Annons

Hans Bergström om Per Ahlmark: En politiker med äkta lidelse

1976. Fr v partiledarna Per Ahlmark (FP), Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M).
1976. Fr v partiledarna Per Ahlmark (FP), Thorbjörn Fälldin (C) och Gösta Bohman (M). Foto: SvD
Under strecket
Publicerad

Minnesord | Per Ahlmark 1939–2018

En väsentlig aspekt är föga känd och förstådd om Per Ahlmark som politiker: hans unika sensibilitet. Per Ahlmarks avståndstagande från diktatorer och eldande försvar av demokratin var inte främst teoretisk. Han kände fysisk plåga med offren, med de torterade, de skrämda, de förföljda. Ur den helt speciella förmågan till inlevelse hämtade han kraften för sin politiska kamp för frihet.

Inlevelsen gällde inte bara de stora sammanhangen. Jag minns ett partimöte vi skulle ha i Dorotea i Västerbotten, präglat av frisinne. Perfektionist som alltid bad Per innan att få allt material om den lokala kampen för att Dorotea skulle få återuppstå som egen kommun, frigjord från Åsele. Halva natten i sängen läste Per in historien om Dorotea och vilka värden av självrådighet och stolthet i bygden som striden gällde. Han kom ut på morgonen som en Engelbrekt, redo till strid för självstyre.

Orden som arbetsmarknadsminister till några Ericssonanställda i Olofström, ”lycka till”, förlöjligades i pressen som schabloner, men var mer äkta än vad belackarna förstod. Och regeringen räddade fabriken, för en tid. Som statsråd hade Per Ahlmark tagit på sig för många uppgifter. Arbetsmarknadsminister och migrationsminister i kristid var förstås absurt för en partiledare. Men faktum är att Folkpartiets stöd i väljaropinionen bevarades genom dessa svåra tider, mycket tack vare Per Ahlmarks tydlighet och pedagogiska förmåga.

Annons
Annons

Utifrån beskrevs Per Ahlmark ofta i S-pressen som en ”slagordsmaskin”. Och visst, han var nog den retoriskt skickligaste borgerlige politikern under efterkrigstiden. I debatter var han fruktad, med sin snabbhet i tanke och replik. Jag minns, som bisittare, när socialdemokraterna för en stor valduell i Göteborg 1976 ställde upp med den tunge folkrörelsemannen Rune Johansson, i tron att kontrasten skulle vinna kvällen. Det blev en så total debattseger för Per att den halva av publiken som var socialdemokrater tystnade. För nästa debatt förde partiet fram Sten Andersson som motståndare...

Debattstilen var dock ärlig och präglad av äkta debattglädje. Jag har inget minne av bitterhet efteråt, till exempel efter riksdagsdebatter med Olof Palme. Två skickliga kämpar möttes och kände villkoren. Några vänliga ord, med sinne för varandras predikament, kunde utväxlas i korridoren efteråt.

Gunnar Helén gjorde 1975 den rent rationella bedömningen att Folkpartiet var i ett läge som krävde en ledare med ideologisk tydlighet för att vända ett besvärligt läge. Han förordade därför Per Ahlmark som sin efterträdare, trots att de båda haft en svår konflikt kring det tänkta samgåendet med Centerpartiet, som Per var bestämt emot.

Per var besatt av att rädda det liberala partiet. Valrörelsen 1976, under nästan ett år, var som ett rus. Som ung talskrivare kändes det förstås som ett mirakel att uppleva lyftet i det skrivna ordet, när det framfördes av en mästare i talarstolen. Att det liberala partiet återvann sin styrka 1976, med särskild appell till den moderna yrkeskvinnan, spelade sin roll för det historiska regeringsskiftet.

Annons
Annons

Per var extrem, det är inte att säga för mycket, i sina förberedelser. Inför intervjuer var allt planerat, varje eventualitet förutsedd, varje ord som kunde tänkas få vingar noga övervägt. Inför den radiointervju där Per plötsligt sa att han ”ville kasta löntagarfonderna i papperskorgen”, hade vi tränat ordvändningen och hur han skulle få in den åtminstone ett tiotal gånger. Per Ahlmark var ett politiskt proffs.

Men den personliga autenticiteten, djupa övertygelsen och stora värmen gjorde honom till något annat än ”slagordsmaskin”. Thorbjörn Fälldin och Per Ahlmark trivdes väl med varandra, allt sedan gemensamma år som unga i Riksdagen. Det kan man kanske inte tro, givet skillnaderna i bakgrund och personlighet. Men Per bar ingen storstadsarrogans. Hans inlevelse med andras bakgrunder gick fram.

Vi som arbetade för och med Per Ahlmark kände stark motivation att göra allt för en politiker med äkta lidelse. Och vi rördes ständigt av hans djupa mänsklighet, hans sätt att se oss och ge oss del av sin uppskattning och värme.

HANS BERGSTRÖM, personlig assistent och talskrivare för Per Ahlmark under hans år som partiledare 1975–1978.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons