Annons

Han ser hemstaden skjutas sönder: ”Allt är förlorat”

Bejan Rashid lämnade Växjö och reste till sin hemstad i nordöstra Syrien.
Bejan Rashid lämnade Växjö och reste till sin hemstad i nordöstra Syrien. Foto: Lina Malers

Han lämnade Växjö för att resa tillbaka till sin hemstad i nordöstra Syrien. Bara dagar senare såg han den bombas av Turkiet. När syriska regeringsstyrkor nu rullar in betvivlar Bejan Rashid att han någonsin kan återvända.

Under strecket
Publicerad

Bejan Rashid följer utvecklingen på sin mobiltelefon.

Foto: Lina Malers Bild 1 av 2

Rashids hemstad ligger i nordöstra Syrien.

Foto: Lina Malers Bild 2 av 2

ARBIL. Bejan Rashid sitter böjd över sin mobiltelefon och läser meddelande efter meddelande. Det har inte gått mer än några dygn sedan han lämnade Syrien. Han tog bussen de 26 milen från hemstaden Qamishli till Arbil i norra Irak på andra sidan gränsen. Han har svårt att ta in att han inte längre befinner sig under bomberna. Kafégästerna runtomkring sig ser han knappast.

– Fysiskt är jag här, men mentalt är jag fortfarande där inne, säger han och tittar ut över ett torg fullt av människor som strosar runt i solen.

Det vardagliga folklivet i Irak står i stark kontrast till det Syrien han just lämnat. Några av hans grannar från Qamishli slår sig ned vid bordet intill. Här i Arbil har många syrier bott i åratal och oron över vad som ska hända är påtaglig. I vart och vartannat gathörn hörs nu diskussioner om det som händer på andra sidan gränsen.

Till exempel om flyktingsituationen: nu rapporteras det om att tusentals människor på flykt har samlats i Syrien nära den irakiska gränsen. Hjälporganisationer här säger att tre flyktingläger håller på att göras i ordning för att ta emot dem.

Annons
Annons

Bejan Rashid följer utvecklingen på sin mobiltelefon.

Foto: Lina Malers Bild 1 av 1

Bejan Rashid är en av de nästan 200 000 syrier som bor i Sverige. I slutet av september lämnade han sitt hem i Växjö. Några månader tidigare hade han fått sitt svenska pass. Hans första tanke när han hämtade ut det var att han skulle kunna återse sin hemstad i nordöstra Syrien. Alla han pratade med sade att situationen hade blivit bättre, att det var säkert, att det fanns vatten och el.

Så var det också – de första sex dygnen.

Sedan inledde Turkiet sin offensiv.

Helt överraskande var ändå inte beskedet för Bejan Rashid. Han hade själv sett militärfordonen radas upp längs med gränsen när han hälsade på sin familj i södra Turkiet.

Bejan Rashid följer utvecklingen på sin mobiltelefon.
Bejan Rashid följer utvecklingen på sin mobiltelefon. Foto: Lina Malers

På tv-skärmen rullar bilder från det Syrien han just lämnat. Han vänder bort blicken och stirrar ned i den färgglada bordsduken.

– Jag behöver inte titta, jag har själv sett det med egna ögon. Det jag har svårast att glömma är en åttaårig flicka på sjukhuset i Qamishli i norra Syrien som sade åt sin döde bror att han måste vakna.

När han hörde ljudet från de första flygräderna gick han ut på gatan och såg röken på andra sidan gränsen en kilometer bort. Den andra dagen träffade inte bara Turkiets bomber uppger han.

– Jag var på väg till ett hus där jag en gång bodde när en bil plötsligt exploderade på gatan framför mig, säger Bejan Rashid.

Annons
Annons

Jag var på väg till ett hus där jag en gång bodde när en bil plötsligt exploderade på gatan framför mig.

Bilbomben utanför en populär restaurang i Qamishli var enligt kurdisk säkerhetstjänst IS dåd. I kaoset efter Turkiets offensiv i nordöstra Syrien har fångar flytt, IS-flaggor hissats och slumrande IS-celler väckts till liv.

Enligt FN har över 150 000 flytt sina hem sedan Turkiet inledde offensiven i onsdags. Redan första dagen började utländska hjälporganisationer att dra sig tillbaka. Nu försöker de lokala hjälporganisationer göra vad de kan.

Bejan Rashid tar fram telefonen och ringer en av dem. Kadriya Mohammed från organisationen Dos svarar på en raspig telefonlinje från Hasake i nordöstra Syrien. Många har flytt just dit för att undkomma Turkiets attacker.

– De sover i övergivna byggnader, trappuppgångar, skolsalar, under bar himmel. Vi behöver allt, mat, vatten, tält och filtar, säger hon.

En av dem som har flytt de utsatta områdena i Syrien är Nizar. Eftersom bomber faller vid gränsen mellan Turkiet och Syrien flyr många söderut. Nu befinner han sig i Raqqa, några mil från Hasake, i en lägenhet ihop med 25 andra.

För tre dagar sedan lämnade han sitt hem i gränsstaden Tel Abyad som utsatts för intensiva turkiska flygräder de senaste dagarna. Han flydde utan att ta med sig mer än kläderna han hade på kroppen. Nu försöker han ta sig till Syriens östra gräns hopp om att ta sig in i irakiska Kurdistan.

– Tel Abyad är bara att glömma. Jag kan aldrig mer återvända dit, säger han innan rösten spricker och han brister ut i gråt och måste lägga på luren i samtalet med SvD.

Annons
Annons

Rashids hemstad ligger i nordöstra Syrien.

Foto: Lina Malers Bild 1 av 1

Bejan Rashid suckar.

– Det är så det är nu, säger han. Alla jag pratar med gråter. 

Han lägger knappt ifrån sig telefonen. Samtalen till vännerna som fortfarande är kvar i Syrien är många.

Rashids hemstad ligger i nordöstra Syrien.
Rashids hemstad ligger i nordöstra Syrien. Foto: Lina Malers

Det har gått nio år sedan Bejan lämnade Syrien. Han plockar upp sin telefon och visar en bild av en leende 26-åring som gör segertecken. 2011 gick han ut på Qamishlis gator för att delta i protesterna mot Syriens president Bashar al-Assad.

– Jag trodde att Syrien skulle kunna bli en demokrati, att vi skulle få rätt att prata kurdiska i skolorna. Jag kunde inte få något pass, inte att gå på universitet, kunde inte äga ett hus i mitt namn, säger Bejan Rashid som tillhör den minoritet av Syriens kurder som saknar syriskt medborgarskap.

Då, 2011, ville han ha sina rättigheter inom ett enat Syrien. Men i takt med att grupper som stred mot regeringen blev allt mer radikala började han i stället drömma om kurdiskt självstyre.

Ur högtalarna på kaféet mitt i Arbil strömmar den kurdiska nationalsången. De senaste åren har den spelats i nordöstra Syrien där kurder utropat en självstyrande region.

– Det varade i åtta år. Nu är allt över. Allt är förlorat. Drömmen är borta, suckar han.

Det varade i åtta år. Nu är allt över. Allt är förlorat. Drömmen är borta.

På tv-skärmen framför honom rapporteras det om att syriska regeringsstyrkor nu rullar in i byar och städer i nordöstra Syrien. Som han ser det är överenskommelsen mellan kurdiska ledare och syriska regeringen det minst dåliga av flera usla alternativ: övergivna av USA och ställda inför valet att bombas av Turkiet eller styras av regeringen förstår han att kurdiska ledare valde Bashar al-Assad. Men han är rädd för vad som nu ska hända.

– För någon som dödar sin egen befolkning, fått hälften av landets befolkning på flykt, spelar det ingen roll om fler dör. Bashar al-Assad vill bara sitta kvar vid makten, det är det enda som spelar någon roll.

I syriska Kobane säger hans vänner att de hoppas att Syriens regeringsstyrkor ska vara mer barmhärtiga än Turkiet och att förhandlingarna mellan regeringen och det kurdiska självstyret ska leda till att de inte behöver gå med i armén.

Men sedan han hörde nyheten om överenskommelsen har Bejan Rashid varken sovit eller ätit. När regeringen nu kommer tillbaka till städer och byar där den inte haft någon närvaro på åratal är han övertygad om att hans första resa till Syrien efter att han flydde landet också kommer att bli hans sista.

– Jag är efterlyst av regimen, säger han och sjunker ihop över bordet.

– Jag kan aldrig mer åka tillbaka. Jag kommer att dö i Sverige. Jag älskar Sverige, det är mitt andra land. Men jag hade velat begravas i Qamishli.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons