Annons

Kristoffer Leandoer:Han skröt om sex med 14-årig flicka – ingen brydde sig

Här är boken som skakat hela Frankrike.
Här är boken som skakat hela Frankrike. Foto: Christophe Ena/TT

Alla visste att han attraherades av barn, men man lät honom hållas – fram tills nu. Boken där förlagschefen Vanessa Springora berättar om sin relation med den uppburne författaren när hon bara var 14 år, har slagit ner som en bomb i Frankrike.

Under strecket
Publicerad

Årets viktigaste bok kanske redan har kommit ut, åtminstone om vi begränsar oss till franskspråkig litteratur: jag talar om Vanessa Springoras debut ”Le consentement”, Samtycket (Grasset).

Det är inte vilken debutant som helst utan en rutinerad 47-årig förlagschef och skälet till att hon dröjt så länge med sitt förstlingsverk är också själva ämnet för boken. Hon berättar att hon som 14-åring berövades inte bara sin oskuld utan även sin självkänsla och sin tro på rätten att uttrycka sig av en 50-årig manlig författare som utnyttjade sitt litterära renommé till att rutinmässigt få minderåriga att underkasta sig honom.

I den parisiska kulturmedelklassen har författare och deras rätt till utlevelse så hög status att mannen inte ens brydde sig om att dölja affären, utan tvärtom skröt med den. Till skillnad från Nabokovs fiktive förövare Humbert Humbert i ”Lolita” behövde han inte göra sig av med mamman: hon var så imponerad av det vittra sällskapet att hon enligt dottern ivrigt understödde förhållandet. Och trots att det i princip innebar ett medgivande av en kriminell handling kunde den hyllade författaren skildra affären i ingående detalj, såväl i romanform som i dagböcker, utan ingripande.

Annons
Annons

Han tar med dottern på nattklubb och stoppar sedlar i dansösernas underkläder så resårerna smäller i hennes minne ännu efter flera decennier.

Detta är historien som berättas i ”Le consentement”: hur Vanessa med omgivningens passiva godkännande blev offer för en pedofil (själv kallar författaren anklagelserna för ”orättvisa” och säger att kärleken dem emellan var ”vacker”). Glasklart visar Springora vilka faktorer som gör att man kan bli ett offer: en frånvarande frånskild pappa, som vid deras fåtaliga möten beter sig nonchalant och kvinnoförnedrande (han tar med dottern på nattklubb och stoppar sedlar i dansösernas underkläder så resårerna smäller i hennes minne ännu efter flera decennier). En mamma som arbetar för mycket, är för upptagen av att återupprätta sitt eget erotiska självförtroende för att hjälpa dottern tillrätta och kanske till och med uppfattar denna som en konkurrent.

Men framför allt: ett kulturellt sammanhang som tappat bort en grundläggande etisk princip, nämligen att frihet inte är frihet om den existerar på någon annans bekostnad: den enes frihet får inte kräva den andras underkastelse. Ett kulturellt sammanhang som klätt sin hierarkiska och auktoritära människosyn i frihetliga fraser ända tills det tappat sin elementära förmåga att skilja jägare från byte.

Springora radar upp den ena scenen gräsligare än den andra. Till exempel när Vanessa söker förståelse och skydd hos Cioran, ett framstående par i franskt kulturliv, som bara har förmaningsord att komma med: förföraren är en viktig författare, en konstnär, han måste få som han vill. Samma sak med lärarna i skolan, myndigheter, vänner, grannar, familj: alla ställer sig på författarens sida, ingen förstår vad hon bråkar om, trots att hon blir allt tystare och hennes närvaro i klassrummen alltmer förströdd.

Annons
Annons

Springora lägger en stor del av ansvaret på stämningen efter sextioåtta, när det var ”förbjudet att förbjuda”.

Intressant nog ger Michel Houellebecq samma bild av – 68 och hippieeran som egoismens höjdpunkt. Tidsandan påbjöd utlevelse oavsett konsekvenser – detta är också Mansonfamiljens era – och 1977 skrev en rad franska kulturpersonligheter under ett öppet brev för avkriminalisering av pedofili, bland namnen fanns Barthes, Deleuze, Simone de Beauvoir och Sartre. Men för varje befriat primalskri i ena änden, tystnade samtidigt en röst i andra.

Det var ett tag sedan jag läste något lika bra, och då menar jag i rent litterärt hänseende.

Springoras bok är en dom över en hel kultur snarare än ett enskilt utpekande.

Men Springora skriver en prosa som de flesta av oss bara kan drömma om: skarp, frätande, rakt på sak. Hennes språk är ett förödande effektivt precisionsinstrument, det finns inte ett onödigt ord, inte en utsmyckning, inte en omskrivning. ”Le consentement” är en bok som vet varför den är skriven och tar kortast möjliga väg till sitt ärende. Det är en bok skriven för att berätta sanningen, och när jag funderar över varför jag är så imponerad av ”Le consentement” kan jag bara komma fram till följande: sanningen är definitivt en estetisk kategori. Sanningen är stjärndramaturgen som letar rätt på den röda tråden och skrapar bort allt dödkött.

”Le consentement” visar att den där tänkta motsättningen är falsk: litteraturen är ett redskap som hålls vasst genom att användas, inte genom att hängas upp på väggen för att imponera på småflickor. Jag har läst hennes förövare, och han skriver betydligt sämre än hon, i den typiska paristradition där man inte kan så mycket som hosta utan att genast åkalla ett par litterära gudar som hostningens gudföräldrar.

Annons
Annons

Springoras bok är en dom över en hel kultur snarare än ett enskilt utpekande. Jag väljer därför att inte nämna förövaren vid namn trots att franska medier redan gjort det, utan håller mig till samma konsonant som betecknar honom i boken, G.

Förlaget Gallimard har nu tillkännagivit att de drar in författarens hela utgivning, och i tisdags besökte polisen förlaget för att få tag i hans böcker innan de försvinner, med anledning av den rättsundersökning som inletts mot författaren. För övrigt har Vanessa Springora själv uttalat sig emot att dra in förövarens böcker – det enda sunda förhållningssättet för varje författare. Författare ska inte stå som kärande i tryckfrihetsmål. Författare ska i varje läge värna om rätten att säga och publicera allt.

Det vore helt galet om han skulle framstå som ett offer och en martyr för litteraturen, när martyren och offret så uppenbart är hon.

Men det finns ett annat skäl att inte ta G:s böcker ur cirkulation: i samma ögonblick som den mäktiga förlagsgruppen Gallimard gör sig av med honom, har man gjort sig av med sin delaktighet och allting kan återgå till det vanliga. I samma ögonblick som G stöts ut kan det franska kulturlivet anse sig rentvått: ordningen är återställd, det var fråga om en enskild förövare och inte om en kollektiv skevhet i synen på relationen mellan människor med makt och människor utan, och vad de förra har rätt att göra mot de senare.

Ändå är naturligtvis, oavsett Gallimards beslut, det största brottet mot yttrandefriheten det som G begår mot Vanessa: han tar ifrån henne hennes egen röst innan hon ens fått en chans att hitta den, han bedrar hennes kärlek till litteraturen och förvandlar henne från ett subjekt till en fiktiv gestalt. Det gäller inte bara henne utan alla andra unga kvinnor som kvästs: vi får aldrig veta vilka konstverk vi missat.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons