Annons

En vintersagaHans obegränsade makt leder till förstörelse och död

Johan Holmberg som Leontes, här med Karin de Frumerie, i ”En vintersaga” på Folkteatern Göteborg.
Johan Holmberg som Leontes, här med Karin de Frumerie, i ”En vintersaga” på Folkteatern Göteborg. Foto: Mats Bäcker

Leontes tyranniska och känslostyrda regim får huvudrollen när Johan Holmberg gestaltar den svartsjuke monarken i Shakespeares ”En vintersaga”.

Under strecket
Publicerad

Malin Morgan och Karin de Frumerie.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 1

En vintersaga

Genre
Teater
Regi
Dennis Sandin
Medverkande
Yngve Dahlberg, Karin de Frumerie, Johan Holmberg, Malin Morgan
Var
Folkteatern Göteborg
Text
William Shakespeare. Översättning: Magnus Lindman

Bearbetning: Karen-Maria Bille, Katrine Wiedemann. Scenografi, ljus: Charlotta Nylund, Carina Persson. Kompositör: Mikael Svanevik

När Ingmar Bergman satte upp ”En vintersaga” på Dramaten lade han till en ramhandling lånad av Carl Jonas Love Almqvist. På Folkteatern i Göteborg går uppsättningen motsatt väg och är nedskalad inpå bara benen.

Fyra skådespelare tar hand om det som är ett myller hos Shakespeare. Publik på hårda träbänkar får inrama ett drama som är enkelt, vackert, riktigt fult och – kanske trösterikt.

Tiden har en liten huvudroll, men är den en förstörare eller den som läker sår? Här är det medvetet oklart, liksom den historiska tiden, som spretar åt olika håll.

Här är det han själv som sår, och han tror obetingat på sin magkänsla, mot allt förnuft. Det är obehagligt välbekant.

Johan Holmberg som kung Leontes ser ut som Malcolm McDowell i ”A clockwork orange” med sotiga ögon och plommonstop. Allt kretsar kring hans känslor och aktioner, medan övriga blir bifigurer i hans personliga och politiska drama.

Som så ofta på teatern är han en man som agerar utan eftertanke när någon sått en misstanke i hans huvud, lik en Oidipus, en Teseus, en Othello, en Lear, och så vidare. Här är det han själv som sår, och han tror obetingat på sin magkänsla, mot allt förnuft. Det är obehagligt välbekant. Eftersom han har obegränsad makt leder hans önskningar till förstörelse och död.

Annons
Annons

Malin Morgan och Karin de Frumerie.

Foto: Mats BäckerBild 1 av 1
Malin Morgan och Karin de Frumerie.
Malin Morgan och Karin de Frumerie. Foto: Mats Bäcker

Trots att han själv bett sin hustru Hermione övertala vännen Polixenes att förlänga sitt besök, ser han hennes böner som ett bevis på otrohet, ja på att både sonen och den ännu ofödda dottern är vännens barn. Karin de Frumerie och Yngve Dahlberg ser ut som relativt nutida människor som drabbas av ett urtida patriarkalt våld.

Malin Morgan får agera räddare i rollen som Camillo och som förnuftets röst, som Paulina. Yngve Dahlberg står för ”komisk lättnad” när han återkommer som hovman, men det blir inte riktigt roligt.

Hermione kommer i skymundan, då hon på scenen mer blir ett objekt för känslor och handlingar än ett eget kvalfyllt centrum.

I Dennis Sandins regi står alltså Leontes känslor i centrum, och Johan Holmberg förvaltar dem väl. Han förmedlar svartsjuka och sårbarhet och det tjocka pansar som ska skydda från svaghet.

Hans offer får mindre plats; sonen finns bara med som ljud och dottern som nyfött bylte. Det gör att föreställningen vartefter förlorar i känsloengagemang, blir alltmer abstrakt, trots skådespelarnas ansträngningar. Hermione kommer i skymundan, då hon på scenen mer blir ett objekt för känslor och handlingar än ett eget kvalfyllt centrum.

Och över alltihopa faller snön, som om inget alls har hänt.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons