Annons

John Williams. Mannen som skrev den perfekta romanenLevde hela sitt författarliv som en lovande talang

Författaren John Williams lyckas med små åtbörder skapa laddning – som i hans minutiösa beskrivning av buffeljakt i en insnöad dalgång i den amerikanska vildmarken.
Författaren John Williams lyckas med små åtbörder skapa laddning – som i hans minutiösa beskrivning av buffeljakt i en insnöad dalgång i den amerikanska vildmarken. Foto: Danny Green/Nature Picture Library/IBL

Hans konservativa romaner var en anomali i tider som höll sig med andra ideal. Men med facit i hand får man ge ”Stoner”-författaren John Williams rätt. Therese Eriksson har läst en ny biografi över den strävsamme läraren och författarens liv.

Under strecket
Publicerad
Bild 1 av 1

John Williams. Mannen som skrev den perfekta romanen

Författare
Charles J. Shields
Genre
Biografier
Förlag
Natur & Kultur

Övers. Ragnar Strömberg 341 s.

Det finns en scen i John Williams roman ”Butcher’s Crossing” från 1960, som dröjer sig kvar i minnet. Det finns förresten flera sådana, men just den här är särskilt ihärdig; det är när Williams beskriver en buffelslakt. Hans minutiösa beskrivning av buffeljakt i en insnöad dalgång i den amerikanska 1970-talsvildmarken – av att försöka dra skinnen av en djurkropp på väg att bli stelfrusen – är lika brutalt exakt som den är lågmält saklig. Den gedigna researchen i romanen är en sak, men allra mest imponerande är hur John Williams med sin konsekventa anspråkslöshet i ton och stilistik ändå lyckas få denna nedtonade westernhistoria att vibrera av spänning och intensitet. Det är i de små åtbörderna laddningen finns.
Sådant var också John Williams till omfånget blygsamma författarskap, rent generellt. Williams föddes 1922 och avled i andningssvikt, till följd av en livsstil med hejdlöst rökande och drickande, 1994, 72 år gammal; då hade han gett ut fyra romaner och ett par diktsamlingar. Den sista romanen, ”Augustus”, kom 1972. John Williams var till synes i ständig otakt med sin tid, hans stillsamma, lätt konservativa romaner en anomali i tider som höll sig med andra ideal. Något riktigt genombrott blev det aldrig för Williams som, trots att ”Augustus” belönades med National Book Award, på sätt och vis levde hela sitt författarliv som en mycket lovande talang.

Annons
Annons
Bild 1 av 1

När Williams i slutet av 1970-talet diagnostiserats med emfysem, dök han upp i klassrummet med en syrgastub på ryggen.

John Williams själv hade däremot höga tankar om sina verks värde. Om romanen ”Stoner” (1965) förklarade han redan innan det getts ut: ”Det enda jag är säker på är att det är en bra roman; med tiden kan den till och med komma att betraktas som väldigt bra.” Och med facit i hand får man ge profeten Williams rätt. Ingen kan väl ha undgått den enorma hajp som ”Stoner”, en roman om en misslyckad litteraturforskare som strax efter pensionen avlider i cancer, fick för några år sedan – femtio år efter att den kom ut och tjugo år efter författarens död blev den en bästsäljare i flera europeiska länder. Att säga att den numera betraktas som ”en väldigt bra” roman är en grav underdrift.


När Charles J. Shields skriver en biografi över John Williams med undertiteln ”Mannen som skrev den perfekta romanen”, är det nämligen just ”Stoner” som åsyftas. Denna roman som knappt handlar om något, har dock hyllats för sin perfektion när det kommer till klarhet och stringens. William Stoner är bara strax över 40 när han konstaterar att han inget har att se fram emot, och inget riktigt väsentligt att minnas. Stoner är inte en man som efter motgångar vinner frihet och styrka – han är en man som finner sig i sitt öde.

Annons
Annons

Själv såg John Williams inte sin huvudperson som beklagansvärd, tvärtom. Stoner var något av ett ideal för honom; en riktig hjälte, som levde genom litteraturen och som hade en hedervärd känsla för sitt arbete. I det avseendet liknar de varandra, John Williams och hans William Stoner. När Williams i slutet av 1970-talet diagnostiserats med emfysem, dök han upp i klassrummet med en syrgastub på ryggen. Ett bloss på ciggen, en puff syre och sedan kunde lektionen dra i gång. 

Och när Charles J. Shields tecknar John Williams liv gör han det också med stor närhet till författarskapet. Boken är indelad i avsnitt utifrån Williams romantitlar, ett effektivt upplägg som gör att läsaren genom författarskapets kronologi också får följa livets dito. Men inte bara det, Shields lägger innehåll i liv och dikt nära varandra; biografin och fiktionen binds intimt samman. Mot det skulle möjligen Williams själv, med sin strikta litteratursyn, ha invändningar, men jag tycker att Shields grepp fungerar väl.

Det gör däremot inte den barlast av information som den här boken släpar på: Shields begår det klassiska misstaget att redovisa sin kunskap i hela dess omfattning. Att vaska fram den större, pregnanta berättelsen ur ett överflöd av detaljkunskaper är förstås alltid en utmaning, men när det kommer till klarhet och nedtoning har ju Shields haft bästa tänkbara förebild vid sin sida – nämligen John Williams själv.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons