Annons

Han lyfte Sverige ur rockträsket

Mats Nileskär.
Mats Nileskär. Foto: Lars Pehrson

I 40 år har mannen med silkesrösten intervjuat soul- och hiphopvärldens allra största namn. P3 Souls Mats Nileskär ser sig som en funky folkbildare:

– Jag tycker att musiken som jag har blivit satt att spegla är metafysisk och berättar väldigt mycket om livets mysterier, hemligheter och problematik.

Publicerad

I december 1977 hette USA:s president Jimmy Carter och Abba skulle precis släppa klassiska ”The album”. Ockupationen av kvarteret Mullvaden hade nyligen inletts på Södermalm i Stockholm, och ”Yes sir, I can boogie” med Baccara var årets största hit i Sverige. Men denna månad för 40 år sedan pågick det en helt annan, febril aktivitet i radiohusets korridorer i Malmö. Eller åtminstone i den då endast 18-årige Mats Nileskärs huvud. Tiden började bli knapp, det var bara några veckor kvar till premiären av hans alldeles egna radioprogram på P3, Soul corner.

– Under sommaren hade jag fått göra två program för ungdomsredaktionen, ett om punken, och ett om discon. Och där försökte jag jämföra dessa rörelser och kanske framför allt förklara discon som en slags social motståndsrörelse, sprungen ur gospel- och soulerfarenheten, och som förenade svarta, vita, gays och kvinnor, berättar Mats.

– Och programmen blev så uppskattade att jag fick helt enkelt lov att göra en serie om tio program om just svart musik, med första sändningen i januari 1978. Jag kunde inte direkt någonting om radio, men jag lärde mig efterhand.

Närmare 2 000 program och fyra decennier senare möter jag Mats Nileskär i en helt annan tid på en sval hotellbar i Stockholm. Som av en händelse spelas Crusaders och Randy Crawfords jazzberusade discomjukis ”Street life” i högtalarna när den svartklädde radiolegendaren gör entré i vestibulen. Det känns snudd på orkestrerat. Mats Nileskär har hunnit bli 58 år och är i stan med sin legendariska Nagra-rullbandspelare för att bland annat intervjua den 19-årige, amerikanske r&b-sångaren Khalid. Ännu ett vibrerande kärleksfullt personporträtt är på väg att skapas, ännu ett initierat samtal om soul som ofta får artisten att häpna. Ständigt är han lika nyfiken, på jakt efter att skildra dåtid, samtid och framtid med en soulspegel som hjälp.

Kultur och musik är den mest klassiska tidsspegeln om man vill titta in i framtiden, det är betydligt mer givande än att läsa nyhetssidorna.

– Kultur och musik är den mest klassiska tidsspegeln om man vill titta in i framtiden, det är betydligt mer givande än att läsa nyhetssidorna. Om man ser på de moderna spänningarna i det amerikanska samhället, med den rasism som har tilltagit och antagit nya former, samt allt polisvåld. Allt detta kunde man ju utläsa tydligt inom hiphoppen redan långt innan NWA gjorde ”Fuck the police”. Och den kom redan för 30 år sedan.

Mats Nileskär med sin klassiska Nagra-bandspelare. Foto: Lars Pehrson.

Så vad kan man dra för slutsatser av det som händer i hiphoppen och soulen idag?

– Att det är en generation som inte kommer att ta någon skit, millenniebarnen kommer att fixa det här. Trump är den sista, långa dödsryckningen för ett ohållbart USA. Det är uppgörelsen med historien, det förgångna, och jag tror dessvärre att den kan bli så långdragen att den kommer att ske under åtta år av Trump. Men jag hoppas verkligen att jag har fel.

Trots att jag har träffat Mats Nileskär ett antal gånger genom åren är det fortfarande lätt märkligt att höra hans karaktäristiska röst live, inte via radion. Under fyra decennier har han skolat generationer av sådana som jag, som musikaliskt har sökt sig bortom det dominerande rock-Sverige. Själv var jag för ung för att riktigt kunna ta del av Mats presentationer av hiphoppens embryo i slutet av 70-talet, men visst var det den ständige Mats som var min lärare när housemusiken föddes i Chicago under 80-talets mitt. Och det var han som med sin nästan viskande, hallickskånska röst vecklade ut suggestiva berättelser om rare groove och acid jazz. Jag minns fortfarande fantasieggande meningar som: ”han klär sig som Masta Ace på dagarna, men som 60-talets Marvin Gaye på kvällarna.” Och varje söndag fick vi en ny lektion som satte musiken i ett relevant sammanhang och gav den något av en andlig glans.

Soul och hiphop bygger ju på ganska tragiska omständigheter historiskt sett, det bygger ju på blod och vedermödor.

– Jag tycker att musiken som jag har blivit satt att spegla är metafysisk och berättar väldigt mycket om livets mysterier, hemligheter och problematik. Jag kanske förmedlar det på ett sagolikt vis, även om det speglar verkligheten. Men på ett sätt som skapar drömmar, hopp och livslust. Soul och hiphop bygger ju på ganska tragiska omständigheter historiskt sett, på blod och vedermödor.

Mats Nileskär växte upp i Malmö och i barndomshemmet spelades mycket stenkaksjazz när radioteatern inte stod på. Charlie Parker var en av pappans favoriter på skivtallriken, men på radion rattade den unge Mats in Radio Luxembourg, och det var framför allt där han upptäckte den svarta musiken.

– Och så lyssnade jag på Tio i topp på P3 förstås, där Kaj Kindvall var programledare under de sista åren. Jag hörde Curtis Mayfields ”Move on up” testas för topplistan 1971, men jag tror att den hamnade sist. Låtarna som testades för tio i topp, men som aldrig kom in, det var en av de få tillfällen som fanns att höra soul och funk på den tiden.

Men hur fick du tag i de fysiska skivorna?

– Det fanns schyssta importaffärer i Malmö, mer eller mindre skumma dock. En ägdes av en man som hette Ken Brown som specialiserade sig på afroamerikansk musik. Man skulle bara akta sig för att gå in i det innersta rummet för där försiggick en massa andra saker, det var väldigt rökigt därinne.

Symptomatiskt lades programmet Tio i topp ned i april 1974, efter en kulturpolitisk debatt och hård kritik från det som kallades den progressiva musikrörelsen. I rörelsens forum, tidningen Musikens Makt, beskrevs den samtida svarta musiken, framför allt discon, som själlös.

Det som hände i discons begynnelse fick ju inget utrymme alls i media, och proggenerationen hatade ju verkligen detta.

– Det som hände i discons begynnelse fick ju inget utrymme alls i media, och proggenerationen hatade ju verkligen detta. Symfoniorkestrar som mötte ghettot, dom var för blinda för att se det just då. När Martin Luther King sköts 1968 fick den klassiska souleran ett abrupt slut, och kanske var det så att de gillade 60-tals-soulen så mycket att de inte kunde ta till sig förändringarna? Lite som att många gamla hiphoppare verkligen avskyr utvecklingen inom dagens mumble rap.

Några bandade intervjuer som Mats Nileskär gjort: Curtis Mayfield, Beyonce, Aretha Franklin och Kendrick Lamar... Foto: Lars Pehrson

Under programmets första år, under 70-talets final, var det många som var kritiska när Mats försökte förklara att den svarta musikens utveckling från soul till funk, från disco till hiphop, inte var av ondo. Utan snarare logisk.

– ”Hur kan man spela Chic i ett program som heter soul?”, var reaktionen. Jag kallade deras ”Everybody dance” för en av 70-talets mest geniala och nyskapande låtar, och då skrevs det upprörda krönikor om detta, det var mycket avsky. Men samtidigt kom det ju säckar av uppmuntrande brev också, så ledningen var nöjda.

Sverige var vid den tiden och långt framöver vad Mats benämner som ett rockträsk, och hans frustration var stor över att den musik som inspirerade just rockeni övrigt ignorerades i svensk media.

Något som är slående med Mats tankar kring musiken är hur han hela tiden gör kopplingar framåt och bakåt i tiden, allt bildar en logisk cirkel.

– Det som hände på 70-talet var att soulen blev råare, djupare, symfonisk, mäktig och mer komplex. Lite samma läge som vi är inne i dag. Det som händer nu ser jag ser som det största generationsskiftet inom afroamerikansk musik på 20 år. Då var det ett avsteg från Otis Redding-soulen. Nu händer samma sak, fast förändringen ser vi i hiphop-avfällingar och trap-förlängningar. En äldre hiphop-generation har svårt att förstå det nya, psykedeliska ljudsväng och språk som kännetecknar artister som Lil Uzi Vert eller Lil Yachty.

Kanalerna för att hitta fram till den svarta musiken ser helt annorlunda ut idag, när den senaste låten från Ski Mask The Slump God är bara några få klick bort på datorn. Ändå har Mats lyckats hålla intresset för sitt radioprogram vid liv genom att ständigt omforma och anpassa sin roll som programledare efter samtiden.

– En del av Sveriges radios uppdrag är ju att servera program som är i samklang med tiden, och när all musik finns tillgänglig hela tiden så måste mitt program ha en annan roll. Att spela Lil Uzi Verts mixtape först av alla, det går inte längre. Jag har kanske förvandlat ett musikprogram till ett drömspel.

På ett sätt gör jag nog mer av ett funky samhällsprogram, lätt kamouflerat som ett musikprogram.

Som exempel på samspelet mellan tidsandan och musiken tar Mats det flitigt använda, och likaså bespottade, ljudtekniska verktyget autotune, som rättar till orena toner i sång och instrument:

– Autotune-soulen speglar väldigt mycket den tid vi lever i, där människan blir alltmer maskinartad, och maskinerna alltmer mänskliga. I framtiden kommer vi att ha en helt ny syn på rösten och vad som faktiskt är besjälat.

Så vad ser du som din viktigaste roll idag?

– Det viktiga för mig är att vara först med att spegla ett sammanhang, att positionera musikens utveckling i samklang med nutiden. Så på ett sätt gör jag nog mer av ett funky samhällsprogram, lätt kamouflerat som ett musikprogram.

Mats Nileskär med sin klassiska Nagra-bandspelare.

Foto: Lars Pehrson. Bild 1 av 7

Några bandade intervjuer som Mats Nileskär gjort: Curtis Mayfield, Beyonce, Aretha Franklin och Kendrick Lamar...

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 7

Aretha Franklin.

Foto: Dennis Van Tine/IBL Bild 3 av 7

Barry White.

Foto: Ullstein/IBL Bild 4 av 7

Whitney Houston.

Foto: Ullstein/IBL Bild 5 av 7

Capone och Noreaga.

Foto: Gregory P Mango/IBL Bild 6 av 7

Tupac Shakur.

Foto: Photo 12/IBL Bild 7 av 7

Aretha Franklin.

Foto: Dennis Van Tine/IBL Bild 1 av 1

Del 1 av 5

Mats mest minnesvärda möten

”Jag får ligga på knä inför drottningen”

Aretha Franklin. Foto: Dennis Van Tine/IBL

Aretha Franklin

Southfield Michigan, 2014

– Jag hade väntat på att få göra den här intervjun i 35 år, och nu skulle den ske strax utanför Detroit. När jag kom in så fick jag förnedra mig och liksom ligga på knä framför drottningen för att micken skulle nå fram till munnen. Hon skyllde på att hon är långsynt, och sa att jag blev dimmig annars. Och jag fick absolut inte överskrida femton minuter. Jag pratade sedan om allt annat än det miserabla album som hon då var aktuell med. I stället talade vi om pappa CL Franklins predikningar 1954, vilket gjorde skivbolagsrepresentanterna runt oss galna. Det hela slutade med att jag fick fyra minuter extra, för att prata om den nya skivan. Så det var lite genomtänkt.

Annons
Annons
Annons

Barry White.

Foto: Ullstein/IBL Bild 1 av 1

Del 2 av 5

Barry White blir profetisk

Barry White. Foto: Ullstein/IBL

Barry White

Los Angeles, 1993

– Jag anländde till Barry Whites villa i The Valley i LA, och han frågade direkt om jag var svensk. Sedan tog han mig till sin biosalong och visade sin Ingmar Bergman-samling. Han snurrade igång ”Det sjunde inseglet” och sa ”det här är en perfekt inledning på intervjun”. Själva intervjun blev sedan ganska ödesmättad och handlade bland annat om hur han fick se sin bror bli halshuggen på gatan i början av 70-talet. Och hur han drömde om symfonier för att ta sig bort från den tillvaron, om att göra musik som är större än livet självt. Och han sa till mig: ”Unge man, i framtiden kommer USA att påminna väldigt mycket om Sovjetunionen.”. ”Hurdå, Mr White?”, frågade jag med späd röst. Och han svarade med sin djupaste stämma: ”They’re gonna vote it in”.

Annons
Annons
Annons

Whitney Houston.

Foto: Ullstein/IBL Bild 1 av 1

Del 3 av 5

Whitney Housten reste sig upp och gick

Whitney Houston. Foto: Ullstein/IBL

Whitney Houston

München, 1990

– Jag har aldrig haft något problem med att ställa obekväma frågor, för det är ju när artisten börjar slåss eller skrika som brukar mynna ut i de mest minnesvärda intervjuerna. Jag intervjuade Whitney Houston i München och det gick jättebra under en timme, men sedan började jag ställa lite mer obekväma frågor. Jag hade kommit direkt från Bronx och precis gjort en massa råa hiphop-intervjuer och hade väl lite av den attityden i mig. Så jag sa det alla då tänkte, men ingen hade sagt; ”Alla älskar dig, men varför slösar du bort din soultalangen på sådan slätstruken musik?”. De sista fem minuterna är legendariska och slutar med att hon reser sig upp och går därifrån.

Annons
Annons
Annons

Capone och Noreaga.

Foto: Gregory P Mango/IBL Bild 1 av 1

Del 4 av 5

Hårdingarna visar sig ha ett mjukt inre

Capone och Noreaga. Foto: Gregory P Mango/IBL

Capone N Noreaga

New York, 1999

– Jag kom till deras studio och fick vänta hur länge som helst. Så jag somnade i en soffa och blev sedan väckt av Capone som var helt röd i ögonen, medan Noreaga är hög som ett hus. Jag ville göra en seriös intervju, medan de flippade ut helt och började snacka om ”swedish bitches”. Jag såg att Noreaga hade ett vapen på sig, men jag blev förbannad och sa att jag skulle avsluta intervjun direkt om de fortsatte: ”ni är barnsliga, homofobiska och sexistiska”. Varpå de svarade, ”men vi är ju så här”. Men jag svarade att jag var där för att prata om musiken, och då blev de lite som små barn, och sa ”sorry, sorry”. När jag sedan började prata om Noreagas pappa så började han gråta. Så det är känsliga killar, även the hardest motherfuckers.

Annons
Annons
Annons

Tupac Shakur.

Foto: Photo 12/IBL Bild 1 av 1

Del 5 av 5

2Pac-intervjun grunden till Kendrick Lamars mästerverk

Tupac Shakur. Foto: Photo 12/IBL

2Pac

New York, 1994

– Jag träffade honom bara ett par veckor innan han skottskadades utanför studion i New York. Tjugo år senare hamnade den här intervjun i händerna på Kendrick Lamar. Han levde med och lyssnade på intervjun under två månader, och skapade sedan albumet ”To pimp a butterfly” utifrån den. Han skrev först ett antal poem med avstamp i intervjun, och dessa byggde han låtarna från. Och visst, jag hade ju önskat att någon av mina intervjuer skulle ha varit en del av Marvin Gayes ”What’s going on”, men att istället vara en del av ”To pimp a butterfly” är så nära man kan komma. Senare fick jag se citat från intervjun på t-shirts under upploppen i Baltimore. Och att veta att Barack Obama har suttit och diggat skivan i Ovala rummet, det känns stort.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons