Annons

Björn Lindahl:Handling är det som räknas i Hormuz

Iranska styrkor beslagtar det svenskt-ägda skeppet Stena Impero, i fredag den 19:e juli.
Iranska styrkor beslagtar det svenskt-ägda skeppet Stena Impero, i fredag den 19:e juli. Foto: Morteza Akhoondi/TT

I mer än ett år har nerverna varit spända till bristningsgränsen i Hormuzsundet där konflikten mellan USA och Iran ställs på sin spets. Bristen på diplomati har gjort att det inte är ord, utan handling som räknas.

Under strecket
Publicerad

 

OSLO Det var den 8 maj i fjol som president Donald Trump meddelade att USA drog sig ur avtalet som begränsade Irans kärnenergiprogram. Den 5 november samma år hade de amerikanska sanktioner som funnits innan Iran-avtalet skrevs, återinförts. Sedan dess har nya gradvis tillkommit. En av de senaste är att USA den 31 juli införde sanktioner direkt riktade mot Irans utrikesminister, Javad Zarif.

Att ett annat lands främste diplomat svartlistas är mycket ovanligt i amerikansk utrikespolitik. Det har inte skett tidigare i förhållande till Nordkorea, Syrien eller andra auktoritära regimer som USA varit i konflikt med.

– Det är svårt att hålla dörren öppen för diplomati när man inför sanktioner mot diplomaten,” kommenterade Wendy Sherman, som var USA:s chefsförhandlare för Iranavtalet i Obamaadministrationen.

Iran har svarat på de amerikanska sanktionerna genom olika attacker på tankfartyg, genom att skjuta ned en amerikansk drönare och med angrepp på oljeanläggningar på land i staterna runt Persiska viken. Ibland har Iran tagit på sig ansvaret, ibland har de genomförts anonymt av islamistiska grupper som Iran stöder.

Annons
Annons

Medan USA bedriver en klassisk kanonbåtsdiplomati, där de flyttat en hangarfartygsgrupp till Hormuzsundet, försöker Iran visa att USA egentligen kommer med tomma hot. Medan USA försöker strypa den iranska oljeexporten helt, försöker Iran så split mellan USA och dess allierade, för att förhindra att en internationell styrka etableras för att övervaka trafiken i Hormuzsundet.

Det smala sundet är den största flaskhalsen i den internationella oljehandeln. 20 procent av all olja som exporteras i världen passerar genom sundet. Ett land som Japan får 80 procent av sin olja från fartyg som har seglat genom sundet. Om trafiken här stängs får det konsekvenser för världsekonomin.

På ett sätt har emellertid president Donald Trump just nu en stor fördel – det råder överskott på olja. Det beror inte på att världen konsumerar mindre olja. 2020 förväntas konsumtionen komma upp i 100 miljoner fat olja per dag. Den tidpunkt då det inte längre är möjligt att öka oljeproduktionen ytterligare, verkar ha skjutits långt in i framtiden.

Den kapacitet för att producera olja som inte utnyttjas har sedan början av 2017 ökat till 3,5 miljoner fat. Inte bara har Irans oljeexport begränsats från drygt två miljoner fat per dag, till ungefär 500 000 fat per dag. Oljeproduktionen har också rasat i länder som Venezuela, på grund av politiskt kaos, och i Mexiko, på grund av sinande oljefält.

Ändå är oljelagren inom OECD på en nivå som är högre än genomsnittet för de fem senaste åren. När det sker en ny attack på ett oljefartyg i Hormuzsundet påverkar det i dagsläget knappt oljepriset, som ligger på 53 dollar per fat för amerikansk lättolja. När Donald Trump däremot den 1 augusti twittrade om nya strafftullar mot Kina så rasade oljepriset omedelbart med mer än sex procent, eftersom det anses öka risken för att världsekonomin dämpas.

Annons
Annons

Många säkerhetspolitiska experter tvivlar på att det är möjligt för USA att få Iran att godta de tolv krav som utrikesministern Mike Pompeo ställt för ett nytt kärnenergiavtal. Inte heller är det sannolikt att USA lyckas störta den nuvarande regimen i Iran.

Men i en militär konflikt är det knappast någon tvekan om att USA och dess allierade snabbt kan slå ut stora delar av Irans militära styrkor.

Som Alan West, en tidigare amiral formulerar det, kan den brittiska Royal Navy slå ut Irans flotta ”och hinna tillbaka i tid för te och medaljer”.

Irans försvarsbudget motsvarar bara två procent av USA:s, enligt fredsforskningsinstitutet Sipri.

På vissa områden är landet emellertid på höjd med, eller har till och med fler vapen än USA. Räknas reservisterna med kan landet mobilisera 2,3 miljoner soldater, mot USA:s 2,5 miljoner.

Iran ligger också på fjärde plats i världen vad gäller antalet raketartillerisystem som kan skjuta ut tolv mindre raketer inom en minut mot mål som ligger 50 kilometer undan. Iran har 1 900 sådana mobila raketartillerisystem. Bara Nordkorea, Ryssland och Kina har fler.

En landsättning av amerikanska och allierade styrkor skulle därför kräva en insats minst motsvarande den som genomfördes vid det förra Gulfkriget, efter att Irak hade invaderat Kuwait.

När de båda sidornas agerande ska dechiffreras är det också viktig att lyssna på tystnaden. Den 4 juli bordade den brittiska marinen ett iranskt fartyg i spanskt territorialvatten och tvingade in det till Gibraltar. Storbritannien hävdade att fartyget fraktade olja till Syrien, i strid mot EU:s oljebojkott av landet. Tystnaden från EU var total. Inget annat EU-land applåderade handlingen.

Innan Iran trappar upp konflikten ytterligare med en attack mot ett nytt amerikanskt mål väljer det nog hellre att testa den brittiske premiärministern Boris Johnson igen – kanske rentav när han efter semestern är som mest upptagen med Brexit?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons