Annons

Mårten Schultz:Handskakningsdomen: Är 40 000 orimligt mycket?

Ett företag avbröt en rekryteringsprocess med en kvinna som vägrade skaka hand med män. Arbetsdomstolen fann att kvinnan utsatts för diskriminering och tilldömde henne 40 000 kronor i ersättning. Är det orimligt mycket? Det är – men sluta inte läsa nu! – komplext.

Under strecket
Publicerad
Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
Foto: Anders Wiklund/TT Bild 1 av 1
Foto: Anders Wiklund/TT

Här kommer en kort redogörelse för diskrimineringsersättningarnas utveckling. Det är lite torrt och juridiskt men ni har ju precis haft semester så ni orkar anstränga er i några minuter.

För inte så länge sedan, fram till för ungefär tio år sedan, innehöll diskrimineringsrätten en möjlighet att få skadestånd för kränkning. Den som diskriminerats, till exempel i ett anställningsförfarande, fick enligt lagen skadestånd.

”Kränkning” är det ord som lagen använder för ersättning för ideella skador som inte kan mätas i pengar och som inte tar sig uttryck i kostnader eller förluster. Enligt skadeståndslagen är det i första hand brottsoffer som har rätt till skadestånd för kränkning.

Diskrimineringarna har en speciell plats i rättssystemet.

Annons
Annons

Diskrimineringarna har en speciell plats i rättssystemet. Diskrimineringsrätten är till stor del reglerad av EU. I EU-rätten används skadestånd som ett styrmedel. Diskrimineringsersättningarna bygger på EU-rätt och tvingar därför svensk rätt att på olika sätt förändra våra uppfattningar.

I allmänhet anses det att direktivet kräver att diskrimineringsersättningarna läggs på en högre nivå än ideella skadestånd i övrigt eftersom det krävs för att ersättningarna ska vara avskräckande.

När diskrimineringslagen innehöll en regel om skadestånd för kränkning höll domstolarna emot. Ombudsmännen – numer finns det bara en ombudsman på området, Diskrimineringsombudsmannen (DO), men tidigare fanns det flera – drev mål om diskriminering och utgick från den EU-rättsliga synen och begärde skadestånd för diskriminerade klienter med höga belopp; ersättningen var bara avskräckande om det kostade att diskriminera.

Men i ett viktigt avgörande från Högsta domstolen konstaterades att det var orimligt att döma ut det begärda sexsiffriga skadeståndet till diskriminerade när offer för exempelvis sexualbrott (som står i centrum för rättsutvecklingen) fick mindre pengar. HD landade vid betydligt lägre nivåer än vad ombudsmännen krävde.

HD:s avgöranden medförde missnöje, inte bara bland personer som var ideologiskt sympatiska till hårda sanktioner mot diskriminering utan även bland personer som månade om att EU-rätten skulle följas.

Ersättningen ska påverka en samhällsutveckling.

Lagstiftaren lyssnade på kritiken, kanske främst det senare ledet av kritiken. Den första alliansregeringen – vilket kan vara värt att påminna om i denna diskussion – gjorde således om lagen. Det var en betydelsefull reform. I lagen skrevs det avskräckande syftet in i regeln om diskrimineringsersättning. Samtidigt döptes ersättningen om.

Annons
Annons

Det är inte längre ett skadestånd som utgick vid diskriminering, utan ”diskrimineringsersättning”. Tanken bakom namnbytet var att domstolarna inte skulle känna sig låsta vid skadeståndsrättens principer.

Det följer alltså numer redan av lagtexten att ersättning för diskriminering har ett annat syfte än vad ersättningar normalt sett har när det gäller ideella skador. Det normala är att ersättningen ska kompensera den utsatta för det hon utsatts för, till exempel en kränkning.

Men på diskrimineringsrättens område ska ersättningen göra något mer. Den ska dels kompensera för den ideella skadan, men den ska också avskräcka. Det första syftet tar sikte på offret. Det andra på samhället – ersättningen ska påverka en samhällsutveckling.

En förklaring till detta senare syfte är att på diskrimineringsområdet så åtalas det sällan för olaga diskriminering, trots att det är ett brott. I stället är det ersättningarna som får stå för både omsorgen om offret och bestraffningen.

Diskrimineringsersättningarna går att kritisera på olika sätt, även utifrån hur höga de är i relation till andra ersättningar.

Efter ändringen av regelverket togs diskrimineringsersättningen upp av HD igen. HD noterade att ersättningen vid diskriminering hade två separata komponenter. Den första komponenten tog sikte på upprättelse och kompensation. Denna komponent kunde fastställas utifrån de idéer som präglar juridikens syn på ideella skador.

Den andra komponenten hade som syfte att bestraffa för att avskräcka. Denna del kallar HD för ett ”preventionspåslag” och i det aktuella målet innebar påslaget att ersättningen fördubblades: Utgångspunkten var kompensationen och utifrån denna ersättning lades lika mycket till på, för att avskräcka.

Vad är då poängen med allt detta? Jo. Diskrimineringsersättningarna går att kritisera på olika sätt, även utifrån hur höga de är i relation till andra ersättningar. Men kritiken är tämligen ointressant om inte ersättningens syfte samtidigt beaktas. Det är syftena, som vi fått oss medskickade från Bryssel, som medför särbehandlingen. Om svenska politiker vill göra något åt detta måste man se till hela kontexten.

En möjlighet, skickar jag med så här i valrörelsetider som en belöning till dig som läst så här långt (trots att jag kommer att ångra det och nog inte gillar det själv), är att helt enkelt skjuta in samma syften i synen på ersättning för kränkning i stort, genom en reform av skadeståndslagen. Det kanske är det enklaste sättet att med ett trollslag få domstolarna att justera upp brottsofferersättningarna och samtidigt få till en annan balans i ersättningssystemet. Men ni har inte hört det från mig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons