Massdeportationen i västra Polen 1939 var en del av nazisternas ”etniska rensning”.
Massdeportationen i västra Polen 1939 var en del av nazisternas ”etniska rensning”. Foto: TT

”Har bilarna kommit för att hämta oss pappa?”

Ida Fink är en av de stora skildrarna av Förintelsen. Till minne av krigsutbrottet 1939 publicerar vi hennes novell ”En vårmorgon” om de sista skälvande timmarna i en judisk familjs liv.

Publicerad

Det hade regnat kraftigt under natten och på morgonen, när de första bilarna passerade bron, var den höga, böljande, smutsiga Gnieznafloden ölfärgad. Det var åtminstone så den beskrevs av mannen som tillsammans med hustru och barn gick över samma bro – en bro i förstklassig armerad betong – för sista gången i sitt liv.

Den före detta sekreteraren i den före detta distriktsstyrelsen hade hört orden med egna öron. Han hade nämligen själv stått där vid bron för att noggrant och nyfiket övervaka söndagsprocessionen. Som barnbarnsbarn till en arisk gammelmormor kunde han stå där lugnt och ostört och titta på. Det är tack vare honom, och sådana som honom, som de skuggor av suckar, fragment av meningar och ekon från den sista gråt som fyllde dödsmarscherna har kunnat bevaras till i dag.

– Och vad hade vi här..., sa den före detta sekreteraren i den före detta distriktsstyrelsen där han satt med vännerna på restaurangen vid centralstationen (allt var redan över då), ...här hade vi en man, mina herrar, som stod för döden och tänkte på öl. Jag blev mållös. Vad menade han? Jag tittade efter själv. Det var vatten som vatten, lite smutsigare bara, skummigare.

– Han var kanske törstig, det var väl därför..., sa krogägaren och fyllde fyra sejdlar tills de skummade över.

Klockan över bardisken plingade till och slog sedan tolv slag. I staden var det redan tyst och tomt. Regnet hade upphört, men solen kunde ändå knappt tränga igenom de vita, duniga molnen. Från köket hördes ljudet av fräsande kött. På söndagarna skulle middagsmålet serveras tidigare. Av allt att döma tyckte även SS-männen det. Klockan tolv var ängsmarken vid skogen upptrampad som ett färskt sår. Men i övrigt var det tyst, inte en fågel sjöng.

Annons
Ida Finks novell utspelar sig i den polska staden Gniezno som tömdes på judar efter nazisternas ockupation 1939. I samband med detta sprängdes synagogan och den judiska kyrkogården utraderades.
Ida Finks novell utspelar sig i den polska staden Gniezno som tömdes på judar efter nazisternas ockupation 1939. I samband med detta sprängdes synagogan och den judiska kyrkogården utraderades. Foto: Szymon Mucha / TT

När de första bilarna passerade bron över den bräddfulla Gnieznafloden var klockan fem och trots att det fortfarande var mörkt kunde Aron utan svårighet urskilja en rad armélastbilar. Han hade sovit tungt och varit döv för allt den natten, eftersom han inte hade hört mullret från bilarnas färd nedför backarna mot den lilla staden i dalsänkan. Han som annars kunde ryckas ur sömnen av slamret från en enda hästvagn hade nu blivit bedragen av de trygga motorljuden. Senare, när han var på väg, mindes han att han hade drömt om en fluga – ihärdigt surrande. Nu förstod han att ljudet kommit från bilarna när de kört längs landsvägen ovanför hans hus, det sista på vägen ut från och det första på vägen in till staden.

Annons

Tyskarna var alldeles i närheten nu och med ett iskallt lugn insåg han att hans tröskel var den första de skulle träda över. Mycket snart, tänkte han och gick utan att skynda sig fram till sängen för att väcka sin hustru och sitt barn. Men kvinnan sov inte. Han mötte genast hennes blick och blev förvånad över hur stora hennes ögon var. Barnet låg däremot kvar stilla, försänkt i sömn. Han satte sig på sängkanten som bågnade under tyngden av hans väldiga kropp. Han hade alltid varit bred, men var inte lika spänstig som förr. Nu var han blek och grå, och denna blekhet och gråhet kom sig av hungern och fattigdomen. Säkert också av rädslan. Det smutsiga sänglinnet han satt på hade inte tvättats på länge. Barnet gav inte ett ljud ifrån sig.

Det var runt och stort och hade rodnat av sömnen som ett äpple. På gatan utanför fönstret upphörde plötsligt motorernas spinnande och det blev döds- tyst.

Judar förs ut ur gettot i Krakow i mars 1943. Av stadens 90 000 judar återstod vid den här tidpunkten bara 8000 som deporterades till koncentrationslägret i Plaszow.
Judar förs ut ur gettot i Krakow i mars 1943. Av stadens 90 000 judar återstod vid den här tidpunkten bara 8000 som deporterades till koncentrationslägret i Plaszow. Foto: TT
Annons

– Mela, sa han viskande. Drömmer jag? Jag kanske sover och drömmer det här?

– Du drömmer inte, Aron. Sitt inte bara där. Vi klär oss och går till vindskammaren. Det finns en hög med ved där, vi kan gömma oss.

– Vinden...? Knappast. Hade vi kunnat gömma oss där hade vi gjort det för länge sedan. Det spelar ingen roll om vi är här eller uppe på vinden...

Han ville resa sig och gå fram till fönstret, men förmådde inte, han var så tung. Mörkret hade börjat tunnas ut. De kanske väntar tills det ljusnar, tänkte han. Varför är det så tyst... varför kommer de inte?

– Aron, sa kvinnan. Än en gång blev han förvånad över hur stora hennes stora ögon var och att hon låg där påklädd i sängen – vem skulle väl klä av sig för natten! – och hon föreföll honom yngre, smärtare. Annorlunda. Hon såg nästan ut som hon gjorde den första gången han träffade henne för många år sedan.

Han sträckte fram handen och rörde blygt och lätt vid hennes handflata. Han brukade vara sparsam med ömhetsbetygelser, ändå blev hon inte förvånad, men hon log inte heller. I stället tog hon bort hans hand för att sedan trycka den hårt. Han försökte titta på henne, men något underligt spratt till inom honom och han vände sig om. Han hade börjat andas snabbare och visste att de korta andetagen snart skulle övergå i snyftningar.

Annons

– Om vi hade vetat, sa kvinnan tyst till honom, så skulle vi inte ha skaffat henne. Men hur hade vi kunnat veta? De som visste bättre än vi visste inte heller. Hon kommer att förlåta oss, eller hur, Aron? Han svarade inte. Den korta andhämtningen skrämde honom, helst ville han sluta ögonen, hålla för öronen och vänta.

– Eller hur, Aron? upprepade hon. Han förstod att tiden var knapp och att han var tvungen att svara, tvungen att svara på allt och säga allt han ville säga, för det var redan för sent.

– Vi kunde inte veta, sa han högt. Vi skulle inte ha skaffat henne. Givetvis. Jag minns när du kom till mig och sa: Jag är med barn, jag kanske borde gå till doktorn... men jag ville ha barn. Jag ville det. Och jag sa: Var inte rädd, jag kommer att kunna ta hand om det. Jag blir inte en sämre far än de yngre. Jag ville...

– Ett gömsle, viskade hon. Om vi bara hade haft ett gömsle skulle allt vara annorlunda. Om vi kunde gömma oss i garderoben eller under sängen... Men det är väl bättre att bara sitta här...

– Ett gömsle är ofta bara ett gömsle, sällan en räddning. Kommer du ihåg när de tog Goldmans? De tog allihop, hela familjen. Och de hade ändå ett ordentligt skyddsrum.

Annons

– De tog Goldmans, men andra lyckades gömma sig. Om vi ändå hade haft en källare i huset... Det här samtalet tjänar inget till, tänkte han.

– Mela, sa han plötsligt. Jag har alltid älskat dig så mycket, och om du visste...

 Gniezno grundades redan under 600-talet och var huvudstad innan denna efter 1038 flyttades till Krakow.
Gniezno grundades redan under 600-talet och var huvudstad innan denna efter 1038 flyttades till Krakow. Foto: Szymon Mucha / TT

Men han hann aldrig avsluta meningen eftersom barnet vaknade. Hon satte sig upp i det varma sänglinnet, fuktig och helt rosig av sin barnasömn. Hennes blick rörde sig lugnt mellan föräldrarna, allvarligt, utan att le.

– Har bilarna kommit för att hämta oss pappa? frågade hon stilla. Då kunde han inte längre hålla tillbaka sina tårar.

Barnet förstod! Hon var fem år! En ålder för nallebjörnar och byggklossar! Varför skaffade vi henne, hon kommer aldrig att gå i skolan, hon kommer aldrig att älska... En liten stund till bara...

Annons

– Tyst älskling, sa kvinnan. Ligg ner tyst, var tyst som en mus.

– Så att de inte ska höra oss?

– Så att de inte ska höra oss.

– För om de hör oss så slår de ihjäl oss, sa barnet och gömde sig under täcket så att bara nästippen stack fram.

Vilka strålande ögon, herregud, hon var bara fem år! Hon förstod redan och väntade liksom vi...

– Mela, viskade han så att barnet inte skulle höra. Låt oss gömma henne, hon är liten. Hon får plats i kolboxen. Hon är liten men kommer att förstå. Vi täcker henne med vedträna jag hämtade igår…

– Nej, plåga dig inte. Det tjänar ingenting till. Vad ska det bli av henne sedan? Det kommer att sluta likadant ändå. Händer det inte nu, så händer det sedan. Hon kommer att ha det bättre om hon får vara med oss. Hör du det?

Han hörde vad hon sa och visste att tiden var ute. Men han var inte längre rädd. Rädslan hade försvunnit, händerna slutat skaka. Han satt där stilla – stor och tung, men ännu flämtande, som om han bar på en väldig börda. Det grånade utanför fönstret. Natten höll på att sjunka undan. Men vad var det för dag som var i antågande om inte en natt, den svartaste av nätter, fruktansvärd och fylld av lidande.

Annons

De gick mot tågstationen genom staden som blivit rensköljd av nattens regn och det var tyst och stilla som vilken söndagsmorgon som helst. De gick tysta, redan berövade på allt mänskligt, till och med deras förtvivlan hade tystnat. Folkmassans ansikten var liksom täckta av dödsmasker, stelnade och stumma. Mannen med hustrun och barnet gick längs vägkanten, nedanför trottoaren. Han höll den lilla i sina armar. Barnet sa inget, lindade armarna om hans hals, tittade sig omkring klarögt och allvarligt. Mannen och hans hustru talade inte längre med varandra. Det sista de sa till varandra hade de sagt strax innan SS-männen sparkat in dörrarna. Då hade han sagt till barnet: – Var inte rädd, jag kommer att bära dig i mina armar. Och till sin fru: – Gråt inte, vi ska vara lugna och utstå detta med värdighet. 

Sedan lämnade de sitt hus för sista gången.

Polska kvinnor leds till sin avrättningsplats i skogarna utanför den polska byn Palmiry, där uppskattningsvis 1700 polacker mördades av nazisterna mellan december 1939 och juli 1941. Efter kriget identifierades kvinnan längst bak som Janina Skalska.
Polska kvinnor leds till sin avrättningsplats i skogarna utanför den polska byn Palmiry, där uppskattningsvis 1700 polacker mördades av nazisterna mellan december 1939 och juli 1941. Efter kriget identifierades kvinnan längst bak som Janina Skalska. Foto: TT
Annons

I tre timmar stod de på torget omgärdade av täta konvojer. De talade inte med varandra. Man skulle ha kunnat tro att de förlorat sitt tal, sina hjärtan. De var döva, stumma och blinda. Vid ett tillfälle drabbades han av vånda när han mindes sin dröm, den där surrande flugan, och insåg att han sovit bort sitt liv. Men också det gick över, det var inte längre viktigt, han kunde inte ändra på något.

Klockan tio började de gå. Han kände sig trött i benen, händerna hade domnat. Ändå satte han inte ner barnet på marken ens för ett ögonblick. Han visste att det nu bara kunde röra sig om en timme innan de skulle nå betesmarkerna i närheten av tågstationen – slätterna, de gröna fälten, som på senare tid blivit en massgrav för de mördade. Han mindes att han brukade träffa Mela där förr i tiden, innan de ännu var gifta, och hur det brukade blåsa en stark vind om kvällarna som doftade timjan.

Barnet blev allt tyngre i hans armar, men det var inte den lilla kroppen som vägde. Han vred på huvudet och vidrörde den lilla flickans kind med sina läppar. En mjuk, varm kind. Om en timme...

Annons

Plötsligt började hans hjärta slå hårt och snabbt, tinningarna pärlades. Han böjde sig över barnet igen för att förnimma den styrka som steg ur den varma, unga, lena kroppen. Han hade fortfarande inte en aning om vad han skulle göra, men han visste att han måste hitta en öppning för henne till de levandes värld. Han började plötsligt tänka snabbt och bestämt. Det gjorde honom förvånad att träden blivit grönare under natten och att floden stigit – den flöt så ljudligt och dånande nu – det enda tecknet på naturens uppror i den fridfulla våren.

– Vattnet ser ut som öl, sa han högt, oklart till vem. Han samlade in färgerna, dofterna från en evigt förlorad värld. Barnet som hört hans röst vände sig i hans armar och tittade honom i ögonen.

– Var inte rädd, viskade han. Gör det pappa säger till dig. Det kommer att vara mycket folk vid kyrkan som gått dit för att be. De kommer att stå precis utanför kyrkan och på trottoaren. När vi kommit fram dit sätter jag ner dig på marken. Du är liten, ingen kommer att se dig. Sedan ber du någon att följa med dig till Marcysia, mjölkerskan som bor utanför stan. Hon kommer att ta hand om dig. Om inte någon av de där människorna gör det. Förstår du vad pappa säger?

Annons

Den lilla tittade överraskat på honom, men han visste att hon förstod.

– Du ska vänta på oss. Efter kriget kommer vi tillbaka. Från lägret, tillade han. Så måste det bli, älskling, så ska du göra, viskade han snabbt och förstrött. Du ska lyssna på pappa.

Det svindlade återigen för hans ögon, världen blev oskarp. Han såg inget bortom folkhopen som samlats utanför kyrkan. Trottoaren han gick bredvid var full av människor, hans ärm strök mot dem. Det var bara några steg kvar till kyrkogrindarna – där var trängseln stor, räddningen säkrare.

– Gå raka vägen till kyrkan, viskade han igen och ställde ner barnet på marken. Han vände sig inte om, såg inte vart hon sprang. Han gick stelt och rakt, liksom i givakt, viskande något slags enträgen bön till gud och människorna. Han gick och viskade med blicken fäst i den bleka vårhimlen som var täckt av spindelvävsmoln, han viskade ännu när luften genomskars av en rasande röst:

Ein jüdisches Kind! Han viskade ännu när ett skott avlossades, det lät som när en stor sten kastas rakt ner i vattnet. Han kände hur hans hustrus fingrar, hala av svett, skakande letade efter hans hand som en blind. Han hörde hennes tysta kvidande jämmer. Då tystnade han och vände sig långsamt om.

På trottoarkanten låg en liten, blodig trasa. I luften hängde en tunn rök från skottet som snart försvann i vinden. Han gick sakta fram. Avståndet verkade oändligt. Han böjde sig ner och strök över det ljusa håret.

Deine?

Ja, meine, svarade han högt och tydligt och lyfte upp den livlösa. Och sedan tyst, till henne: Förlåt mig...

Han stod där med det blödande barnet i famnen och väntade på att nästa skott skulle avlossas – mot honom själv. Men han hörde bara ett rop och förstod att de inte skulle ha ihjäl honom där, att han skulle fortsätta gå och bära på sitt livlösa barn.

– Jag ska bära dig i mina armar, sa han tyst. Följet började röra sig som en grå, dyster flod mot sitt utlopp.

Ida Fink

övers: Emi-Simone Zawall

Foto: Yoav Roccas

Ida Finks novell utspelar sig i den polska staden Gniezno som tömdes på judar efter nazisternas ockupation 1939. I samband med detta sprängdes synagogan och den judiska kyrkogården utraderades.

Foto: Szymon Mucha / TTBild 1 av 5

Judar förs ut ur gettot i Krakow i mars 1943. Av stadens 90 000 judar återstod vid den här tidpunkten bara 8000 som deporterades till koncentrationslägret i Plaszow.

Foto: TTBild 2 av 5

Gniezno grundades redan under 600-talet och var huvudstad innan denna efter 1038 flyttades till Krakow.

Foto: Szymon Mucha / TTBild 3 av 5

Polska kvinnor leds till sin avrättningsplats i skogarna utanför den polska byn Palmiry, där uppskattningsvis 1700 polacker mördades av nazisterna mellan december 1939 och juli 1941. Efter kriget identifierades kvinnan längst bak som Janina Skalska.

Foto: TTBild 4 av 5
Foto: Yoav RoccasBild 5 av 5