X
Annons
X
Foto: Staffan Löwstedt

Här låg han död i månader, varför saknade ingen Rune?

Långläsning

Varje år dör hundratals svenskar utan att någon verkar sakna dem. En av dem var 83-årige Rune. Journalisten Johan Persson berättar historien om sin egen släkting – som låg död i sitt hem i månader utan att hans egna barn märkte det.

Polisinspektörerna Dahlström och Hermansson hittade kroppen på golvet under soffbordet i vardagsrummet. Lägenheten låg i ett hyreshus i Högsbohöjd i västra Göteborg. Det var fastighetsskötaren som hade hört av sig till polisen sedan han kikat in i brevinkastet och upptäckt att det låg massor av post på golvet nedanför.

En lokaltidning på dörrmattan antydde att han varit död hela sommaren, sedan i början av maj.

Enrummaren tillhörde en äldre man. Han bodde ensam och ett troligt antagande var därför att kroppen på vardagsrumsgolvet var hans. Lägenhetsinnehavarens id-kort låg även vid kroppen. I övrigt var den fullständigt oigenkännlig.

Det stod omedelbart klart för polismännen att mannen på golvet inte hade dött denna onsdag, den 20 oktober 2010. Inte dagen innan heller. Han hade legat där ett tag. Kanske så länge som i ett halvår. En lokaltidning från i början av maj på dörrmattan antydde att han varit död längre än hela sommaren.

Ett DNA-test bekräftade att den döde var lägenhetsinnehavaren. En 83-årig man som hade två barn vid liv och som bott i hyreshuset sedan 1980-talet.

Själv hade jag alltid känt honom som mammas farbror Rune.

Rune avled i lägenhet nummer 96 på Pennygången 43, andra våningen. Foto: Staffan Löwstedt

Det är inget konstigt med att en äldre människa faller ihop död i sitt hem. Varje år dör omkring 90 000 människor i Sverige, de flesta av olika åldersrelaterade sjukdomar. Men majoriteten av dem har släktingar eller vänner vid sin sida när de dör, vilka sedan sörjer dem tillsammans vid begravning.

Sedan finns det de som Rune, som dör till synes obemärkt. Människor som lever socialt isolerade och blir liggande döda i veckor, månader eller i vissa fall år utan att någon tycks sakna dem.

Han såg bra ut. Håret var mörkt, nästan svart, och hans hud blev med lätthet vackert brynt av solen.

Enligt SCB:s undersökningar av våra levnadsförhållanden är nästan var tjugonde svensk socialt isolerad. Omkring 300 000 personer uppskattas leva sina liv mer eller mindre ensamma. De bor själva och träffar nära anhöriga och andra släktingar, vänner eller bekanta mer sällan än en gång i veckan. När kriteriet för social isolering skärps till att även innefatta frånvaro av kontakter via telefon eller internet oftare än någon eller några gånger i månaden, omfattas omkring 150 000 personer.

Hur kunde Rune bli så ensam att ingen saknade honom?

Min morfars brors liv var länge till synes vanligt för en arbetargrabb född 1927. Efter att ha lämnat folkskolan som 13-åring hankade han sig fram som grovarbetare på olika byggen i Göteborg. Han var inte så lång, 168 centimeter. Men han såg bra ut. Håret var mörkt, nästan svart, och hans hud blev med lätthet vackert brynt av solen.

Rune växte upp på Fredåsgatan 16 i Krokslätt, Mölndal. Foto: Staffan Löwstedt

I slutet av 1950-talet förälskade han sig i en kvinna. Hon var fyra år yngre än honom och hade två barn från en tidigare relation. Rune blev snart barnens styvpappa, och 1960 gifte de sig och blev föräldrar till en gemensam dotter. Sex år senare fick de sonen Torbjörn.

Jag har inget minne av några mer personliga beskrivningar av Rune än det faktum att han var min morfars bror.

Min mormor och morfar umgicks flitigt med Rune och hans hustru på den här tiden. Familjerna hade barn i något sånär lika ålder, och min mormor och morfar hade sommarstuga i närheten av Runes och hans familjs radhus.

Under min barndom, på 80- och 90-talet, träffade vi aldrig Rune, men jag kommer ihåg att hans namn nämndes när vi åkte förbi radhusområdet utanför Göteborg. Jag har inget minne av några mer personliga beskrivningar av honom än det faktum att han var min morfars bror. Min mamma säger i dag att hennes starkaste minnen av sin farbror är hans korta, spretiga hår och att han tillbringade mycket tid i tv-soffan. Hans personlighet beskriver hon som ganska vanlig. Lugn, social och omtänksam.

Runes yngre syster, som då och då var barnvakt åt hans barn, minns honom på liknande vis. En snäll storebror och person. Han var som vem som helst på den tiden, säger hon.

Sonen Torbjörn har hunnit fylla 52 år och bor sedan många år i Thailand. Människor som kände Rune brukar säga att Torbjörn är en utseendemässig kopia av sin pappa. Han berättar över telefon att han minns sin barndom som bra. Till och med jättebra.

Bland hans tydligaste minnen är hur familjen om somrarna ofta åkte till havet för att bada eller fiska tillsammans. Rune var en bussig och väldigt närvarande pappa – ända tills hustrun blev sjuk i cancer. Helt plötsligt hände någonting med Rune. Han slöt sig och fick en mer och mer ansträngd relation till såväl sin hustru som sina barn.

Äktenskapet slutade i skilsmässa 1982. Och i samband med det, utan någon förklaring, vände han i stort sett barnen ryggen. När deras mor avled två år senare var Torbjörn nyss fyllda 18 år och hade bara sporadisk kontakt med sin enda kvarvarande förälder.

– Alla vill ha och behöver en pappa. Kanske särskilt om man inte har någon mamma. Men han försvann mer och mer ut ur mitt liv.

Rune är begravd i minneslunden på  Västra kyrkogården i Göteborg.
Rune är begravd i minneslunden på Västra kyrkogården i Göteborg. Foto: Svenska Dagbladet

Det finns ingen nationell statistik kring hur många svenskar som varje år dör ensamma och saknade av inga.

Det är ett slags detektivarbete där vi spårar efter familj och släkting. Släktforskar oss tillbaka i tiden med hjälp av kyrkoböcker, riksarkiv och landsarkiv och tar oss hem till den döde och letar efter testamenten och spår i form av brev, telefonböcker och fotoalbum

I Runes hemstad Göteborg hanterade kommunens särskilda boutredningsenhet 105 ärenden under 2017 där invånare dött i ensamhet och polis, sjukvård eller äldreboenden inte funnit släkt eller någon arvsberättigad anhörig. I Stockholm var de 237 stycken.

Ulrika Jernberg är chef för boutredningsenheten i Stockholm stad, vars elva boutredare varje vecka kliver in hemma hos människor som dött utan att närstående eller andra personer upptäckt det. Det händer att kropparna har legat i flera månader innan någon granne eller fastighetsskötare reagerat på lukt, insekter eller att en bil stått felparkerad en längre tid. Någon gång per år handlar det om människor som legat döda i flera år.

Boutredarnas arbete är att försöka hitta ledtrådar, om personen har någon som ska underrättas och kan ta över dödsboet.

– Det är ett slags detektivarbete där vi spårar efter familj och släkting. Släktforskar oss tillbaka i tiden med hjälp av kyrkoböcker, riksarkiv och landsarkiv och tar oss hem till den döde och letar efter testamenten och spår i form av brev, telefonböcker och fotoalbum, säger Ulrika Jernberg.

Utredningen tar i regel två, tre månader. Oftast hittar de vad de letar efter. Men i uppskattningsvis 10-20 procent av ärendena hittar de inget som helst spår av släkt, vänner eller bekanta.

De 237 ärendena förra året rörde såväl män som kvinnor, personer födda i Sverige som utlandsfödda, fattiga som rika. Förutom ensamheten hade många av dem gemensamt att deras liv kretsade kring bostaden. De gick inte ut oftare än nödvändigt. Vissa verkade ha någon form av sociala svårigheter medan andra verkade ha valt ensamheten.

– Vår uppfattning är att det vanligtvis är människor som varit ensamvargar en längre tid, och ingenting de blivit under den senare delen av sina liv. Skälen till det kan vara flera. Men det de har gemensamt är att deras sociala liv varit ytterst begränsat. De flesta har tidigare i livet bara haft någon förälder, något syskon eller enstaka vän som de haft kontakt med, men som gått ur tiden, vilket slutligen gjort dem helt och hållet ensamma, säger Ulrika Jernberg.

Pennygången 43. Rune valde att tillbringa mesta möjliga tid hemma framför tv:n, där han tittade på fotboll och trav.
Pennygången 43. Rune valde att tillbringa mesta möjliga tid hemma framför tv:n, där han tittade på fotboll och trav. Foto: Staffan Löwstedt

En tid efter skilsmässan flyttade Rune till enrumslägenheten i Högsbohöjd. Under en period levde han tillsammans med en ny kvinna. Torbjörn träffade henne bara någon enstaka gång. Han minns inte vad hon hette men kommer ihåg att han upplevde att hans pappa av något skäl ville hålla sitt nya liv privat. Att han undvek att bli personlig.

Han fick aldrig något svar. Inte ens de gånger då han skickade med ett redan frankerat svarskuvert med sin adress på

Sonen arbetade vid denna tid som svetsare runtom i Europa och berättar att han trots allt försökte hålla kontakten med sin pappa. Han ringde med jämna mellanrum och såg till att de träffades när han kom hem till Göteborg. Men det var alltid på Torbjörns initiativ.

Samma sak när han i början av 1990-talet flyttade till Thailand. Torbjörn skrev brev och skickade massvis av vykort. Berättade hur han hade det i Sydostasien, frågade hur pappan mådde och varför han inte svarat på föregående brev. Han fick aldrig något svar. Inte ens de gånger då han skickade med ett redan frankerat svarskuvert med sin adress på. Och Rune svarade numera i stort sett aldrig i telefon heller.

Aningen mer kontakt hade Torbjörns syster med deras pappa. När hon frågade varför han aldrig hörde av sig var svaret enbart att han ville vara ensam. Samma sak när hon frågade varför han inte svarat på något av Torbjörns alla brev.

Pensionären Rune valde att i stället tillbringa mesta möjliga tid hemma framför tv:n. Tittade på fotboll och trav. Tände en cigarett och kollade sina tipskuponger. När cigaretterna tog slut promenerade han tvärs över gården till Pennygångens livs och köpte mat och nya cigaretter. Sedan promenerade han oftast raka vägen hem till lägenheten igen.

Kanske orkade han inte gå längre än så eftersom han led av astma. Eller så vågade han inte. Runes yngre syster säger sig ha hört på omvägar att han en gång blev nedslagen på väg till butiken. Hon talade aldrig med honom om det. De talade överhuvudtaget inte under de sista 18 åren av hans liv.

– Vår mamma var samlingspunkten i familjen, och när hon dog tappade han och jag kontakten. Det är förstås bådas fel, men det kändes som att han inte ville ha någon kontakt med mig. Han blev en enstöring, säger systern.

Broderns död fick hon veta om genom hans dödsannons i Göteborgs-Posten.

När cigaretterna tog slut promenerade Rune tvärs över gården till Pennygångens livs och köpte mat och nya cigaretter.
När cigaretterna tog slut promenerade Rune tvärs över gården till Pennygångens livs och köpte mat och nya cigaretter. Foto: Staffan Löwstedt

Enligt en studie som presenterades förra året riskerar en växande andel av USA:s befolkning att dö ensamma. Den huvudsakliga anledningen är att allt fler äldre människor saknar barn eller makar som kan se till och ta hand om dem. Var femtonde amerikan över 55 år saknar i dag både partner och barn. Forskarna vid Penn State University spår utifrån demografiska prognoser att ännu fler amerikaner riskerar att dö ensamma år 2060.

Det finns ingen liknande svensk studie, men den politiska kännedomen kring ensamhet och dess hälsorisker har vuxit de senaste åren. Storbritannien har inrättat en ensamhetsminister och frågan om ensamhet som ett samhällsproblem omtalades i den senaste svenska valrörelsen.

Faktum är att svenskarna känner sig nästan minst ensamma av alla.

Svenskarna framställs ofta som ett ovanligt ensamt folk. Främst för att vi bor ensamma i större utsträckning än människor i andra länder. Men föreställningen om den ensamme svensken är en myt, menar Bengt Brülde. Han är professor i praktisk filosofi vid Göteborgs universitet och har studerat den svenska ensamheten i jämförelse med den europeiska. Faktum är, visar hans studie, att svenskarna känner sig nästan minst ensamma av alla. Andelen av oss som saknar en nära vän är också bland Europas lägsta.

– Vi är inget ensamt folk. Det finns förstås en grupp i vårt samhälle som är ensamma, omkring fem procent. Det är alldeles för många, men den andelen är ännu högre i de flesta andra moderna samhällen, säger Bengt Brülde.

Han menar att det är ett missförstånd att den skadliga ensamheten måste vara högre i individualistiska samhällen som vårt än i mer traditionella.

– Vi har friheten att välja vilka liv vi vill leva och vilka vi ska umgås med, vi slipper umgås med släkt och familj om vi vill. Den friheten får oss troligen att känna oss mindre ensamma. Men den gör oss troligen också mer socialt sårbara när vi blir äldre om vi saknar barn och barnbarn.

En månad innan han dog berättade 83-åringe Rune att han inte ville ha någon vidare kontakt med sin dotter. Foto: Staffan Löwstedt

I april 2010 – en månad innan Rune dog – hälsade Torbjörns äldre syster på sin pappa i hans lägenhet i Högsbohöjd för första gången på 15 år. Det var en mycket enkelt inredd enrummare på andra våningen. Persiennerna var neddragna. Över en fika berättade 83-åringen att han inte ville ha någon vidare kontakt med sin dotter.

Det går inte att släpa med sig en vuxen man ut eller tvinga honom att svara i telefon

Samma besked fick Torbjörn sista gången han träffade sin pappa. Han tror att det var två, tre år innan Rune gick bort. Om han minns rätt sågs de på Hisingen och fiskade tillsammans. Som så många gånger förut frågade Torbjörn varför deras relation blivit så dålig.

– Vi har massvis av gånger frågat honom varför han inte ville ses eller aldrig hörde av sig till oss, men har aldrig fått något bra svar. Han sa alltid bara att allt var bra, men att han ville vara ifred.

Torbjörn säger sig inte ha någon specifik teori om varför hans pappa plötsligt slöt sig. Han antydde aldrig någonting om psykisk ohälsa. Rune sa alltid att han mådde bra, men att han ville vara för sig själv. Att han var en ensamvarg till personligheten.

– Det går inte att släpa med sig en vuxen man ut eller tvinga honom att svara i telefon. Han ville vara ensam, och då var jag i viss mån tvungen att respektera det. Även om jag personligen tycker att det är både konstigt och helt fel, säger Torbjörn.

Kanske hemsöktes han av det faktum att han de senaste decennierna inte skött uppdraget som förälder. Eller av året 1953

Kanske var det som Rune sa: han var en ensamvarg. Eller så fanns det någonting som tyngde honom, som fick honom att behöva äta den där ångestdämpande medicinen som polisinspektörerna Dahlström och Hermansson fann i hans lägenhet. Kanske hemsöktes han av det faktum att han de senaste decennierna inte skött uppdraget som förälder. Eller av året 1953.

Efter hans död framkom nämligen att Rune som ung man varit förlovad med en fyra år yngre värmländska, som han i maj det året fått barnet Elisabeth tillsammans med. Den lilla dottern hade tre månader gammal lämnats bort till ett par fosterföräldrar i Vetlanda, och dött fyra månader senare. Detta kände ingen i Runes omgivning till. Det var ingenting han någonsin hade berättat eller ens antytt.

Det är oklart både varför flickan lämnades bort och varför hon dog. Möjligen insjuknade hon i den stora polioepidemi som bröt ut det året. Om så var fallet kanske det var dotterns sjukdom som tog knäcken på det unga parets relation. Runes och värmländskans förlovning resulterade aldrig i något äktenskap. Året därpå gifte hon sig och skaffade familj med en annan man.

Rune tog emellanåt bilen de två, tre kilometerna till Röda Sten där han satte sig i ensamhet och tittade på båtarna och färjorna som passerade under Älvsborgsbron.
Rune tog emellanåt bilen de två, tre kilometerna till Röda Sten där han satte sig i ensamhet och tittade på båtarna och färjorna som passerade under Älvsborgsbron. Foto: Staffan Löwstedt

Var det detta som tyngde Rune, som han höll inom sig tills det flöt upp till ytan igen när hustrun blev sjuk, som fick honom att klippa banden med livet utanför sin lägenhet? Det är omöjligt att veta.

Under sina sista år tog Rune emellanåt bilen de två, tre kilometerna till Röda Sten där han satte sig i sin ensamhet, tände en cigarett och tittade på båtarna och färjorna som passerade under Älvsborgsbron. Det sa han när barnen frågade honom om hans liv.

Foto: Privat och Staffan Löwstedt

Han hade inga vänner vad någon kände till. Han levde på en liten pension som gick direkt in på hans bankkonto. Hyran betalades med autogiro. Om inte fastighetsskötaren hade kikat in genom brevinkastet skulle hans kropp troligen ha legat kvar i flera månader till.

På väggen i Torbjörns lägenhet i Thailand hänger i dag en bild på Rune.

– Vi stod till slut långt ifrån varandra. Talade inte med varandra på flera år, men jag älskar honom ändå. Han var trots allt min pappa, säger Torbjörn.

Efter reklamen visas:
Ensamhet kan förkorta livet
Foto: Staffan Löwstedt Bild 1 av 9

Rune avled i lägenhet nummer 96 på Pennygången 43, andra våningen.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 2 av 9

Rune växte upp på Fredåsgatan 16 i Krokslätt, Mölndal.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 9

Rune är begravd i minneslunden på Västra kyrkogården i Göteborg.

Foto: Svenska Dagbladet Bild 4 av 9

Pennygången 43. Rune valde att tillbringa mesta möjliga tid hemma framför tv:n, där han tittade på fotboll och trav.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 5 av 9

När cigaretterna tog slut promenerade Rune tvärs över gården till Pennygångens livs och köpte mat och nya cigaretter.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 6 av 9

En månad innan han dog berättade 83-åringe Rune att han inte ville ha någon vidare kontakt med sin dotter.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 7 av 9

Rune tog emellanåt bilen de två, tre kilometerna till Röda Sten där han satte sig i ensamhet och tittade på båtarna och färjorna som passerade under Älvsborgsbron.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 8 av 9
Foto: Privat och Staffan Löwstedt Bild 9 av 9
Annons
X
Annons
X
Annons
X