Annons

Hon fick två svenskar dömda för folkmord

– Jag har dödat över två tusen människor och jag skäms så fruktansvärt, säger den 47-årige småbarnspappan till SvD.

Han är en av tusentals som dömts för folkmordet i Rwanda. Massmord som även fått rättsliga följder i Sverige, där åklagaren Tora Holst lett två unika fall – med helt nya grepp inom svensk rättshistoria.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Svenska chefsåklagaren Tora Holst fick ett historiskt uppdrag; att åtala de första folkmördarna i Sverige. Nu sitter båda massmördarna bakom lås och bom på livstid. ”Det är fortfarande svårt att förstå hur de kunde slå ihjäl sina grannar”.

Foto: Gunilla von Hall Bild 1 av 7

Nu blir hennes arbete film. I fyra år jobbade Tora Holst med unika åtal mot två folkmördare. Hon säger att det värsta var att höra vittnesmål om hur hela kyrkor med människor sattes i brand, och hur förövarna särskilt skulle döda kvinnor och barn.

Foto: Gunilla von Hall Bild 2 av 7

”Kontrasterna mellan det naturfagra Rwanda och landets blodiga historia är kolossal, det är som paradiset och helvetet på samma gång”. Det säger chefsåklagare Tora Holst som fick två folkmördare bakom galler.

Foto: Gunilla von Hall Bild 3 av 7

Han blev ensam kvar. Théoneste satt instängd på stadion i Kibuye med sina föräldrar och fem syskon. Han lyckades fly medan hela familjen mördades. Senare blev han vittne som fällde de svensk-rwandiska folkmördarna.

Foto: Gunilla von Hall Bild 4 av 7

”Vi gick från hus till hus och slog ihjäl folk, sedan kände man sig stolt och blev respekterad”. Folkmördaren Rongorongo berättar för SvD om tiden som ledare för Rwandas fruktade dödspatruller.

Foto: Gunilla von Hall Bild 5 av 7

En tagg sitter extra djupt. ”Mamma gömde tutsier medan jag jagade för att döda så många jag kunde. Hon gjorde ju rätt, och jag fel”. Rongorongo säger att det inte finns något straff som räcker för att sona hans brott.

Foto: Gunilla von Hall Bild 6 av 7

Ett helt nytt grepp. Tora Holst flög ned hela tingsrätten och hovrätten till Rwanda för att kunna göra bedömningar om folkmordet på plats. Initiativet saknar motstycke i svensk brottsmålshistoria.

Foto: Privat Bild 7 av 7
Efter reklamen visas:
Hon fick två svenskar dömda för folkmord

KIGALI. Hon var inte beredd på detta. Trots att hon länge arbetat med brott som hedersmord och kvinnomisshandel i Sverige.

Plötsligt stod Tora Holst inför vittnesmål om hur tiotusentals människor slagits ihjäl med klubbor och machetes av sina grannar eller bränts till aska i kyrkor och skolor. På platser långt från internationella åklagarkammaren i Stockholm – men med koppling till Sverige.

– Det var otroligt svårt att förstå hur människor kunde ta vad de hade hemma, knivar i köket eller machetes som man hugger sockerrör med, och gå över till grannen och hugga ihjäl honom. Sedan gick de hem och firade med öl och fortsatte dagen efter. I detta vackra land…

Tora Holst skakar på huvudet.

– Jag har aldrig varit med om något så fasansfullt under hela mitt åklagarliv.

Vi sitter i skuggan på en veranda i huvudstaden Kigali när hon blickar tillbaka, 25 år efter folkmordet i Rwanda då upptill en miljon människor mördades. Hon talar rättvisa och försoning. Vinden är ljummen, fåglarna kvittrar och magnoliaträden står i blom. En idyll.

Annons
Annons

Svenska chefsåklagaren Tora Holst fick ett historiskt uppdrag; att åtala de första folkmördarna i Sverige. Nu sitter båda massmördarna bakom lås och bom på livstid. ”Det är fortfarande svårt att förstå hur de kunde slå ihjäl sina grannar”.

Foto: Gunilla von Hall Bild 1 av 3

Nu blir hennes arbete film. I fyra år jobbade Tora Holst med unika åtal mot två folkmördare. Hon säger att det värsta var att höra vittnesmål om hur hela kyrkor med människor sattes i brand, och hur förövarna särskilt skulle döda kvinnor och barn.

Foto: Gunilla von Hall Bild 2 av 3

”Kontrasterna mellan det naturfagra Rwanda och landets blodiga historia är kolossal, det är som paradiset och helvetet på samma gång”. Det säger chefsåklagare Tora Holst som fick två folkmördare bakom galler.

Foto: Gunilla von Hall Bild 3 av 3

Motsatsen mötte henne som chefsåklagare i Sveriges första rättsfall om folkmord – ett historiskt steg i svensk rättshistoria. Sverige har aldrig tidigare använt lagen mot folkmord från 1964. Rwanda blev elddopet.

– Jag visste inte ens var Rwanda låg när jag fick uppdraget. Och jag anade inte vilka berättelser jag skulle få höra.

– Svårast var barnen som lämnats utan någon levande släkting. Det var också hemskt att höra hur mördarna uppmanats att ”inte glömma kvinnor och barn” för att utrota nästa generation.

1/2

Svenska chefsåklagaren Tora Holst fick ett historiskt uppdrag; att åtala de första folkmördarna i Sverige. Nu sitter båda massmördarna bakom lås och bom på livstid. ”Det är fortfarande svårt att förstå hur de kunde slå ihjäl sina grannar”.

Foto: Gunilla von Hall
2/2

Nu blir hennes arbete film. I fyra år jobbade Tora Holst med unika åtal mot två folkmördare. Hon säger att det värsta var att höra vittnesmål om hur hela kyrkor med människor sattes i brand, och hur förövarna särskilt skulle döda kvinnor och barn.

Foto: Gunilla von Hall

Framför skranket ställdes först 55-årige Stanislas Mbanenande och sedan 60-årige Claver Berinkindi. Båda hade flytt Rwanda efter folkmordet, fått svenskt medborgarskap och bodde i Gävle respektive Eskilstuna. Tålmodigt drev Tora Holst åtalen som slutade med att båda dömdes till livstids fängelse för folkmord 2013 samt 2016, och i dag sitter bakom lås och bom i Sverige.

Svårast var barnen som lämnats utan någon levande släkting.

De två domarna är i klass med en Stephen King-rysare. Massakrer, tortyr och brutalt dödande sida upp och sidan ned. Ett lika naket som groteskt syfte: att utrota en hel befolkningsgrupp, Rwandas tutsier.

– Det var ofattbart hur dessa vanliga och välutbildade människor kunde begå sådana ohyggliga brott…

Tora Holsts stannar mitt i meningen. Tystnar.

”Kontrasterna mellan det naturfagra Rwanda och landets blodiga historia är kolossal, det är som paradiset och helvetet på samma gång”. Det säger chefsåklagare Tora Holst som fick två folkmördare bakom galler.
”Kontrasterna mellan det naturfagra Rwanda och landets blodiga historia är kolossal, det är som paradiset och helvetet på samma gång”. Det säger chefsåklagare Tora Holst som fick två folkmördare bakom galler. Foto: Gunilla von Hall
Annons
Annons

Den svenska åklagaren blev även unik på annat sätt. Under rättegången flögs hela tingsrätten och även hovrätten till Rwanda. Alla – domare, nämndemän, åklagare och försvarsadvokater – flyttade till Rwanda i flera veckor för att bättre förstå brotten. Något som saknar motstycke i svensk brottmålshistoria.

– Vi besökte brottsplatser, förhörde bevispersoner och spelade in vittnesmål. Det var nödvändigt för att de verkligen skulle förstå fallen.

I fallet med Gävlebon Mbanenande stannade svenska domstolen i Rwanda tre veckor i sträck.

Det vore fruktansvärt om Sverige blev fristad åt människor som begått folkmord och brott mot mänskligheten.

– Vi gick i folkmördarens fotspår. Till kyrkan där 4 000 dödades, vidare till stadion där 10 000 mördades och upp i bergen där de jagade människor med hundar som jaktlag. Där uppe mitt i myllan fanns en stor lada med jordstampat golv och bord gjorda av grenar. Där stod 600 skallar från oidentifierade offer.

– Ingen sa någonting. Jurister har inte för vana att reagera och visa känslor. Det var helt tyst.

– Man såg raka hugg i skallarna. Så illa var det. Så här dog man under folkmordet. Det går aldrig att säga att detta inte skett.

Varför ska svenska skattebetalare stå för rättsprocesser mot rwandiska folkmördare?

– Vi kan inte låta misstänkta folkmördare gå fria på gatorna. Det vore fruktansvärt om Sverige blev fristad åt människor som begått folkmord och brott mot mänskligheten, de värsta brotten man kan tänka sig.

Hon gör en paus. Vill berätta om stadion i Kibuye, brotten som gjordes av mannen som sedan promenerade runt på gatorna i Gävle. Men i stället blir det överlevaren Théoneste som berättar. Han var där.

Annons
Annons

Han blev ensam kvar. Théoneste satt instängd på stadion i Kibuye med sina föräldrar och fem syskon. Han lyckades fly medan hela familjen mördades. Senare blev han vittne som fällde de svensk-rwandiska folkmördarna.

Foto: Gunilla von Hall Bild 1 av 1
Han blev ensam kvar. Théoneste satt instängd på stadion i Kibuye med sina föräldrar och fem syskon. Han lyckades fly medan hela familjen mördades. Senare blev han vittne som fällde de svensk-rwandiska folkmördarna.
Han blev ensam kvar. Théoneste satt instängd på stadion i Kibuye med sina föräldrar och fem syskon. Han lyckades fly medan hela familjen mördades. Senare blev han vittne som fällde de svensk-rwandiska folkmördarna. Foto: Gunilla von Hall

Slakten på Stadion

Skymningen sänker sig över Kigalis kullar när vi slår oss ned i den prydliga trädgården. Théoneste Karenzi ler lite ursäktande. Han har just kommit hem från jobbet som advokat och är lite trött. Inne i det ombonade huset sover de två små barnen.

Théoneste var 16 år när han stängdes in Gatwaro-stadion i Kibuye med sin familj och omkring 10 000 andra skräckslagna människor.

– Vi satt där inne på stadion, mamma och pappa och mina fem syskon, när dödandet började. Jag minns hur mamma satt med min döda lillebror i knät och inte orkade fly. Hon sa bara att ”de kommer tillbaka i morgon och dödar oss allihop”. Då bestämde jag mig för att fly upp i bergen.

– Sedan började slakten. De flesta som var kvar fick en ”god död” och mördades med gevärsskott eller granater. Det var värre för dem som dödades dagen efter. De var för svaga för att kämpa emot och höggs ihjäl med machetes och knivar. Sedan forslades kropparna bort på lastbilsflak.

Théoneste var den enda i familjen som lyckades komma ut levande. Då fick han en ny identitet – och växte upp ensam. Senare sökte svenska rättsväsendet upp honom som målsägande (offer) i rättegången mot Mbanenande.

– Det känns bra att en av de ansvariga fått sitt straff. Någon form av rättvisa skipas till sist.

Annons
Annons

Men kan total rättvisa uppnås efter detta folkmord? Hela rättsväsendet i Rwanda var utraderat efter folkmordet, såväl byggnader som domare och advokater var borta. Samtidigt sattes över 100 000 misstänkta massmördare i fängelser i väntan på rättegångar som aldrig genomfördes. Situationen var ohanterlig.

Då väcktes en gammal tradition till liv: Gacacadomstolarna. En sorts folkdomstolar där byns kloka utsågs till domare och mordanklagade dömdes utifrån vittnesmål från tidigare grannar och vänner. Många erkände, vilket ledde till kortare fängelsestraff. Drygt 12 000 Gacacadomstolar upprättades efter folkmordet, och på tio år prövades två miljoner fall.

Men vilka var massmördarna? SvD hittar en av dem i staden Kayonza i östra Rwanda: 37-årige Hussein Rongorongo. Hans berättelse kan få den mest härdade att tappa andan.

Efter reklamen visas:
Han är ansvarig för 2 000 människors död

Den nattsvarta skulden

Rongorongo vill inte sitta på den folktomma terrassen. Han söker med blicken efter en plats där ingen kan lyssna, inte ens restaurangens servitris. Till sist får personalen bära ut bord och stolar till ett hörn av trädgården. Där, under det stora hibiskusträdet, tar han bladet från munnen och slutar inte prata på flera timmar.

Han hade en högre post som vice ordförande för dödspatrullerna Interahamwe i staden Ruhenge. Han var därmed en central spelare i folkmordet.

– Låt mig kalla det vid sitt rätta namn. Det var folkmord. Inget annat.

– Vi visste det innan allt började, min familj hade fått lära sig att döda tutsier. Min kusin tränades av franska militärer, och sedan lärde han oss. Han var duktig på att döda, både med knivar och gevär.

Annons
Annons

”Vi gick från hus till hus och slog ihjäl folk, sedan kände man sig stolt och blev respekterad”. Folkmördaren Rongorongo berättar för SvD om tiden som ledare för Rwandas fruktade dödspatruller.

Foto: Gunilla von Hall Bild 1 av 2

En tagg sitter extra djupt. ”Mamma gömde tutsier medan jag jagade för att döda så många jag kunde. Hon gjorde ju rätt, och jag fel”. Rongorongo säger att det inte finns något straff som räcker för att sona hans brott.

Foto: Gunilla von Hall Bild 2 av 2

Jag har dödat över två tusen människor, och jag skäms något så fruktansvärt. Mitt samvete är kolsvart.

Rongorongo berättar med lugn och mild stämma, ofta bryter ett litet leende igenom.

– Jag kunde inte säga nej till att döda. Då hade jag själv blivit dödad. Så vi gick från hus till hus med listor i händerna och slog ihjäl folk. Det var det vi gjorde.

– Tutsierna var inte människor. Vi såg dem som kackerlackor och skadedjur som måste bort. Då var det enklare att döda.

1/2

”Vi gick från hus till hus och slog ihjäl folk, sedan kände man sig stolt och blev respekterad”. Folkmördaren Rongorongo berättar för SvD om tiden som ledare för Rwandas fruktade dödspatruller.

Foto: Gunilla von Hall
2/2

En tagg sitter extra djupt. ”Mamma gömde tutsier medan jag jagade för att döda så många jag kunde. Hon gjorde ju rätt, och jag fel”. Rongorongo säger att det inte finns något straff som räcker för att sona hans brott.

Foto: Gunilla von Hall

Han minns särskilt en familj som han sköt ihjäl på nära håll.

– Det fanns inga andra överordnade på plats, ingen annan kunde göra jobbet. Så jag sköt allihopa. Jag har tänkt mycket på denna familj och gått till deras anhöriga och bett om ursäkt. Jag ångrar detta varenda dag.

– Men då var det annorlunda. Man fick beröm och blev respekterad om man dödat tutsier. Man var stolt. Vi var alla hjärntvättade, och trodde att om inte vi dödade tutsierna skulle de döda oss.

Likaså minns Rongorongo de över 200 människor han tog från en prästgård.

– Männen lastades på lastbilsflak, kördes iväg till ett schakt där de sköts ihjäl och dumpades i en jordhåla. Kvinnor och barn togs till en kyrka där de senare sköts ihjäl. Jag var på plats för att se att allt gick rätt till.

Hur kunde du göra detta?

– Jag vet inte. Det värker i mitt hjärta varenda dag. Jag har dödat över två tusen människor, och jag skäms något så fruktansvärt. Mitt samvete är kolsvart.

– Det finns inget straff som räcker för att sona mitt brott. Jag får leva med ångesten resten av livet.

En tagg sitter särskilt djupt. Rongorongos mamma gömde flyende tutsier när folkmordet rasade som värst.

Annons
Annons

– Mamma gömde 21 tutsier hemma, medan jag var ute och jagade tutsier att döda. Det var absurt. Men hon visste att jag inte hade något val.

– Fast mamma gjorde rätt och jag gjorde fel. Det gör så ont när jag tänker på det. Jag älskade henne så mycket. Hon dog samma dag som jag fick min fängelsedom.

Till sist gör Rongorongo ett uppehåll, hämtar liksom andan. Återvänder till nutid.

När folkmordet visas på tv frågar de mig vad det är.

– Men jag har avtjänat mitt straff, och nu släppts fri. Jag kan aldrig få något statligt jobb i Rwanda, utan hankar mig fram på småjobb. Jag är en annan människa i dag. Jag tänker inte längre i raser, utan ser oss alla som rwandier och syskon som ska få vårt land på fötter.

Rongorongo har avtjänat 15 år i fängelse för folkmord. Han greps 1994 och dömdes i en Gacacadomstol efter att han erkänt allt. Mord, planer att utrota befolkningsgruppen tutsier, och ansvar för att drygt 2 000 människor dödades.

– Jag har köpt en jordplätt, min dröm är att bygga ett hus åt min familj. Vi har sju barn efter att jag adopterat tre föräldralösa barn. Jag kan ha dödat deras morföräldrar. Det minsta jag kan göra är att hjälpa dem.

Vad säger du till dina barn?

– Jag har börjat berätta. Men bara lite. När folkmordet visas på tv frågar de mig vad det är. Då säger jag att det är något de aldrig får göra. Aldrig. Aldrig igen.

Det är dags för Rongorongo att bege sig hemåt till familjen, ett par timmars vandring till fots på knaggliga lervägar. När vi skiljs åt frågar han ”tror du att Gud någonsin förlåter mig?” Sedan försvinner han bland bananfälten.

Annons
Annons

Ett helt nytt grepp. Tora Holst flög ned hela tingsrätten och hovrätten till Rwanda för att kunna göra bedömningar om folkmordet på plats. Initiativet saknar motstycke i svensk brottsmålshistoria.

Foto: Privat Bild 1 av 1
Ett helt nytt grepp. Tora Holst flög ned hela tingsrätten och hovrätten till Rwanda för att kunna göra bedömningar om folkmordet på plats. Initiativet saknar motstycke i svensk brottsmålshistoria.
Ett helt nytt grepp. Tora Holst flög ned hela tingsrätten och hovrätten till Rwanda för att kunna göra bedömningar om folkmordet på plats. Initiativet saknar motstycke i svensk brottsmålshistoria. Foto: Privat

Kan det hända igen?

Kan ett nytt folkmord ske? Vi är tillbaka på verandan i Kigali där natten snart faller. Tora Holst blickar mot horisonten med kisande ögon. Rösten är stadig.

– I Rwanda ville man döda människor för vad de var, inte för vad de gjort. Det är groteskt. Just därför är det viktigt att vi inte får dela upp mänskligheten i vi och dem.

Hon känner ”stor frustration” över människor som avfärdar folkmordet som något som bara kan ske i Afrika.

– Jag tror att folkmord kan ske i hela världen. Jag är övertygad om att alla människor är kapabla att bli sådana här gärningsmän under vissa förhållanden.

– Därför måste vi vara oerhört observanta på tendenser där människor avhumaniseras och ses som mindre värda eller ”inte hör till oss”. Vi måste hålla koll på oss själva.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons