Annons

Maria Ludvigsson:Har ni några planer för helgen?

Hösthelg.
Hösthelg. Foto: Michael Probst / TT

Under ledighet är livet fullt av allt som inte är politik.

Under strecket
Publicerad

Mina vänner i Norge skulle eventuellt svara att det är dugnad i helga. Ett återkommande ”alla hjälps åt och donar och städar upp, efteråt blir det honungskaka-arrangemang”, helt enkelt. I Sverige har man också helgplaner, inte olika de norska. Med glädje, ibland med tom blick, hänvisas till helgens sportaktiviteter i föreningsform, konserter, museibesök, middagstillställningar eller dagar med bara de närmsta runt sig. En och annan går till sitt gudshus. På helgen får vi göra lite som vi vill. Vara i fred. Vila.

Helt opolitiskt.

Men vad en ledarsida inte kan klämma politik ur finns inte. På det viset är alla ledarskribenter gravt socialdemokratiska: allt är politik, även det ickepolitiska, som helgens helgd.

Utgångspunkten är verkligheten, den som finns där alldeles oavsett om vi gillar den eller ej. Där började Socialdemokraterna under tidigt 1900-tal rulla ut staten. Först där behov fanns, där ingen av de ordinarie gemenskaperna fångade upp dem som föll. Med tiden blev alltmer föremål för politisk omsorg och under decennierna 1960- och 1970-talen växte staten abnormt, något som syns i skattetryckets stegring. 1950 var det totala skattetrycket 18,6 procent att jämföra med 50,4 procent 1990.

Annons
Annons

Socialstatens transfereringar tog från alla och pytsade ut till grupper man ansåg behövande. Snart var vi alla, med socialdemokratins försorg, behövande.

I dag tror många, oavsett partipolitisk hemvist, att det vi håller högst bara överlever med statens ekonomiska beskydd. En vänsterpartist vill att alla barn, oavsett föräldrarnas ekonomiska situation, ska få glasögon bekostade. En kristdemokrat vill ge skatteavdrag när vi skänker pengar till välgörenhet. En centerpartist vill dra av skatt för dem som bor i glesbygd och moderater försvarar skatteavdraget för hushållsnära tjänster.

Den givna utgångspunkten för varje borgare är, bör vara, att politikens närvaro i våra liv ska minska. Målet är i denna bemärkelse lördag hela veckan. Allt annat är bara olika nyanser av socialdemokrati. Den som (i brist på egen terminologi) vill ha ett icke-socialistiskt Sverige bör ha en plan för hur politiken kan dra sig tillbaka från samhällets olika sfärer: från kulturen, föreningslivet, det andliga livet, akademien, familjerna i alla färger och från den mediala sfären.

Vi har fått för oss att det vi håller högst bara kan skyddas genom offentliga bidrag. Oavsett politisk hemvist ropas regelbundet på bidrag eller skattelättnader för vissa grupper eller sammanhang. Sambeskattning! ropar den som kallar sig konservativ. Höjt barnbidrag till alla för att jämna ut skillnader, kräver vänstern. Bidrag till religiösa samfund och till föreningsliv, önskar föreningsföreningens ordförande. Bidrag till dem som syr sockendräkter, motionerar hembygdsromantikern.

Borgerlig idépolitik bör handla om hur vi går till väga för att dra tillbaka en statsapparat som under snart 100 år har tagit över våra helgers frihet. Av naturliga skäl har vi nära nog ingen som helst erfarenhet härav, teorier om eller policydokument för hur man de facto gör när politiken ska dra sig tillbaka. Vi förmår bara expansion.

En början är att då och då försöka sig på ett Nej och i stället för avdrag och bidrag envist hänvisa till sänkta skatter för alla. Det är bara genom att börja ge tillbaka pengarna till dem som förser politiken med dem, som politikens makt minskar.

Som Bo Södersten (S) uttryckte det i Kapitalismen byggde landet (SNS, 1991): ”Offentliga insatser – politik kort sagt – kan aldrig lösa frågan om den enskildes välbefinnande.”

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons