Annons
Recension

Om tingens naturHäpnadsväckande modernt om världsalltet

Lucretius verk ”Om tingens natur” är en lärodikt författad på hexameter i sex böcker, om allt från pesten i Aten till naturfenomen.
Lucretius verk ”Om tingens natur” är en lärodikt författad på hexameter i sex böcker, om allt från pesten i Aten till naturfenomen. Foto: Marianne Løvland/ TT

Vad hade Lucretius tänkt om allt det som väcker oro och ångest hos vår tids människor? Det frågar sig Emi-Simone Zawall efter att ha läst en nyutgåva av hans ”Om tingens natur”, i en frisk översättning av Ingvar Björkeson som gör att verket kommer än mer nära 2000-talet.

Under strecket
Publicerad

Titus Lucretius Carus föddes i Rom någon gång mellan 99-94 f Kr och dog vid ungefär 44 års ålder.

Bild 1 av 1

Om tingens natur

Författare
Titus Lucretius Carus
Genre
Poesi
Förlag
Faethon

Översättning: Ingvar Björkeson. 

I en trädgård utanför Atens stadsmurar samlade den grekiske filosofen Epikuros (341-270 f Kr) under många år sina lärjungar för att tala med dem om hur en människa bäst ska leva sitt liv. Frukta inte gudarna, sa han, och oroa er inte för döden. Låt den enkla, naturliga njutningen vägleda er och tänk på att olusten är enkel att uthärda; all smärta går ju över till slut.

Eftersom han var naturvetenskapligt intresserad talade han också om världens uppbyggnad med dem. En sten är inte en sten, sa han, utan en sammanslutning av en mängd små och osynliga atomer. På samma sätt är det med rosor och hav – allt är atomer! – även vi utgörs av atomer, och när vi dör blir vi upplösta i atomer. Intet föds ur intet, allt uppstår ur något.

Det finns inte mycket bevarat av det Epikuros skrev. Att epikurismen ändå har tjusat mänskligheten under mer än 2 000 år säger förstås en del om lärans dragningskraft, men också något om anhängarna. En av de främsta bland dem var den romerske diktaren Lucretius som drygt 200 år efter Epikuros död gav hans lärosatser en härd i det väldiga diktverket ”De rerum natura” – ”Om tingens natur”.

Annons
Annons

Titus Lucretius Carus föddes i Rom någon gång mellan 99-94 f Kr och dog vid ungefär 44 års ålder.

Bild 1 av 1

I övrigt vet man inte mycket om honom – vilket fallet ofta är med antika författare.

Det var kunskapen om världsalltets form och inre processer, menade han – själva skönheten i naturens lagar – som skulle leda människan till frihet.

Han föddes i Rom någon gång mellan 99-94 f Kr och dog vid ungefär 44 års ålder. Kyrkofadern Hieronymus har påstått att han blev galen av en kärleksdryck och tog livet av sig, en teori som överlevt till hälften; självmordet är inte osannolikt. Säkert är att han, samtida med Cicero, fick uppleva tidens turbulenta maktstrider i den romerska republiken på nära håll, men att det som påverkade honom mest ändå var de enkla människornas värld och all den vidskeplighet, dödsfruktan, skuldkänsla och fåfänga strävan som präglade den.

I ett försök att rädda dem, eller åtminstone sig själv, från ondo, författade han sin rasande dikt för att med både etiska och naturvetenskapliga argument vederlägga samtidens gudskult till förmån för en kult av livet självt. Det var kunskapen om världsalltets form och inre processer, menade han – själva skönheten i naturens lagar – som skulle leda människan till frihet, en hållning som senare gjorde honom populär bland upplysningsfilosofer som Kant, Voltaire och Rousseau.

Titus Lucretius Carus föddes i Rom någon gång mellan 99-94 f Kr och dog vid ungefär 44 års ålder.
Titus Lucretius Carus föddes i Rom någon gång mellan 99-94 f Kr och dog vid ungefär 44 års ålder.
Annons
Annons

”Om tingens natur” är en lärodikt författad på hexameter i sex böcker, eller sånger, riktade till en statsman vid namn Memmius. Verket inleds med en genomgång av atomteorin och fortsätter (i stora drag) med att göra upp med rädslan för döden, redogöra för relationen mellan sinnesförnimmelse och tanke, civilisationens framväxt och allehanda naturfenomen, och den avslutas med en storslagen, förmodligen ofullbordad, betraktelse över pesten i Aten (430 f Kr).

Det är alltså denna starka ström av konkreta, vardagliga detaljer som blåser liv i Lucretius abstraktioner.

I centrum står människan, eller rättare sagt människans sinnen, för det är i dem kunskapen om världen har sin källa. Lucretius förklarar helt enkelt världen med världen själv, människan med människan, och det är få som kan mäta sig med hans svindlande iakttagelser. Tid, till exempel, är inget vi ser, skriver han. Det vi däremot ser är tidens gång i gatstenens nötning, guldringens tryck kring fingret, trädens växande kronor, och på samma sätt är det med atomerna. De syns inte, ändå finns de där, och i en berömd bild liknar han atomen vid dammkornet man plötsligt ser virvla i ett ljusfält.

Lucretius kallade själv den poetiska kraften i sitt språk för sin ”honung” och en av dem som hänförts av den i vår tid är författaren Italo Calvino. I hans essä ”Lätthet”, från samlingen ”Sex punkter inför nästa årtusende”, får Lucretius tjäna som förebild för det litterära ideal som just lättheten utgör. För honom, skriver Calvino, var ett litet rörligt dammkorn tillräckligt för att få världens kompakta slutenhet att rämna. Vad är det om inte mästerligt?

Annons
Annons

Det är alltså denna starka ström av konkreta, vardagliga detaljer som blåser liv i Lucretius abstraktioner. Eller som Oscar Levertin, en annan fin uttolkare av Lucretius dikt, skriver i sin essä "Naturens epos” i "Diktare och drömmare” (1898): ”Också isblommornas kristallisation på fönsterrutan förutsätter värme inifrån”.

Levertins essä publicerades för övrigt ett år efter att de två första försöken till en svensk översättning av Lucretius dikt i urval gjorts, dels av Emil Fehr och dels av Axel Jacobson som bara några år senare gjorde en fullständig översättning av verket med titeln "Om världsalltet”. 1972 omvandlade Bertil Cavallin Lucretius latinska hexameter till svensk prosa, och 30 år senare fick vi Ingvar Björkesons vackra, moderna översättning åter på hexameter (2002).

Björkeson har gjort det till något av ett särmärke att förvandla antika texter till friska upplevelse.

Denna översättning har nu genomgått en lätt revidering av Björkeson själv och återutgivits av bokförlaget Faethon tillsammans med den latinska texten för att man, som redaktören Niklas Haga skriver i sitt förord, både ska kunna se och höra originaltextens poetiska kvaliteter. Lucretius latin är nämligen fyllt av assonanser och alliterationer som saknar motstycke, och även om språket betraktades som ålderdomligt, närmast arkaiskt, även av en samtida publik, ansågs han vara en mästare. Utan Lucretius hade varken Ovidius eller Vergilius blivit vad de blev.

Björkeson har gjort det till något av ett särmärke att förvandla antika texter till friska upplevelser, och trots sin höga ålder kommer ”Om tingens natur” därför häpnadsväckande nära den moderna tidens livsnerv. Men det är inte uteslutande översättarens förtjänst. Tänk ändå att denne diktare helt utan instrument och kontrollförsök, med sina ögon bara, sett så djupt in i tingens sammanhang och förebådat den moderna fysikens landvinningar med ett så skarpsinnigt och oförlikneligt uttryck.

Man kan förstås undra vad Lucretius hade tänkt om vår tid. Vad hade han sagt om prylöverflödet, naturförstörelsen, skönhetsindustrin och allt det där som väcker så mycket oro och ångest hos människor? Förmodligen skulle han framföra en av de vändningar som han, i Björkesons tappning, använder sig så flitigt av i verket:

”Det verkar ju fullständigt rubbat.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons