Ångerfull och plågad av samvetskval. Tvåbarnspappan Emmanuel Uwimana deltog i folkmordet och har avtjänat ett fängelsestraff. ”Om jag inte hade dödat hade de slagit ihjäl mig”, säger han.
Ångerfull och plågad av samvetskval. Tvåbarnspappan Emmanuel Uwimana deltog i folkmordet och har avtjänat ett fängelsestraff. ”Om jag inte hade dödat hade de slagit ihjäl mig”, säger han. Foto: Gunilla von Hall

Han mördade grannens familj – nu är de vänner

Skeletten krasade under skorna när hon klev ut ur bilen. SvD:s korrespondent hamnade mitt i ett av världens värsta folkmord i östra Rwanda. 25 år senare är hon tillbaka i byn där 20 000 människor avrättades. På något sätt har livet gått vidare. Och en man, Claude Bizimana, har blivit god vän med grannen som mördade hans familj.

Publicerad

RESAN IN I HELVETET

NYARUBUYE, RWANDA Bilen skumpar fram på den roströda lervägen mellan bananplantage och majsfält. Vi har kört i timmar och det är stekande hett. Det är också olycksbådande tyst. Ingen människa syns till, inga skratt och barnskrik hörs. Enda livstecknet är några vildsvin som bökar bland bananbladen.

Så stannar vi till sist vid vägs ände. En röd tegelkyrka skymtar mellan träden, omgiven av blomsterängar och vajande gräs. Muntert fågelkvitter hörs från träden och vårsolen skiner från en knallblå himmel. Rena idyllen.

Men detta är något helt annat. Jag kliver ur bilen och känner någonting som krasar och kletar under gympaskorna. Benbitar och hudslamsor. I samma stund slår en vägg av kväljande likstank emot oss. Jag tar några blommor för att täcka näsan och dämpa illamåendet som väller upp.

SvD:s utsända Gunilla von Hall på plats vid kyrkan i byn Nyarubuye 1994.
SvD:s utsända Gunilla von Hall på plats vid kyrkan i byn Nyarubuye 1994. Foto: Gunilla von Hall

Sakta och med hjärtat i halsgropen går jag mot kyrkan i Nyarubuye i östra Rwanda. Där möts jag av en syn som inpräntas för livet och som ska ge mardrömmar i flera år.

Grusplanen framför kyrkan är täckt av drivor med stympade och ruttnande lik, täckta av klungor av surrande flugor. Människor som halshuggits, sönderhackats, skjutits eller klubbats till döds. Framför stentrappan ligger kvinnor och barn staplade på varandra med halsarna avskurna. I det vajande gräset skymtar högar med hundratals kroppar och ansikten förvridna i dödsångest. Mitt på planen ligger spädbarn utan armar och ben bland blodiga klädbylten.

Annons
En sidobyggnad till den röda tegelkyrkan där en av Rwandas värsta massakrer skedde.
En sidobyggnad till den röda tegelkyrkan där en av Rwandas värsta massakrer skedde. Foto: Gunilla von Hall

Inne i kyrkan har män bränts till döds och bredvid altaret ligger en huvudlös kvinna med ett barn i famnen. Rännilar av intorkat blod täcker stengolvet. Guds hus har förvandlats till ett blodbad.

I kyrkans klosterskola intill ligger uppslagna biblar och multiplikationstabeller bland patronhylsor och krossade skolbänkar. På svarta tavlan står fortfarande franska grammatikregler. Jag hajar till när jag ser de gula patronhylsorna: Bofors, Svezia.

Berg med machetes och djungelknivar som användes vid folkmordet 1994 ligger kastade runt kyrkan i Nyarubuye.
Berg med machetes och djungelknivar som användes vid folkmordet 1994 ligger kastade runt kyrkan i Nyarubuye. Foto: Gunilla von Hall
Annons

Inget av detta går att begripa. Där och då står jag öga mot öga med ett av världens värsta folkmord – utan att veta om det. Jag kan inte ens räkna alla slaktade människor. Kanske är det tusentals, möjligen tiotusentals. Det enda som står klart är att jag måste fotografera och anteckna, trots att det vänder sig i magen och själen värker. Nu förstår jag den bedövande tystnaden kring byn och fälten: alla människor är ju döda.

Senare får vi veta att detta var värsta massakern i folkmordets Rwanda. Hit, till den röda stenkyrkan i Nyarubuye, kom hundratals hutuextremister med machetes och djungelknivar en vårdag i april 1994 för att avrätta 20 000 människor som sökt räddning i kyrkan. Mammor, pappor, döttrar, söner, systrar och bröder. Hela familjer och släkter. De bad för sina liv, men förgäves. En tanke flyger genom mitt huvud; kanske var det en liknande syn som mötte de allierade när de kom in i Auschwitz.

Jag kommer dit några veckor senare våren 1994 med en amerikansk fotograf och en soldat från RPF-gerillan. Vi reser genom dödens landskap under flera veckor alltmedan gerillan tar över landet från hutuextremisterna och deras dödspatruller Interahamwe.

Annons

Timmarna i Nyarubuye är en börda jag burit med mig i 25 år.

Efter reklamen visas:
De överlevde folkmordet i Rwanda

RESAN ÅTER TILL LIVET

Ett kvarts sekel senare. Den roströda grusvägen är platt och proper. Inte längre full med gropar och gyttja. Men bananodlingarna, majsfälten och ängarna är desamma – fastän ändå inte. Allt sjuder av liv. Skrattande barn springer mellan husen medan tuppar gal, kvinnor bär mogna majskolvar på fälten och män cyklar längs vägen med tunga bananklasar på pakethållarna.

Ofattbart, tänker jag först. Nej, självklart inte. Det är klart att livet återvänt och gått vidare även här, på jordens kanske mörkaste plats. Det är bara svårt att förstå hur det gått till.

25 år har gått sedan upptill en miljon människor mördades under hundra blodiga dagar på en yta mindre än Småland. Nu återvänder jag för första gången till den värst drabbade platsen – kyrkan i Nyarubuye. Det känns nervöst.

Grusplanen. Den är helt tom. Prydligt krattad och välvårdad. Inga skelettdelar som knastrar under gympaskorna. Ingen öronbedövande tystnad.

Kyrkportarna är uppslagna på vid gavel i solgasset och inifrån hörs vacker körsång. Kring mittgången står välskötta träbänkar. Längst fram i kyrkan syns ett enkelt altare och stort träkors med orden ”foi, esperance, formation jeunesse” – tro, hopp och utbildning av unga. Det är ungefär i ett nötskal hur Rwanda försöker gå vidare efter den förlamande katastrofen 1994.

Annons
1/2

Alla döda kroppar är borta för länge sedan, och idag kan man inte tro att ett folkmord ägt rum i kyrkan i Nyarubuye.

Foto: Gunilla von Hall
2/2

Överlevaren Claude hälsar på hemma hos familjens mördare Emmanuel och träffar hans hustru Alexia med deras döttrar, två och fem år gamla.

Foto: Gunilla von Hall

I klosterskolan intill är det ljust och livligt. En grupp glammiga ungdomar sitter och pratar om livet, skolan och framtiden tillsammans med en uppspelt ledare. I samma klassrum där jag hittade de blodstänkta matteböckerna och Bofors-patronerna en majdag för länge sedan. De skrattar och stämmer upp i sprudlande sång när de får syn på oss.

Prästen ler glatt men vrider sig besvärat över frågor om folkmordet. ”Jovisst tar jag upp det i predikan, men nu är vi ett enat rwandiskt folk utan känslor av hat och hämndlystnad”.

Stämmer det? Ett kvarts sekel efter folkmordet är det svårt att få en klar bild av försoningsprocessen i landet. Visserligen är det sedan 1995 brottsligt att dela upp människor i etniska grupper som hutu och tutsi.

Men fortfarande hittas regelbundet kroppsdelar när vägar, broar och bredband byggs. Kranier måste tvättas, torkas och identifieras – vilket river upp såren och skapar hämndbegär. En sorts nationell ”försoningsbarometer” från 2016 visar att försoningsnivån är mycket hög. Men 25 procent menar att det fortfarande finns rwandier som står för divisionism, och 29 procent tror att det finns rwandier som skulle utföra folkmord igen om det gick.

Annons
Grafik: Alexander Rauscher
Grafik: Alexander Rauscher

Ändå har man lyckats skapa ett stabilt land med imponerande ekonomisk och social utveckling. Offer och förövare lever sida vid sida och ber i samma kyrkor. Rwanda har med världens mest jämställda parlament, toppmodernt 4G, blomstrande turism och avancerad miljöpolitik där man bland annat totalförbjudit plastpåsar. En makalös utveckling. Med siktet inställt på att bli ett Afrikas Singapore. Hur har det gått till?

Claude Bizimana, vars familj slaktades av grannen som i dag blivit hans vän, förklarar hur det omöjliga blev möjligt. Men hans historia ger kalla kårar.

1/2

Claude Bizimana fick hela sin familj ihjälslagen när han var 12 år gammal. Han ville aldrig skaffa någon ny familj – tills han träffade Nadine.

Foto: Gunilla von Hall
2/2

Claude vill gärna hjälpa den betydligt fattigare grannen trots dådet mot hans familj, och har därför betalat hans sjukförsäkring.

Foto: Gunilla von Hall

FAMILJENS MÖRDARE BLEV HANS VÄN

Det ser ut som en Edens lustgård. Ett vitt stenhus på en blomstrande kulle med utsikt över en frodig dalgång. Dränkt i fågelkvitter som blandas med gnyende från spjälsängen på den soliga terrassen.

Annons

– Jag föddes i detta hus och har alltid älskat det. Men jag trodde aldrig att jag skulle våga flytta hem igen. Leva sida vid sida med grannen som mördade hela min familj.

Claude lyfter upp nyfödda Loghan, varsamt som det vore en skör kristallvas. Sonen är bara två dagar gammal, och lillebror till femåriga Ethan som far runt som ett yrväder. Claude skiner av glädje när vi slår oss ned på terrassen medan hustrun Nadine vilar inne i huset.

Jag kan fortfarande höra hennes röst när jag blundar. Jag var mammas favorit, hon berättade alltid små hemligheter för mig.

Det var här det skedde. Den 7 april 1994 var Claude 12 år och presidentens flygplan hade just skjutits ner – vilket blev startskottet på folkmordet. Föräldrarna, syskonen och kusinerna hade gått och lagt sig när det bankade på dörren. De vägrade öppna. Så smällde en granat och plötsligt var huset fullt av folk med knivar och machetes. Bland dem lyste ett ansikte bekant – grannen som de känt i alla år.

– Han var som en del av vår familj. Pappa brukade ge honom extrajobb på fälten och mamma gav honom medicin mot malaria. Jag lekte med deras barn på vår gemensamma gård. Nu stod han där med en stor kniv i handen, redo att döda mamma.

Annons

Sedan blev terrassen ett blodbad. Två småsystrar, mamma och pappa, tre kusiner, två bröder. Alla dukade under för machetehugg och gevärsskott av grannskapets hutuer som uppmanats döda alla tutsier. Claude lyckades gömma sig bland trädgårdens buskar.

– Mamma levde till gryningen. Jag la henne på en madrass och satt hela natten och lyssnade medan hon andades med ett slags gurglande. Sedan dog hon.

– Jag kan fortfarande höra hennes röst när jag blundar. Jag var mammas favorit, hon berättade alltid små hemligheter för mig.

Tårarna rinner. Smärtan finns kvar och tomrummet är gapande. Så är det för miljontals rwandier.

Även om landet gått igenom en läkningsprocess finns trauman och längtan efter döda familjemedlemmar kvar – och förvärras i många fall när förövare släpps ut fängelser. Det finns också en tung generationsskuld, där unga känner skuld för föräldrarnas dödande. Dessutom finns en problematik kring att det dödades människor på båda sidor.

Ändå har Claude lyckats med det till synes omöjliga. Som 12-åring stod han ensam på gatan i Kigali utan föräldrar och syskon medan folkmordet rasade omkring honom. Han flydde till dåvarande Zaire, och kunde så småningom återvända till Rwanda där han växte upp med en morbror.

Annons

– Men jag ville aldrig gifta mig och bilda familj. Aldrig.

I dag är Claude Bizimana tränare för ett fotbollslag, där barn från båda folkgrupperna spelar ihop. Stämningen är god på planen utanför Kigali. Ingen pratar längre om vem som är hutu eller tutsi. ”Nu är vi alla rwandier”, säger killarna i Claudes fotbollslag.
I dag är Claude Bizimana tränare för ett fotbollslag, där barn från båda folkgrupperna spelar ihop. Stämningen är god på planen utanför Kigali. Ingen pratar längre om vem som är hutu eller tutsi. ”Nu är vi alla rwandier”, säger killarna i Claudes fotbollslag. Foto: Gunilla von Hall

Ödet ville annorlunda. För sex år sedan klev Nadine in i Claudes liv. De gifte sig och flyttade tillbaka till familjens vita villa intill mördargrannen. Claude startade ett fotbollslag, med barn från båda folkgrupperna, som han tränar på fältet i närheten tre gånger i veckan.

– Folk fattade inte hur jag kunde flytta tillbaka och bo bredvid dem som högg ihjäl min familj. Men de flyttade efter en tid. Sedan blev jag vän med den andre grannen som var med och mördade mina föräldrar och syskon.

– Vi brukar dricka öl tillsammans, och jag har anlitat honom för hantverksjobb på huset. Vi pratar aldrig om folkmordet. För min del har vi vänt blad, och jag har gått vidare. Jag har förlåtit honom men inte glömt.

Annons

Jag är verkligen ledsen. De tvingade mig.

Claude Bizimana har förlåtit sin granne Emmanuel Uwimana som mördade hans bröder för 25 år sedan. Nu träffas de regelbundet, dricker öl och jobbar ihop ibland.
Claude Bizimana har förlåtit sin granne Emmanuel Uwimana som mördade hans bröder för 25 år sedan. Nu träffas de regelbundet, dricker öl och jobbar ihop ibland. Foto: Gunilla von Hall

Grannen heter Emmanuel Uwimana och är 55-årig tvåbarnspappa. Betydligt fattigare än Claude, arbetslös och bedrövad. Han har nyligen avtjänat ett tvåårigt fängelsestraff för att ha dödat Claudes bröder.

Blicken riktas mot marken när de två träffas hemma hos Emmanuel. Han säger till femåriga dottern att springa iväg och leka när vi börjar prata om folkmordet. Hon vet inte att pappa är massmördare.

– Jag brukade jämt vara hemma hos er förr. Det var som ett andra hem för mig, säger Emmanuel till Claude.

Han tar sats.

– Ja… sedan … alltså. Du vet. Jag är verkligen ledsen. De tvingade mig. Jag följde order. Om jag inte hade dödat din familj hade de dödat mig.

Claude klappar honom på axeln och viskar något i hans öra. Efter en stund ger vi oss av. I bilen frågar jag vad han viskade i Emmanuels öra.

Annons

– Jag gav honom en sjukförsäkring. Själv har han inte råd.

Betalar du sjukförsäkring till mannen som mördade din familj?

– Du måste förstå. Emmanuel tror inte att jag förlåtit honom. Han plågas av samvetskval. Jag gör detta för att visa att jag verkligen förlåtit honom. Vi måste gå vidare. Hela Rwanda måste gå vidare.

Men hur skulle Sverige kunna gå vidare om halva befolkningen hade mördat den andra halvan på 100 dagar? Dominique, som överlevde massakern vid kyrkan, har sitt svar.

Dominique var en av få som överlevde massakern vid kyrkan genom att spela död och sedan gömma sig på en toalett. Hon förlorade sin man och fyra barn.
Dominique var en av få som överlevde massakern vid kyrkan genom att spela död och sedan gömma sig på en toalett. Hon förlorade sin man och fyra barn. Foto: Gunilla von Hall

REGNET PÅMINNER OM MORDEN

Solen dalar när jag möter den 49-åriga grönklädda kvinnan vid människoslaktens kyrka i Nyarubuye. En av få överlevare från massakern. Hon fick man och fyra barn mördade, men klarade sig genom att först spela död och sedan gömma sig på en toalett i tre dagar. Därefter kryssade hon mellan hjälpande hutufamiljer i veckor innan hon till sist flydde till Tanzania.

I dag lever Dominique här i Nyarubuye igen. Det känns märkligt att träffa någon med samma minnesbilder. Någon som klarade sig undan massdöden och kan vittna om vad som egentligen hände i kyrkan. Själv har jag bara bilderna men inte berättelserna om vad som liknade skärselden ur Dantes inferno.

Hur har du kunnat gå vidare?

– Det är svårt. Mest av allt minns jag regnet. Det duggregnade när mina barn höggs ihjäl. Därför blir jag alltid ledsen när det regnar. Men livet har ändå gått vidare.

– Såren finns kvar och läker aldrig riktigt. Men man lär sig leva med dem. Man blir vän med sin smärta och saknad.

SvD:s utsända Gunilla von Hall på plats vid kyrkan i byn Nyarubuye 1994.

Foto: Gunilla von Hall Bild 1 av 11

En sidobyggnad till den röda tegelkyrkan där en av Rwandas värsta massakrer skedde.

Foto: Gunilla von Hall Bild 2 av 11

Berg med machetes och djungelknivar som användes vid folkmordet 1994 ligger kastade runt kyrkan i Nyarubuye.

Foto: Gunilla von Hall Bild 3 av 11

Alla döda kroppar är borta för länge sedan, och idag kan man inte tro att ett folkmord ägt rum i kyrkan i Nyarubuye.

Foto: Gunilla von Hall Bild 4 av 11

Överlevaren Claude hälsar på hemma hos familjens mördare Emmanuel och träffar hans hustru Alexia med deras döttrar, två och fem år gamla.

Foto: Gunilla von Hall Bild 5 av 11

Grafik: Alexander Rauscher

Bild 6 av 11

Claude Bizimana fick hela sin familj ihjälslagen när han var 12 år gammal. Han ville aldrig skaffa någon ny familj – tills han träffade Nadine.

Foto: Gunilla von Hall Bild 7 av 11

Claude vill gärna hjälpa den betydligt fattigare grannen trots dådet mot hans familj, och har därför betalat hans sjukförsäkring.

Foto: Gunilla von Hall Bild 8 av 11

I dag är Claude Bizimana tränare för ett fotbollslag, där barn från båda folkgrupperna spelar ihop. Stämningen är god på planen utanför Kigali. Ingen pratar längre om vem som är hutu eller tutsi. ”Nu är vi alla rwandier”, säger killarna i Claudes fotbollslag.

Foto: Gunilla von Hall Bild 9 av 11

Claude Bizimana har förlåtit sin granne Emmanuel Uwimana som mördade hans bröder för 25 år sedan. Nu träffas de regelbundet, dricker öl och jobbar ihop ibland.

Foto: Gunilla von Hall Bild 10 av 11

Dominique var en av få som överlevde massakern vid kyrkan genom att spela död och sedan gömma sig på en toalett. Hon förlorade sin man och fyra barn.

Foto: Gunilla von Hall Bild 11 av 11