Annons

”Har Lena Andersson glömt ’Ester’ i sin egen roman?”

KULTURDEBATT | Våldtäktsdomen mot Jean-Claude Arnault får i Dagens Nyheter kritik av författaren Lena Andersson. Hon menar att rätten inte tagit hänsyn till att kvinnan betett sig irrationellt. Det är märkligt att författaren underkänner ett beteende som hon själv skrivit så ingående om i romanen ”Egenmäktigt förfarande”. Det skriver psykologen Ulla Risling.

Under strecket
Publicerad

I en kolumn på DN:s ledarsida menar Lena Andersson att juristerna i våldtäktsfallet inte tagit hänsyn till det faktum att offret, efter det första brottet, säger sig vara livrädd för Jean-Claude Arnault men ändå väljer att träffa och sova med honom på nytt.

Foto: Pontus Orre/IBL Bild 1 av 1
Efter reklamen visas:
Detta har hänt inom Svenska Akademien

Lena Andersson går i sin kolumn till försvar för Jean-Claude Arnault på ett lik­artat sätt och i samma anda som Horace Engdahl.

Hon anser att våldtäktsdomen är ”en katastrofal triumf för robotsamhället”. Hon tycker att offret har uppfört sig helt irrationellt och ifrågasätter domen.

Psykologiskt kan dock det till synes irrationella vara helt rationellt från offrets sida.

Underligt nog kan ett offer därför söka upprättelse hos just förövaren.

När det gäller Lena Anderssons oförståelse av offrets reaktion så kan jag, till skillnad från Andersson, förstå att en kvinna som har blivit lurad, kränkt och skändad vill förneka det som har hänt även för sig själv. Detta för att undkomma känslor av ångest och skam.

Underligt nog kan ett offer därför söka upprättelse hos just förövaren. Det kan för offret kännas förödande att ha behandlats som ett totalt värdelöst föremål. Önskan att denna ofattbara situation ska vara en missuppfattning kan göra att offret söker upp för­övaren gång på gång, för att den person som offret kanske till och med känt beundran för och varit förälskad i ska ta tillbaka det hen har gjort, be om ursäkt eller förklara att det var ett misstag. Eller vad som helst som ger en upp­rättelse.

Annons
Annons

I en kolumn på DN:s ledarsida menar Lena Andersson att juristerna i våldtäktsfallet inte tagit hänsyn till det faktum att offret, efter det första brottet, säger sig vara livrädd för Jean-Claude Arnault men ändå väljer att träffa och sova med honom på nytt.

Foto: Pontus Orre/IBL Bild 1 av 1

För många kvinnor i Sverige som blivit uppfostrade i jämlikhet kan en kränkande behandling kännas chockartad, faktiskt helt ofattbar. Om förövaren dessutom är känd och respekterad så måste offret, förutom att tvivla på sitt eget omdöme om den beundrade personen, även ifrågasätta allmänhetens omdöme.

I en kolumn på DN:s ledarsida menar Lena Andersson att juristerna i våldtäktsfallet inte tagit hänsyn till det faktum att offret, efter det första brottet, säger sig vara livrädd för Jean-Claude Arnault men ändå väljer att träffa och sova  med honom på nytt.
I en kolumn på DN:s ledarsida menar Lena Andersson att juristerna i våldtäktsfallet inte tagit hänsyn till det faktum att offret, efter det första brottet, säger sig vara livrädd för Jean-Claude Arnault men ändå väljer att träffa och sova med honom på nytt. Foto: Pontus Orre/IBL

Huvudpersonen Ester i Lena Anderssons egen roman ”Egenmäktigt förfarande” uppträder just så. Hon söker gång på gång upp den person, också en kändis, som tydligt visar att han visser­ligen är (narcissistiskt) smickrad av uppmärksamheten men att hon som person är totalt betydelselös. Hon är blott en beundrarinna och en kropp som han roar sig med en stund.

Det är märkligt att Lena Andersson nu ifrågasätter ett beteende hos en annan kvinna – måls­äganden – som på liknande sätt men än värre var utsatt för Jean-Claude Arnault. Det är som om hon har glömt sin egen huvudperson Esters beteende, eller kanske inte ens insett vad Ester faktiskt gjorde? Just denna paradox som fångade så många läsare. Förstod författaren inte innebörden av det som hon själv beskrev?

Ett övergrepp och en personlig kränkning, ett egenmäktigt förfarande, kan inte bara resultera i sådan skam hos offret att hen inte orkar känna eller befatta sig med känslan. Detta kan även hanteras med den omedvetna försvarsstrategin att identifiera sig med aggressorn där offret liksom förövaren ogiltigförklarar sig själv: ”När en så känd och uppskattad person nedvärderar och behandlar mig illa, då måste det vara mig det är fel på eller jag minns fel eller har missuppfattat allt!”

Annons
Annons

Om empatin med offret och offrets psykologiska reaktioner fanns med och togs under övervägande i rättsprocessen, då har inte robotsamhället triumferat, som Lena Andersson tycker.

Resultatet blir som en inre härdsmälta som underminerar personens självkänsla och identitet. En oerhört plågsam och självupplösande situation! Även i en situation när det konkret gäller att rädda livet, både det kroppsliga och det sociala, så kan identifikation med aggressorn vara den enda psykologiska vägen. Detta fenomen kallas ”Stockholmssyndromet” efter Norrmalmstorgsdramat.

Att under tiden som den inre kampen pågår anmäla våldtäkten kan kännas omöjligt. Därför sker anmälningar ibland långt senare efter en terapi eller med stöd av andra.

Det kan tyckas att Lena Andersson om någon, med tanke på hur väl hon beskriver Esters irrationella beteende, borde kunna inse att Jean-Claude Arnaults våldtäktsoffer beter sig till synes irrationellt, men för offret rationellt.

Om empatin med offret och offrets psykologiska reaktioner fanns med och togs under övervägande i rättsprocessen, då har inte robotsamhället triumferat, som Lena Andersson tycker. I stället har det mänskliga segrat. 

Ulla Risling

Leg psykolog specialist inom klinisk- och arbetslivets psykologi och leg psykoterapeut

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons