Annons

Virus/LoveHandke ekar i danskväll med stora kontraster

”Naharin's virus” av Ohad Naharin: Einar Nikkerud, Amanda Åkesson, Mai Lisa Guinoo, Fan Luo och Frida Dam Seidel.
”Naharin's virus” av Ohad Naharin: Einar Nikkerud, Amanda Åkesson, Mai Lisa Guinoo, Fan Luo och Frida Dam Seidel. Foto: Lennart Sjöberg

Publikskymfning och begärsdjungel – Göteborgsoperan inleder danssäsongen med rejäla kontraster i en pulserande dubbelafton.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Love” av Roni Haver och Guy Weizman, här med Satoko Takahashi och Benjamin Behrends.

Foto: Lennart Sjöberg

Adam Peterson i ”Love” av Roni Haver och Guy Weizman.

Foto: Lennart Sjöberg

Virus/Love

Genre
Dans
Medverkande
Göteborgoperans danskompani, Club Guy & Roni, Slagwerk Den Haag, Asko/Schönberg ensemble
Var
Göteborgsoperan

”Virus”. Koreografi, scenografi: Ohad Naharin. Kostym: Rakefet Levy, Zohar Shoef. Musik: Karni Postel m fl. Text: Peter Handke. Ljus: Avi ”Bambi” Yona Bueno. ”Love”. Koreografi: Guy Weizman, Roni Haver. Musik: Frank Wienk. Scenografi: Ascon de Nijs. Kostym: Joris Suk. Ljus: Wil Frikken. Ljud: Rinse de Jong. Video: Daniel Brito.

Dags för provokation och publikskymfning på Göteborgsoperan? Nja, den nyss utnämnde Nobelpristagaren Peter Handke må i sin genombrottspjäs ”Publikförolämpning” låta skådespelarna kasta glåpord mot publiken, men betydligt mer kontroversiellt är hans ställningstagande för Slobodan Milosevic. Handkes antipjäs från 1966 finns i alla fall med som inspiration och verbal väckarklocka för åskådarna i den israeliske koreografen Ohad Naharins verk ”Naharin's virus” från 2001. Mest laddad här är muren i fonden som fylls med graffiti tills man utläser ”Plastelina”, lätt att omtolka till Palestina. Men ordet kan förstås även syfta på något formbart; linjer, tankar eller kroppar.

”Naharin's virus” gästade Dansens hus 2006 med Batsheva dance company och lämnade rejält avtryck i minnet. Det är således spännande att Göteborgsoperans danskompani i sitt tredje samarbete med världskoreografen fått förtroendet att sprida ”viruset” vidare. Att återse det är märkligt vemodigt, men också vackert. Förra gången blev jag upplyft av den kreativa energin. Nu blir slutscenens skur av okvädningsord, som en av dansarna rutinerat slungar mot oss uppe från muren medan de övriga 16 repetitivt rör sig till arabisk folkmusik, en sorglig påminnelse om hur allt upprepas i världen därute och i sociala medier.

Annons
Annons

”Love” av Roni Haver och Guy Weizman, här med Satoko Takahashi och Benjamin Behrends.

Foto: Lennart Sjöberg

Inledningen är underbar i sin enkelhet, en vit tygfigur pumpas med luft – tom och levande dansar den till Habib Alla Jamals medryckande festmusik.

Naharin använder Handkes pjäs som nollpunkt, ett tomrum för både dansarna och oss att fylla med mening. Scenens aktioner representerar ingenting – här och nu delar vi alla tid och rum. Men ändå är det som om verkligheten sipprar in, trycket växer till vild dans med knutna nävar. Inledningen är underbar i sin enkelhet, en vit tygfigur pumpas med luft – tom och levande dansar den till Habib Alla Jamals medryckande festmusik. Därpå ritar en dansare konturerna av sin egen kropp på muren, tills linjen bildar ett ”you”. Till slut är ytan fullklottrad, en triangel med rött lyser skarpt.

Naharin punkterar illusioner och får dansarna, i kostymer som delar kropparna i ljust och mörkt, att utforska rörelsens möjligheter till olika musik. Ensemblepartierna är kraftfulla, drillade och skevande, solona lika böjliga som figuren i inledningen. Blickar möts över rampen som i en besvärjelse att åtminstone denna stund ska ge oss en värld öppen för alla.

”Love” av Roni Haver och Guy Weizman, här med Satoko Takahashi och Benjamin Behrends.
”Love” av Roni Haver och Guy Weizman, här med Satoko Takahashi och Benjamin Behrends. Foto: Lennart Sjöberg

Göteborgsoperan levererar en snudd på övermäktig, kontrastrik dubbelkväll som även omfattar urpremiären på ”Love” av Guy Weizman och Roni Haver (senast här 2013). De har bakgrund i Batsheva men är numera etablerade i Holland som Club Guy & Roni. Samproduktionen ”Love” är i linje med de allkonstverk som länge odlats i Europa av exempelvis Ultima Vez. Text, sång, livemusik, scenbild och dans mixas.

Annons
Annons

Adam Peterson i ”Love” av Roni Haver och Guy Weizman.

Foto: Lennart Sjöberg

Här befinner vi oss i en häftig begärsdjungel, befolkad av en rad stereotypa fantasifigurer i Joris Suks skruvade kostymer: Vacation Love, Street Love, Food Love, Cat Love osv. Skådespelaren Bien De Moor i lila kvarnhjulshatt agerar åldrad guide i en värld översvämmad av digitala bildflöden, stressande valmöjligheter och egoboostande iscensättningar. Alla söker sig mot rampen.

Det tar ett tag att koppla upp sig mot allt detta, men musiken driver på. Här klipps filmiskt mellan scenerna, som tar avstamp i myter och populärkultur. Cupido är trummis. Dansarnas kapacitet och uttrycksförmåga framträder i den detaljrika koreografin, ofta duetter där någon vill forma den andre. Hiroki Ichinose är marterad av en krage med selfiepinnar. Emilie Leriche fiskar med ett rött hjärta, men spöet blir piska. Amor har det inte lätt, kärleken kräver att man vågar blotta sig, lida.

En sorgedikt av Pablo Neruda tränger genom det överlastade bruset. Till slut blir det naket, sårigt och hängivet. Allt pulserar.

Adam Peterson i ”Love” av Roni Haver och Guy Weizman.
Adam Peterson i ”Love” av Roni Haver och Guy Weizman. Foto: Lennart Sjöberg
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons