Annons

Andres Lokko:Hans musik fångade känslan av staden New York

Prodigy, eller Albert Johnson, gick bort i tisdags, 42 år gammal.
Prodigy, eller Albert Johnson, gick bort i tisdags, 42 år gammal. Foto: Steven Hirsch/IBL
Publicerad

Downtown he's just one of a million guys
He don't get no breaks
And he takes all they got to give
'Cause he's got to live
But then he comes Uptown
Where he can hold his head up high

(ur The Crystals ”Uptown” skriven av Barry Mann & Cynthia Weil)

Hur låter New York? Jag syftar inte på klubbarna, klädbutikerna eller dansgolven – utan på gathörnen och vad som strömmar ur vidöppna lägenhetsfönster och nästan hotfullt dundrar från bilstereon som stannar vid rödljusen när du korsar gatan.

Annons

Musiken som fångar exakt hur New York känns, luktar och faktiskt ser ut. Jag vet exakt hur den låter. Den låter som familjen Johnson från Queens i Brooklyn via Hempstead på Long Island.

Mamma Fatima Johnson sjöng på 1960-talet i en upplaga av The Crystals, den legendariska girl group som producenten Phil Spector använde sig av för att skapa sina små men storslagna Brill Building-symfonier. Som ”Da doo ron ron” och ”Then he kissed me”.

The Crystals i London 1964, Frances Collins är andra person från vänster.
The Crystals i London 1964, Frances Collins är andra person från vänster. Foto: TT

Fatima Johnson framförde dem under artistnamnet Frances Collins på mängder av The Crystals-turnéer över hela världen strax efter att gruppens mest kända medlem Darlene Love hade gått vidare till en solokarriär.

Fatimas framtida make Budd Johnson Jr var en av medlemmarna i doo wop-kombon The Chanters som redan i slutet av 1950-talet sjöng den vackra balladen ”I make this pledge (to you)” under gatlyktorna på Long Island.

1974 fick de en son, Albert. Han gick bort i tisdags, 42 år gammal, och en hel musikvärld sörjer honom. Men få kände honom som Albert Johnson: han är för evigt Prodigy, den ena halvan av hiphopduon Mobb Deep.

Och som en amerikansk musikälskande kollega skrev på Twitter under natten mot onsdagen, svensk tid, när nyheten om hans bortgång offentliggjordes av hans vän rapparen Nas:

Prodigy was New York.”

Doo wop-gruppen The Chanters. Prodigys pappa, Budd Johnson Jr, står näst längst till höger.
Doo wop-gruppen The Chanters. Prodigys pappa, Budd Johnson Jr, står näst längst till höger.

Kunde det någonsin ens ha blivit på något annat sätt?

Prodigy föddes med tonsättningen av sin hemstad i sitt blodomlopp. Den röda tråden från 1950-talets doo wop över nästa decenniums girl groups och popsånger från Brill Building ända fram till den östkust-rap som i Mobb Deeps händer nådde en tidig form av fulländning kunde knappast vara mer spikrak.

Däremellan ryms även Prodigys föräldrars skivsamling med soul och funk från 1970-talet som utgjorde den så exemplariska grunden för Prodigys starkaste soloinspelningar.

Men det är Mobb Deeps stenhårt dystopiska realism – i synnerhet 1995 års album ”The infamous Mobb Deep” – som har en plats i evigheten. Prodigys konstskolebakgrund och musikindränkta uppväxt gav honom och kollegan Havoc modet att skapa musik utan några som helst eftergifter eller kompromisser.

”The infamous Mobb Deep” var en lika perfekt resa som någonsin David Simons tv-serie ”The Wire”: noggrant regisserad in i minsta detalj och textrad. Som vore det just en film.

Prodigy (Albert Johnson) och Havoc (Kejuan Muchita) 2006.
Prodigy (Albert Johnson) och Havoc (Kejuan Muchita) 2006. Foto: Jim Cooper/AP

Allt man skulle kunna kalla poprefränger hade ersatts av skelettartat avskalade beats och gravallvarliga observationer, de sistnämnda ibland så till synes viktiga att Prodigy levererar dem a cappella, lyrikens tyngd så viktig för poeten att de inte lät sig ackompanjeras av någon musik.

Vilket förstås gjorde just musiken, helheten, än starkare.

Citatet i början av den här texten, det som så många gånger sjöngs av Prodigys mamma, sammanfattar mycket av Prodigys strävan från dag ett men också hur ljudspåret till en storstad så uppenbart förändras och utvecklas, dock utan att egentligen ha rört sig många millimeter från sitt ständiga ursprungsbudskap.

Däri hittar man mycket av hiphopens politiska patos: klassklyftor, orättvisor och den strukturella rasismen i det amerikanska samhället är en konstant.

Det finns så mycket mer jag vill säga om Prodigy och Mobb Deeps inflytande på musiken och världen men innan jag får ta ett kort sommarlov får det för stunden räcka med följande:

Kanye West hade länge – och har förhoppningsvis fortfarande – en handmålad skylt som han alltid hängde upp i studion under sina inspelningar. Den bar texten ”What would Mobb Deep do?”.

Foto: Paul Hampartsoumian/IBL
Annons
Annons

The Crystals i London 1964, Frances Collins är andra person från vänster.

Foto: TT Bild 1 av 4

Doo wop-gruppen The Chanters. Prodigys pappa, Budd Johnson Jr, står näst längst till höger.

Bild 2 av 4

Prodigy (Albert Johnson) och Havoc (Kejuan Muchita) 2006.

Foto: Jim Cooper/AP Bild 3 av 4
Foto: Paul Hampartsoumian/IBL Bild 4 av 4
Annons
Annons
Annons
Annons