett konstnärligt uttryck. Det innebar inte att litteraturen skulle svälta sig på estetiska grepp för att så mycket som möjligt likna en dokumenterande, verklighetsrapporterande verksamhet.

Tvärtom.

En falsk uppgift, en fingerad biografi, en på all privat information renrakad berättelse, kunde enligt Kiš avslöja mer om verkligheten än en sann uppgift, en verklig biografi, en berättelse ”ur hästens mun”. Det avgörande var verklighetsillusionens grad och vad den kunde få läsaren att själv föreställa sig och tänka. Därav alla de noggrant återgivna detaljerna i Kiš berättelser, den ständiga blandningen av fingerade och äkta citat och aversionen mot tomma berättarsträckor.

Annons
Annons

Vad är väl en skrivande människa, om inte en låntagare av uppmärksamhet, kunskap och tid?

Om livet är en balansräkning över vad som gjorts rätt eller fel är det kanske inte livet som behöver återges. Det kan räcka med balansräkningen. Som i detta utdrag ur listan över den döende författarens skulder (i berättelsen ”Skuld”):

”Till Ljubomir Popvić, som lärde mig godhet, ty det räcker inte att ha ett gott hjärta; godhet lär man sig precis som alfabetet; två kronor.

Till Milan Gavrilović, som lärde mig kamratskap, ty kamratskap måste man lära sig precis som ett främmande språk; två kronor.

Till Ratko Bogdanović, som lärde mig att det inte räcker med kamratskap, ty kamratskap kan också vara själviskt; två kronor.”

Här rör det sig om en genomgång av den nobelprisbelönade författaren Ivo Andrić biografi där de namngivna personerna faktiskt existerat, precis som listan antyder. Andrićs namn nämns däremot inte alls. Det är inte heller Andrićs biografi som är viktig i sig, utan den insikt läsaren drabbas av när han eller hon inser vilken mångfald av behov och impulser ett liv består av. För vad är väl en människa, och i synnerhet en skrivande människa, om inte en stor låntagare av litteratur, uppmärksamhet, kärlek, kunskap och tid?

Gränsen mellan sant och falskt hos Kiš löper aldrig mellan fakta och fiktion, utan mellan föreställningar om verkligheten. En författare som vill säga något om verkligheten är alltså tvungen att med alla medel försöka övertyga läsaren med trovärdigheten i sin litteratur. Ytterst handlar det om att litteraturen ska ge mening åt döden, åt all den död historien varit orsak till, göra den gripbar, ge den mänsklig tyngd för att till slut övervinna den.

Det var just det Kiš lyckades göra.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons