Kamala Harris drog igång sin kampanj på Los Angeles Southwest College den 19 maj.
Kamala Harris drog igång sin kampanj på Los Angeles Southwest College den 19 maj. Foto: Allen J Schaben/Polaris

Kan hon – en svart kvinna – besegra Trump 2020?

”Vi behöver någon som vet hur man sköter åtalet mot den här presidenten.” Så lyder Kamala Harris mest kända slogan i Demokraternas kandidatstrid. Men även om hon vill framställa sig som ett radikalt alternativ menar många att hon är irriterande försiktig.

Publicerad

Här är planen:

Kamala ska gå in på Rodney Scotts Whole Hog BBQ från vänster. Klockan 12.50 hälsas hon välkommen av Rodney Scott. Hon ska gå in genom sidodörren och beställa vid den andra kassan, av kvinnan i den röda kjolen. Kamala, Scott och Maya Harris, som är Kamalas syster och kampanjchef, kommer att äta tillsammans. Kamala kommer sedan gå ut genom huvudentrén och gå runt till baksidan och titta på grillen. Sedan ska hon gå in igen från framsidan, korsa matsalen och gå ut genom sidodörren och svara på frågor från pressen.

Rodney Scotts Whole Hog i hörnet av King street och Grove street i Charleston, South Carolina, är perfekt – ett avspänt och väldigt amerikanskt ställe som närapå varenda väljare kan tänka sig att gilla, invigt av kändiskocken Anthony Bourdain, med uteservering under smakfulla vita juleljus, träbord med ben i smidesjärn och röda barstolar. När Kamalas ankomst närmar sig fylls Grove street allt eftersom av polisbilar och sedan bilar utan skyltar. Med tio minuter kvar frågar South Carolina-kampanjens 23-åriga kommunikationschef Jerusalem Demsas:

”Kan Rodney komma hit?”

Hon är väl medveten om att varje felsteg, vad du än säger eller gör, kan vändas emot dig.

Hon placerar Scott, stilig och populär lokalkändis, på sin plats till vänster om dörren. När Demsas gått iväg muttrar Scott: ”Folk som är efterlysta håller sig nog härifrån nu”.

Först syns hon knappt, journalisterna är så många och pressar på: minst 20 reportrar med tv-kameror, stora mikrofoner, kameralinser som är större än vissa hundar. Kamala skakar hand med Scott, rör vid hans arm med sitt stora öppna jag-är-så-glad-att-träffa-dig-just-nu-leende. Hon är kortare än man väntat sig, även i klackar. Men hon är magnetisk, har auktoritet, är varm – engagerad nickar hon, gestikulerar med båda händerna, rör sina händer från en väljares överarm eller axel till sitt hjärta för att visa sin stora uppskattning.

Annons

Kamala styr igenom pressuppbådet till bardisken och hittar kvinnan i den röda kjolen, som råkar vara Scotts fru. Kamala tar hennes hand med båda sina (ett enkelt handslag skulle ha framstått som för formellt och maskulint). Sedan måste hon ta ett oplanerat beslut: Vad ska Kamala beställa?

Annons

Kamala Harris, 54-årig demokratisk presidentkandidat och senator från Kalifornien, är åklagare. Hon är väl medveten om att varje felsteg, vad du än säger eller gör, kan vändas emot dig. Hennes fundamentala, närapå medfödda, förståelse av detta har gjort henne stundtals irriterande försiktig.

Den 54-åriga Kamala Harris är den andra svarta kvinnan som valts in i USA:s senat.
Den 54-åriga Kamala Harris är den andra svarta kvinnan som valts in i USA:s senat. Foto: Gerald Herbert/AP
Annons

Harris demografiska identitet har alltid varit radikal. Hon var San Franciscos första kvinnliga allmänna åklagare, första svarta allmänna åklagare, första asiatisk-amerikanska allmänna åklagare. Sedan blev hon Kaliforniens första kvinnliga statsåklagare, första svarta statsåklagare, första asiatisk-amerikanska statsåklagare. Hon var den andra svarta kvinnan som valts in i USA:s senat. Men som invald politiker har hon undvikit att säga eller göra någonting som kunnat vändas emot henne.

Annons

Som statsåklagare avstod hon ifrån att stödja två lagförslag för att stoppa dödsstraffet. Hon avstod ifrån att stödja ett förslag om att ge mildare straff för droginnehav. Hon avstod ifrån att stödja en legalisering av marijuana. Och hon avstod ifrån att stötta en reform av Kaliforniens brutala ”Three strikes”-lag.

Poängen är: Hon hade makt. Men hon lät oftast bli att utöva den. Viktigare än att reformera ett kriminalvårdsystem nära sammanbrott var att skydda hennes status som växande stjärna. Hon hade redan fått det ryktet då det första stora porträttet skrevs om henne i San Francisco Magazine, 2007. Artikeln beskrev henne som ”irriterande svårfångad”.

1/3

”Vi måste tala sanning”, upprepar Harris ofta. Om hennes kampanj har ett mantra så är det detta: sanning, sanning, sanning, sanning, sanning, menar artikelförfattaren.

Foto: Keiko Hiromi/Polaris
2/3

Kamala Harris under framträdande på Keene State College i New Hampshire i april.

Foto: Keiko Hiromi/Polaris
3/3

Kamala Harris, som är åklagare, är väl medveten om att varje felsteg, vad du än säger eller gör, kan vändas emot en.

Foto: Paul Sancya/AP
Annons

Det tar Harris en minut att bestämma sig för en pulled-pork-smörgås, med majsbröd och kålsallad och en banankaka att dela med systern Maya. De sätter sig ner och äter, låtsas inte om 20 journalister som spelar in deras samtal om Scotts vinägerbaserade barbecuesås och hans recept på banankaka. Det är ett bra samtalsämne för Harris som är en duktig kock.

Intill sitter några irriterade matgäster, bland annat en familj som kört 40 minuter för att fira pappans födelsedag och inte har en aning om vad som händer, eller vem Harris är, och helst skulle vilja att journalistskocken skulle flytta på sig så att sonen kan hämta mer att dricka. Men de flesta gästerna bländas av Harris, vars stjärnstatus drog mer än 20 000 till hennes första valmöte i Oakland. Den dynamiska kraft hon visade där gjorde att mötet kändes som en mission, eller en konsert – Kamalapalooza – och det gav hennes kampanj en rejäl skjuts. (Laurene Powell Jobs, chef för Emerson Collective som är majoritetsägare av The Atlantic, har gett ekonomiskt stöd till Harris kampanj.)

Efter 15 minuter, precis enligt tidsplanen, lägger Harris ifrån sig servetten och går till baksidan av huset. Det tas några foton av henne och Scotts familj och hon ser hans bedårande 10-åriga son djupt i ögonen. Hon talar om för honom att hon ska hålla ett tal senare och hon skulle vilja veta vad han tycker om det. Sedan går hon tillbaka genom restaurangen och går, som planerat, ut genom sidodörren så att hon kan ta frågor från pressen.

Om du har samma sorts kläder varje dag så kommer dina kritiker strax få slut på bitska kommentarer om ditt utseende och börja fokusera på något annat.

Annons

Här är Harris återigen älskvärt och militäriskt saklig. Alla bra politiker håller sig till manus, men Harris talar som en kvinna som vet att fakta är ammunition. Allt du säger kan och kommer att användas emot dig. Samma vecka har hon legat risigt till med Reefergate, ett ståhej som orsakades av att Harris i radioprogrammet Breakfast Club fick frågan vilken musik hon lyssnat på när hon rökte på i college och hon svarade Tupac och Snoop Dogg. Sociala medier exploderade med påpekanden om att de artisterna inte släppt några låtar förrän efter hon tog examen.

Harris talesperson sa att hon hade svarat på en annan fråga, om vilken musik hon lyssnar på nu, men New York Times, tv-programmen The View, MSNBC och Fox & Friends plockade alla upp nyheten. Harris egen far, som kommer från Jamaica, kritiserade henne på Jamaica Global Online för att ha insinuerat att hon stöttade legalisering av marijuana eftersom hon är jamaican.

”Mina kära hädangångna mor- och farmödrar... och mina framlidna föräldrar, måste vända sig i sina gravar nu när deras familjenamn, rykte och stolta jamaicanska identitet kopplas, på något sätt, skämtsamt eller inte, med den lögnaktika stereotypen haschrökande lyckosökare.”

Annons
Kamala Harris talar om utbildning på det amerikanska lärarförbundet sammankomst i Detroit i maj.
Kamala Harris talar om utbildning på det amerikanska lärarförbundet sammankomst i Detroit i maj. Foto: Brittany Greeson/NY Times

Historien fick Obamas tidigare talskrivare Jon Favreau att utbrista i Pod Save America: ”Donald Trump är president... Vi kan inte prata om sådan har skit igen med demokratiska kandidater.”

Annons

Men i dag är Harris i toppform: Vi behöver inte en tragedi till för att genomföra förnuftiga reformer av vapenlagarna. Den här ekonomin fungerar inte för arbetarklassen. Varenda amerikan måste kunna nå framgång. Vi måste tala sanning. Om Harris kampanj har ett mantra så är det detta: sanning, sanning, sanning, sanning, sanning. Hon levererar sitt budskap som alltid klädd i mörk dräkt, pärlhalsband och svarta klackskor. Jag vet – ni tycker inte att jag borde skriva om hennes kläder. Men kläderna i sig är ett smart och försiktigt drag som Hillary Clinton borde ha spelat. Om du har samma sorts kläder varje dag så kommer dina kritiker strax få slut på bitska kommentarer om ditt utseende och börja fokusera på något annat.

När jag frågade Maya om relationen till hennes syster höjde Kamala sina ögonbryn och la huvet på sned, som för att uppmana ”säg något bra nu”.

Annons

Harris starkaste drag, utan tvekan hennes Shakespeare-tragedi-drag, är så centralt för hennes karaktär att det skulle kunna lyfta henne ända till landets högsta ämbete – men det skulle även kunna fälla henne. Det är hennes disciplin. Det är den som gjort att hon har kunnat arbeta långsiktigt, skydda sin framtid. Den har genom åren upprört väljare som velat att Harris skulle ha tagit ställning och kämpat för dem, då, inte när hon nått en högre position. Men i kampanjen framstår Harris som modigare än tidigare. Hon har uttalat att hon är för skadestånd för slaveriet, är för Green New Deal, för att avkriminalisera sexarbete och för att legalisera marijuana. Hon framstår som en kvinna som satsar allt politiskt och socialt kapital hon har sparat under åren, lägger det på bordet och förklarar att hennes tid har kommit.

Hon är en svart, kvinnlig åklagare, USA har en rasistisk, misogyn och möjligen kriminell president. All denna omsorg om henne politiska framtid – vad har den annars varit till för?

Kamala Harris med sin man Doug Emhoff  och systerdotter Amara Ajagu efter hennes första kampanjframträdande den 27 januari i år.
Kamala Harris med sin man Doug Emhoff och systerdotter Amara Ajagu efter hennes första kampanjframträdande den 27 januari i år. Foto: Yichuan Cao/Sipa USA

Vid Harris sida under kampanjen står inte hennes make Doug Emhoff, en advokat från Los Angeles som hon gifte sig med 2014, utan hennes syster Maya, som var rådgivare under Hillary Clintons presidentkampanj 2016 och dessförinnan näst högsta chef för demokrati, rättigheter och rättvisa vid Ford Foundation och verkställande chef vid ACLU i norra Kalifornien. När världen följer dig med stora mikrofoner och långa knivar så är det enligt Maya: ”...bra att veta att det finns personer som är med dig till 100 procent. I alla lägen. Och som alltid finns kvar.”

Harris föräldrar, Shyamala Gopalan och Donald Harris, träffades på Berkeley i Kalifornien under tidigt 60-tal, i medborgarrättsrörelsen. De hade båda kommit till USA för att studera vid Berkeleyuniversitetet, Shyamala, som 19-åring, från Indien, för att doktorera i endokrinologi och näringslära, Donald, från Jamaica, för att doktorera i ekonomi.

Annons

Som med det mesta i hennes liv har Harris en uppsättning historier om sin uppväxt som alla finns med i hennes väl granskade och överraskningsbefriade biografi The Truths We Hold, som släpptes två veckor innan hon meddelade att hon kandiderar. (Det stora känsliga avslöjandet var att Harris klarade sin advokatexamen på andra försöket.) Som liten flicka älskade hon att vara i naturen, hennes pappa brukade ropa till henne ”Spring, Kamala! Spring så fort du kan, Spring!” Hennes mamma sjöng med i Aretha Franklins låtar, hennes pappa spelade Thelonious Monk. De skilde sig när Harris var 7. Innan dess hade familjen gått på demonstrationer tillsammans. På en av dem började Harris, som då var mycket liten, gnälla. Hennes mamma lutade sig ner och frågade: ”Vad vill du ha?

Harris svarade, ”Frihet!”

Kamala Harris syster Maya Harris var rådgivare under Hillary Clintons presidentkampanj 2016.
Kamala Harris syster Maya Harris var rådgivare under Hillary Clintons presidentkampanj 2016. Foto: Carolyn Kaster/AP
Annons

Shyamalas far var diplomat och hennes mamma utbildade andra indiska kvinnor om preventivmedel. Hon var knappt 150 centimeter lång och magnifik. Hon skulle återvänt till Indien för att ingå ett arrangerat äktenskap. Hon vägrade. ”Hon hade inget tålamod med medelmåttor”, säger Maya. Hennes inställning var: ”Gör ditt bästa. Om du ska göra någonting, var bäst på det. Arbeta hårt, hela vägen.” På vägen till att bli en framstående forskare om bröstcancer uppfostrade hon sina döttrar på egen hand. Hon tog med sig Harris till labbet ibland och lärde henne att diska provrör. I köket i deras lilla lägenhet gjorde hon godisklubbor och annat godis. Om hon köpt presenter ordnade hon ett spel som en tv-show: Vad väljer du – dörr nummer 1 (sovrummet) eller dörr nummer 2 (köket)? På andra sidan kunde flickorna hitta en blå cykel eller en leksaksugn. Harris berättar att Shyamala inte klemade bort sina barn.

Om de kom hem från skolan med ett problem frågade hon: ”Nå vad gjorde du då?”, för att pusha dem till att lösa det själva. Hon uppfostrade sina döttrar i en svart gemenskap, tog med dem till Berkeleys centrum för svart kultur, Rainbow Sign, där Maya Angelou läste poesi och Nina Simone sjöng. 1971, när Harris var 7, kom Shirley Chisholm på besök. Hon sökte stöd för att kandidera till president.

När jag frågade Maya om relationen till hennes syster höjde Kamala sina ögonbryn och la huvet på sned, som för att uppmana ”Säg något bra nu”.

Annons

”Hon är storasyster och…”, Maya tystnade och vände sig till Harris. ”Kommer du att bekräfta det?”

Harris skrattade och sa nej. Så Maya fortsatte: ”Hon var beskyddande… Kanske en liiiiten aning bossig.” Om det var ett problem på skolgården så bedömde Harris situationen och försäkrade sig om att Maya var okej. När de var barn organiserade de en protest mot förbudet att leka på husets tomma gård. Behöver jag ens nämna det? De vann förstås.

Annons

När Harris gick i mellanstadiet tog Shyamala en tjänst på McGill-universitetet och flyttade med sina döttrar till Montreal. Där gick Harris i high school. På Howard University, i Washington D C, var hon ordförande för ekonomistudenternas förening, var med i debattlaget och medlem i studentklubben AKA, den första för svarta i landet. Gamla studenter från AKA kommer till Harris kampanjmöten i stora skaror, klädda i AKA:s färger ljusrosa och grönt, en armé av extra fastrar. Vid UC Hastings College of the Law, i San Francisco hittade Harris ”sitt kall”, skriver hon i sin biografi, och bestämde sig för att bli åklagare.

På vilka områden kommer hon att visa mod? Var känner hon att det finns anledning att hålla tillbaka?

Det var inte lätt att sälja in det hos hennes föräldrar. Shyamala ansåg, enligt Harris, att USA hade en ”djup och mörk historia där folk använt sin makt som åklagare som ett instrument att utverka orättvisa.”

Bland Shyamalas närmaste vänner fanns Mary Lewis, professor och känd intellektuell som hjälpte till att leda den svarta medborgarrättsrörelsen i San Francisco-området. Donald Harris hade blivit lärare i ekonomi vid Stanford University, den första svarta mannen på sin institution och en av endast 10 svarta medlemmar i hela fakulteten. Han var en vänsterorienterad ikonoklast som skrev och undervisade om ojämlik ekonomisk utveckling världen runt, särskilt mellan etniska grupper, långt innan de flesta amerikaner ens hört uttrycket ojämlika inkomster. Kollegor fann hans progressivitet hotande och han kallades ”för karismatisk, som lockade iväg studenterna från neoklassisk ekonomi,” i The Stanford Daily.

Harris föräldrar, Shyamala Gopalan och Donald Harris, träffades på Berkeley i Kalifornien under tidigt 60-tal, i medborgarrättsrörelsen. De hade båda kommit till USA för att studera, Shyamala, från Indien, för att doktorera i endokrinologi och näringslära, Donald från Jamaica, för att doktorera i ekonomi.
Harris föräldrar, Shyamala Gopalan och Donald Harris, träffades på Berkeley i Kalifornien under tidigt 60-tal, i medborgarrättsrörelsen. De hade båda kommit till USA för att studera, Shyamala, från Indien, för att doktorera i endokrinologi och näringslära, Donald från Jamaica, för att doktorera i ekonomi. Foto: John Locher/AP
Annons

Att växa upp med protestmöten gjorde att Harris fick se hur det var att kämpa för ”rättvisa från utsidan”. Det lockade inte Harris, skriver hon. Hon ville ha makten på insidan, etablissemangets makt. ”När aktivister marscherade och knackade på dörrar ville jag vara på andra sidan och släppa in dem”, skriver hon. Shyamala ifrågasatte denna logik. Både i sin bok och i sina tal ”var jag tvungen att försvara mitt val som om jag försvarade en doktorsavhandling”, säger Harris.

Det var ett val gjort av en kvinna som gillar att ha kontroll. Även när Harris sitter med Maya i en kyrka i South Carolina innan ett möte i ett stadshus, när hon skrattar och sitter bakåtlutad i sin stol och verkar avslappnad så är hon en kvinna som håller hårt i kontrollen över samtalet. Ingen detalj är för liten.

”Jag bor ofta hos henne när jag är i D C”, säger Maya när hon försöker berätta om hur Harris gillar att ta hand om folk. (Jag upplevde detta själv när jag kom på morgonen och hostade, Harris erbjöd mig omedelbart hostmedicin och grönt te.)

Annons

Harris rättar Maya, lågmält men bestämt: ”Alltid.”

”Alltid... nästan alltid”, säger Maya. ”Okej, oftast.”

Annons

Harris ger sig inte: ”Alltid.”

Maya, som har studerat juridik på Stanford Law School och är en av de yngsta någonsin som blivit dekan för en juristutbildning, släpper ämnet.

Harris talar gärna om matlagning, länge och detaljerat om man frågar henne. Hon tar till och med fram sin iPad och visar recepten hon plockat från New York Times matsektion och som hon läser i kampanjbussen för att slappna av efter evenemangen. Kyckling cacciatore med svamp, tomater och vin – vilken research om motståndarna går upp emot det? Hennes favoritrecept är grillad kyckling och hon har lagat nästan varenda recept i Alice Waters ”The Art of Simple Food”. I köket är hon en fundamentalist. ”Salt, olivolja, en citron, vitlök, peppar, en god senap – man kan göra nästan vad som helst med de ingredienserna.”

Harris talar gärna om matlagning, länge och detaljerat. Hon tar fram sin iPad och visar recepten hon plockat från New York Times matsektion och som hon läser i kampanjbussen för att slappna av efter evenemangen.
Harris talar gärna om matlagning, länge och detaljerat. Hon tar fram sin iPad och visar recepten hon plockat från New York Times matsektion och som hon läser i kampanjbussen för att slappna av efter evenemangen. Foto: Rebecca Cook/Reuters

Men om man vänder diskussionen till den här tidpunkten i hennes liv, att hon tar chansen – hur hon både ska kunna försvara denna möjlighet och satsa allt, där det finns en linje mellan att vara för försiktig och alltför öppen – då försvinner detaljerna. Först vänder hon sig från försiktighet. ”Jag skulle inte kalla det försiktigt utan snarare smart. Vi måste vara smarta. Vi måste vara strategiska.” (Det här är en favoritmanöver. I mer än ett decennium har Harris pratat om att vara ”smart” när det gäller brott, hellre än ”tuff” eller ”mjuk”.) Sedan kommer hon till sanning. ”Vi måste tala sanning, och när jag säger dessa sanningar blir en del personer förvånade över att jag faktiskt säger det på scen... Så vi måste få fram det.”

Hennes kyla var skrämmande. Jeff Sessions bröt ihop efter tre och en halv minut.

Gud ska veta att vi alla vill ha en president som värderar sanning. Men det var inte det jag undrade över. Det finns många sanningar i den här världen. Jag ville veta vilka hon tänkte på? På vilka områden kommer hon att visa mod? Var känner hon att det finns anledning att hålla tillbaka?

”Jag antar att hur jag bestämmer mig för att prata om något beror på vad folk säger att de vill diskutera”, säger Harris. ”Inte i första hand vad de vill diskutera, utan vad som bekymrar dem.”

Det här leder ingenvart.

Annons

”Jag tänker absolut på detaljer. Och när jag är i mindre grupper där det finns större utrymme att ha ett riktigt samtal...”

Vi har begränsat med tid. Jag släpper frågan och går vidare, vilket självklart var Harris mål.

Kampanjknappar till salu i Kalifornien.
Kampanjknappar till salu i Kalifornien. Foto: Justin L Stewart/TT

Det är verkligen tråkigt att Shyamala Gopalan inte får uppleva det här – hennes två döttrar arbetar tillsammans och Kamala kampanjar för att bli USA:s president.

Modern gick bort för 10 år sedan. Hon fick cancer i grovtarmen och när slutet var nära besökte Harris henne på sjukhuset under sin kampanj för att bli statsåklagare.

Annons

”Hon hade börjat släppa saker. Hon tittade inte längre på nyheterna och läste inte tidningen, vilket inte var likt henne, och hon var trött. Hon sov mycket. Och när jag var hos henne på sjukhuset satt jag intill henne. ”Här är sängen”, säger Harris och pekar åt sidan, ”och hon var vänd åt andra sidan. Vi tillbringade bara tid tillsammans. Och hon sa, när hon tittade bort och hade ögonen stängda, jag är säker på det: ’Hur går det med kampanjen?’”.

”Jag sa, ’mamma, de kommer att klå mig’. Min mamma vände på sig och såg på mig med ett stort leende. Ett jättestort leende.”

Harris skrattar. Jag frågade vad leendet betydde. Hon sa: ”Kom igen bara. De kan ju försöka.”

Jeff Sessions.
Jeff Sessions. Foto: Alex Edelman/CNP via ZUMA Wire
Annons

USA – åtminstone de demokratiska delarna – kom att se Harris som en tänkbar frälsare i juni 2017 när hon frågade ut dåvarande justitieministern Jeff Sessions om Rysslandsutredningen. Sessions satt framför senatens underrättelseorgan och hans mun putade i ett pojkaktigt hånleende, hans vita hår såg ut att vara kammat av hans mamma, Harris såg kunglig ut på podiet ovanför. Här var en man som trodde att han skulle komma undan med något, som han nästan alltid lyckats göra. Sedan började han inse att han inte skulle göra det, inför världens ögon och denna väldigt smarta svarta kvinna som var 18 år yngre än honom.

Harris med detaljerade anteckningar till handa, hade inget tålamod med hans ”Jag kan inte minnas” och långdragna svar för att dra ut på tiden. Hon krävde bara lugnt och upprepat ett svar på sin fråga: ”Hade du kontakt med några ryska affärsmän eller andra ryska medborgare?”

Hennes kyla var skrämmande.

Sessions bröt ihop efter tre och en halv minut. ”Jag klarar inte av att jagas på så här!, sa han. ”Det gör mig nervös.”

Utfrågningen av Brett Kavanaugh inför nomineringen till Högsta domstolen i september 2018 befäste många amerikaners tro på att Harris var kvinnan som skulle sätta dit Trump.

”Har du diskuterat (särskilda åklagaren Robert) Mueller eller hans utredning med någon på Kasowitz Benson Torres, advokatfirman som grundats av Marc Kasowitz, president Trumps advokat?”

Annons

Harris vet som alla duktiga åklagare att inte ställa en fråga som hon inte redan kan svaret på, och frågade honom med nästan exakt samma ordföljd sex gånger och riktade en het och osmickrande strålkastare mot Kavanaugh som svarade medan små kärl såg ut att brista över hela hans ansikte:

1. ”Ah…”

Annons

2. ”Jag minns inte, men om du har något…?”

3. ”Kasowitz? Benson?…”

4. ”Is there a person you’re talking about?”

5. ”Jag minns inte men påminn mig gärna eller vill du berätta för mig vem du tänker på…?”

6. ”Känner jag någon som arbetar på den firman? Det kanske jag gör… Jag skulle vilja veta vem det är du tänker på?”

Annons

Sedan sa Harris: ”Jag tror att du tänker på någon och att du inte vill berätta vem det är.”

Till slut protesterade Senator Mike Lee från Utah och avbröt hennes utfrågning.

Annons
Senator Cory Booker, demokrat från New Jersey, och  Kamala Harris.
Senator Cory Booker, demokrat från New Jersey, och Kamala Harris. Foto: Ron Sachs/Polaris

Historiskt sett har åklagarmyndigheten varit ett svårt ställe att vara vänsterinriktad på. Man kan aldrig vara riktigt progressiv. Per definition försvarar man staten. Harris ger sin roll som åklagare en annan inramning: ”Hela mitt liv har jag bara haft en klient: folket”, vilket låter fint när det kommer från en offentliganställd. Vem skulle inte rösta för det? Men när Harris gick in i en rättegångssal var det inte för att argumentera ”för folket”, hon var inte de underlägsnas röst. Hon var maktens röst, lagens röst.

Annons

Jeff Adachi, stadens offentlige försvarare (som dog i en hjärtattack vid 59 års ålder en kort tid efter att jag intervjuat honom för den här artikeln), mötte Harris när hon var förstaårselev vid Hastings. ”Har hon alltid haft samma charm och ambition som hon är känd för i dag? Absolut,” berättade han. Adachi blev ”lite förvånad” när Harris valde ”brottsbekämpning och att sätta folk bakom galler,” eftersom ”vi hade nog talat om politik tidigare och hon betraktades alltid som en liberal och progressiv person”. Men det fanns väldigt få färgade åklagare på den tiden, och väldigt få kvinnor och enligt Adachi sågs åklagarbanan som ”ett steg till något större eller mäktigare”.

Hon skapade till och med en ny brottsrubricering – skolk – och straffade föräldrar som inte såg till att barnen gick i skolan.

Annons

När Harris kandiderade till allmän åklagare 2003, utmanade hon sin förre chef Terence Hallinan. Han var inblandad i Fajitagate, en absurd skandal som involverade tre lediga poliser vilka slagit två personer och sedan krävt att få de fajitas de hade med sig. Allmänheten betraktade poliskåren som en samling oprofessionella och inkompetenta gubbar. (Hallinan vann inte många fall och det hjälpte inte hans rykte när han lämnade medlemmar i åtalsjuryn en tom åtalsblankett och bad dem fylla i namnen på de polismän som man ansåg skulle bli åtalade.)

Harris anlitade sin mamma för att fylla kuvert och tog med en strykbräda till kampanjmöten som ett bärbart bord. Det kändes inte naturligt för henne. Att tala med främlingar var obekvämt.

Annons

Hon hade haft ett vida omtalat förhållande med den blivande borgmästaren i San Francisco, Willie Brown, som var 31 år äldre och separerad från sin fru. Brown var en lokal kungamakare. Men Harris förväntade sig inte att han skulle hjälpa henne.

Kamala Harris på Uptown Bakery in Claremont, New Hampshire tidigare i år.
Kamala Harris på Uptown Bakery in Claremont, New Hampshire tidigare i år. Foto: Keiko Hiromi/Polaris
Annons

Under kampanjen tog Harris gamla adept Lateefah Simon lokaltåget till centrum en vardagsmorgon berättar hon. ”Jag kommer uppför rulltrappan och ser Kamala Harris, ensam, i en dräkt, i hörnet av 16:e gatan och Mission.” Korsningen stank av avföring och var fylld av knarklangare. Simon tittade på Harris och tänkte: ’Är du korkad? Vad gör du här, klädd så där, när folk fortfarande är höga omkring dig?’

”Jag försöker vinna det här valet!,” svarade Harris.

Annons

”Hon hade ett pärlhalsband på sig!,” sa Simon.

Annons

När hon väl tog över började Harris direkt med att städa upp röran som Hallinan lämnat efter sig. Hon målade väggarna på kontoret, vilket inte gjorts på flera år. Hon bytte ut den krånglande kopieringsapparaten. Om medarbetare försökte gå tidigare från jobbet än Harris tyckte de borde ropade hon: ”Jag antar att rättvisa har skipats! Alla går hem.”

Harris tid som statsåklagare kännetecknas mer av vad hon lät bli att göra än vad hon gjorde.

Annons

Hon genomlevde en stor skandal. När en kriminaltekniker stal beslagtaget kokain och misskötte bevis var det illa nog. Men när Harris sedan, troligen i ett försök att hantera det hela i tysthet, lät bli att följa praxis och informera försvarsadvokaterna i berörda fall så var man tvungen att lägga ner 1 000 åtal.

Men under hennes tre första år som allmän åklagare ökade andelen fällande domar i San Francisco från 52 till 67 procent. Hon skapade till och med en ny brottsrubricering – skolk – och straffade föräldrar som inte såg till att barnen gick i skolan. Det var ingen då, eller nu, som betvivlade länken mellan en avslutad high school-utbildning och en framtid med ett välbetalt jobb, till skillnad från ingen utbildning och fängelse. Harris talar fortfarande om detta. Hon rasar mot USA:s kollektiva misslyckande i att investera i utbildning av andras barn och citerar ofta statistik som visar att nära 80 procent av alla fångar har hoppat av high school eller har läst in examen i efterskott. Men att arrestera en mamma vars liv är så kämpigt att hon inte lyckas få sitt barn till skolan verkligen, är det bästa sättet att få det barnet på rätt väg mot framgång? Det var många, särskilt i den svarta gemenskapen, som svarade nej på den frågan. Och gör det fortfarande.

Harris var emot dödsstraff och det var det första och sista kontroversiella beslut som hon hittills tagit under sin politiska karriär. Hon höll fast vid sin åsikt och yrkade inte på dödsstraff när en polis i San Francisco dödades i tjänsten ett antal månader efter att hon blivit vald. Pressen på henne att ändra sig var intensiv. Senator Dianne Feinstein, som varit San Franciscos borgmästare mellan 1978 och 1988 attackerade Harris över detta vid polismannens begravning.

Annons

Men Harris höll fast vid sin åsikt – och fick betala för det. Inget polisfack gav henne sitt stöd under 10 år. Om man ser till hennes politiska historia skulle denna erfarenhet, mindre än ett år efter att hon tillträtt, lärt henne att frukta och undvika att ta ställning.

Harris kallar sig själv en progressiv åklagare, men det är hon inte, även om hon förbättrat livet för några individer. Hon startade ett av landets första återintroduktionsprogram för fångar, Back on Track. Det hjälpte unga förstagångsförbrytare med drogdomar att hitta jobb och bistånd och att ta high shool-examen. Men Back on Track hjälpte bara 300 personer, Harris fick aldrig programmet att växa. Hon har även varit mentor åt unga kvinnor, bland annat Lateefah Simon, som gick från att vara high school-avhoppare till MacArthur genius-stipendiat på tio år, vilket måste vara ett rekord.

Annons

Simon driver nu Akonadi-stiftelsen, i Oakland, som arbetar för att utrota strukturell rasism. De möttes när Simon var 22 år och hade en fyraårig dotter. Vid den här tiden ledde Harris en specialstyrka mot utnyttjande av barn. Simon kom till ett möte för att tala för unga kvinnor som utnyttjats av hallickar och sedan åtalats för prostitution i stället för att behandlats som våldtäktsoffer. Harris lyssnade på Simon, såg hennes intelligens och tog hennes potential på allvar.

”Jag tänkte, vem är den här kvinnan? Ingen lyssnar på oss”, berättar Simon för mig.

”Folk hatar oss. Vi är skräp, i politiken och för allmänheten.”

Annons

Harris hjälpte Simon att samla in pengar och ordna evenemang för sin organisation. Hon insisterade på att Simon skulle läsa på college och när Simon sa att det var omöjligt – hon arbetade redan och var ensamstående mamma till sin dotter – så berättade Harris om Maya som fick en dotter när hon var 17 år och sedan tog examen från UC Berkeley och Stanford. Denna mäktiga och polerade svarta kvinna som var övertygad om att Simon också kunde bli en mäktig, polerad svart kvinna fick Simon att baxna: ”Det här var före Olivia Pope!” Men Harris roll som åklagare var lite svår att svälja. ”Varför vill du ha det jobbet?” frågade Simon. ”Jag visste vad flickor råkade ut för i systemet och åklagaren var vår nemesis. Åklagaren och hallicken, förstår du? Åklagaren och hallicken.”

Kampanjmöte i Los Angeles i maj.
Kampanjmöte i Los Angeles i maj. Foto: Jason Ryan/Polaris
Annons

Valet till statsåklagare för Kalifornien var extremt jämt. Så jämnt att Harris motståndare Steve Cooley givit ett segertal på valnatten, som han fick ta tillbaka dagen därpå. Hon kampanjade som progressiv och tänkte kanske att många tror att de stödjer reformer av kriminalvårdssystemet mer än de verkligen gör. ”De gillar de här åsikterna och de här plattityderna”, säger Phoenix Calida, från podden The Black Podcast. Vi måste vara smarta när det gäller brott. ”Men hennes tuff-mot-brott-politik kommer ingen att klaga på, för de känner sig säkra.”

Hon såg till att våldtäktsutredningar som låg på hög blev utredda

Harris tid som statsåklagare kännetecknas mer av vad hon lät bli att göra än vad hon gjorde. Hon stödde inte ett lagförslag för att reformera Kaliforniens Three strikes-lag, vilken dömer personer till livstid för småbrott. (Maya hade däremot drivit ett förslag att skrota lagen när hon arbetade vid ACLU i norra Kalifornien). Harris deltog inte i kampen mot isoleringsceller. Hon stöttade inte två förslag att stoppa dödsstraffet (och när en federal domstol i Kalifornien dömde att dödsstraffet bröt mot konstitutionen så överklagade hon det beslutet). Hon har inte stöttat legalisering av marijuana. Hon stöttade inte omprövningen av ett antal fall, inklusive ett dödsstraff som många misstänker har utdömts på felaktiga grunder. Hon åtalade inte Steven Mnuchin, vd för OneWest Bank och Trumps finansminister, för mer än 1 000 misstänkta utmätningsbrott. Hon tog inte tydlig ställning angående skjutningar med poliser inblandade – och mest anmärkningsvärt är att hon inte stöttade ett lagförslag om att kräva oberoende utredningar av dem och hon avböjde en utredning av dödsskjutningen av Mario Woods som sköts 26 gånger av fem poliser 2015.

Annons

Sedan dess har Harris tagit ställning för progressiva ämnen. Men en del av hennes väljare känner sig fortfarande besvikna.

”Kalifornien har haft flest dödsskjutningar av poliser och ingen polis har ens blivit åtalad,“ säger Tanya Faison, ledare för Sacramentos avdelning av Black Lives Matter. ”Och det var när hon satt vid makten.”

Annons

”Det är klart att det skulle vara underbart att ha en svart kvinna som president,” säger Faison.

”Men det spelar ingen roll om du är svart eller inte om din politik inte är bra för svarta människor. Och hennes politik stöttar inte svarta familjer.”

I Washington har hon inte fått mycket gjort – men vem i senaten har fått det på senare år?

I ärlighetens namn så har Harris som åklagare infört utbildning av poliser för att uppmärksamma fördomar. Hon såg till att våldtäktsutredningar som låg på hög blev utredda. Och förhandlade väl med landets fem största banklåneföretag i efterspelet till 2008 års finanskris. Hon avfärdade ett bud på 4 miljarder dollar i skuldlättnad för husägare i Kalifornien och ringde upp Jamie Dimon, ordförande för JP Morgan Chase. Hon sa att han hans sida var tvungna att lägga upp mycket mer pengar, mycket mer. Hon fick fram 20 miljarder dollar.

Harris möter elever på Miller Elementary School in Dearborn, Michicgan.
Harris möter elever på Miller Elementary School in Dearborn, Michicgan. Foto: Paul Sancya/AP

Hon valdes in i senaten samma kväll som Trump valdes till president. Då hade Harris nått den linje hon håller nu: Hon använder ”orädd” som kampanjslogan trots att hon låter rädsla hindra henne från att ta ställning. Trump har varit en bra kontrast för henne, framhävt värdet i hennes juridiska utbildning, framhållit hennes disciplin som smickrande och lugn snarare än pressad och nervös.

I Washington har hon inte fått mycket gjort – men vem i senaten har fått det på senare år? Hon har lagt fram några förslag: ett med Rand Paul, republikan från Kentucky, om att reformera systemet med kontanta borgenssummor, ett annat med 13 demokratiska kollegor för att utreda den höga mödradödligheten bland svarta kvinnor. Hon har även lagt fram ett lagförslag tillsammans med en annan demokratisk presidentkandidat, Cory Booker, och republikanen Tim Scott, om att klassa lynchning som hatbrott. Den sista var en klassisk Harris: tuff mot brott, till synes progressiv, fullständigt riskfritt. Senaten röstade för den enhälligt.

Klockan 16.30 trängdes 1 000 personer i gymnastiksalen på Charlestons Royal Missionary Baptist Church, på måltavlan stod det 2020 och medlemmar i AKA vällde in klädda i rosa och gröna uniformer. De är inte det minsta tveksamma när de gäller sin kandidat. Hon är deras: de älskar henne. Vem ibland oss har inte ärrats av förödmjukelse tidigt i vår karriär och dragit oss från svåra beslut? De frågade var platserna reserverade för AKA fanns.

Bakom scenen småpratar sig Harris förbi fotograferna, centralt för den moderna amerikanska politiska kampanjen: lokala politiker och andra VIP-personer får ett skolfoto med kandidaten. I det här fallet är det intill en delstatsflagga, med en kungsblå drapering i bakgrunden. Hon har en fantastisk förmåga att fokusera på den person som står framför henne, även när en stor och otålig publik klappar händerna och ropar ”KA-MA-LA” så att hon ska komma ut på scenen.

”Jag åt med Rodney Scott i dag, så jag är lycklig”, säger Harris till allmänt jubel när hon äntligen stiger fram. Med mikrofonen i sin hand glider hon in i en vag sydstatsdialekt.

”Vi måste få tillbaka sanning och rättvisa i vårt land, sanning och rättvisa,” sa hon. Publiken var med henne direkt och ropade: ”Amen!”, ”Det stämmer!”

Evenemanget i Charleston var en tjugondel så stort som kick-offen för hennes kampanj i Oakland. Där hade Harris klappat takten med 20 000 anhängare när hon gick fram till scenen. Bara synen av en stark kvinnlig kandidat som inte var Clinton kom som en lättnad. Många demokrater är fortfarande skakade av 2016, duellen mellan en behärskad och plikttrogen kvinna som kämpade för att städa upp all röra, och en impulsiv och statsattackerande mobbare.

Genom att släppa lite på sitt försvar har Harris rört sig iväg från Clinton och mot Michelle Obama och antagit en personlighet som är mindre överlagd, hippare och mer avslappnad, mycket lättare att tycka om. Kravet på att vara sympatisk är starkt, särskilt på kvinnliga kandidater, så att sluta verka stram är nog ett klokt drag.

Harris har färre detaljerade budskap än Clinton. Hon har färre detaljerade budskap än de flesta av sina motståndare, men i sitt tal i Oakland presenterade hon en plattform som var tänkt att locka liberala väljare: sjukvårdsförsäkring för alla, förskola för alla och skuldfri collegeutbildning: en skattesänkning med 500 dollar i månaden för familjer med låga inkomster, hon pratade om kvinnors reproduktiva rättigheter, en väg till medborgarskap för invandrare.

Plötsligt, i talets 32:a minut, kom en stund som var både subtil och omskakande: Harris tog upp det nästan ingen vill nämna men som alla som är nära Harris tänker på: hennes personliga säkerhet.

”Som Robert Kennedy sa för många år sedan. ’Bara de som vågar misslyckas stort kan någonsin uppnå storhet.’ Han sa även ’Jag avfärdar inte farorna och svårigheterna med att utmana en sittande president, men det här är inte vanliga tider, och det här är inte ett vanligt val.’”

Familjen är vacker och ser ut som framtiden – och inte en framtid i vilken vita nationalister vinner val.

När det tillfället passerat återvände Harris till meningslöst tugg som ”Kom ihåg att i den här kampen har vi kraften från folket.” Men Harris är en måltavla. Det vet hon. Hatbrotten rapporteras ha ökat 17 procent under Trumps första år som president. I slutet av februari åtalades en kustvakt och 19 andra för att ha planerat att mörda Harris, journalister, aktivister och andra demokratiska politiker.

Att Harris genomför sin kampanj är djärvt och modigt. Att stå varje dag framför tusentals supportrar och presentera sig för USA:s befolkning – vissa kommer bara dissekera hennes arbete, andra kommer se hennes kvinnokropp och hennes svarta hud och vilja döda henne av den anledningen. ”Genom hela hennes karriär har det varit en viktig sak”, berättar Harris goda vän och rådgivare Debbie Mesloh. ”Vi pratade om det apropå Obama… Första gången han skyddades av säkerhetspolisen. Första gången jag såg honom i en skottsäker väst.”

Även på en ganska liten tillställning där Harris pratade om sin bok på mysiga Wilshire Ebell Theatre i Los Angeles hade hon en säkerhetsvakt bakom sig som var synlig för publiken hela tiden.

När Harris avslutat sitt tal i Oakland kom hennes familj upp på scenen: hennes make Doug, som är vit, hennes syster Maya, Mayas make Tony West, som är svart (och chefsjurist på Uber, tidigare tredjejurist på Obamas justitiedepartement), Mayas dotter Meena och hennes partner och barn. Familjen är vacker och ser ut som framtiden – och inte en framtid i vilken vita nationalister vinner val.

Harris har blivit väldigt bra på att känna in stämningen hos en publik av demokrater och leverera vad de vill höra.

Det är svårt att inte vara ambivalent inför en försiktig person, särskilt en person som har arbetat för dig men lagt band på sig, sparat för framtiden. Det är i ärlighetens namn svårt att inte känna sig ambivalent inför alla kandidater. Det är så många, och fler dyker upp som vårblommor varje dag. En är för gammal. (Två är faktiskt för gamla.) En är för elak mot sina anställda. En påstod att hon var indian men det är hon inte. En la upp sitt tandläkarbesök på Instagram. Så många amerikaner har olika förväntningar på det här valet. De vill ha en ledare som kan förändra saker och ta landet framåt. De vill bli räddade, ha en kapten som kan styra vårt vilsna skepp till stat och återställa lag och ordning. Mest av allt vill de ha en vinnare – vem det än är, berätta det och de kommer att rösta. De vill ha något säkert. De behöver något pålitligt.

Bland de många saker Harris upprepar är: Jag tänker vinna det här. Det är inte vad man förväntar sig att en kvinna ska säga. Men Harris har blivit väldigt bra på att känna in stämningen hos en publik av demokrater och leverera vad de vill höra. Det demokratiska valkonventet 2020 ligger dock 15 månader framåt. Det närmaste året kommer kampanjen att bli smutsig – Trump har inte ens gett Harris ett öknamn ännu. Jag frågade henne om hon trodde att hon som svart kvinna har en extra smal fåra av acceptabelt uppträdande att röra sig i. ”Jag tror inte det”, sa hon. Och ändrade sig sedan till: ”Jag hoppas inte det.”

Presidentkandidaten fotograferad i november 1982, med Gwen Whitfield på en anti-apartheid-manifestation på Howard University i Washington.
Presidentkandidaten fotograferad i november 1982, med Gwen Whitfield på en anti-apartheid-manifestation på Howard University i Washington. Foto: Priva/AP

Har USA gjort tillräckligt för att ta itu med sin rasism och misogyni för att välja en svart kvinnlig president? Det är inte mycket som talar för det. Men det var inte mycket som talade för att man skulle tro på att en man som hette Barack Hussein Obama skulle bli USA:s president, och än mindre en skojare vid namn Donald Trump.

Den där fredagskvällen, på den 18 mil långa resan från Charleston till Columbia, South Carolina, läser Harris recept online. Hon har markerat ett på salta karamellkakor och mejlat det till Lily Adams, hennes kommunikationschef som råkar vara den förre Texasguvernören Ann Richards dotterdotter. (Senare skrattade Adams och sa med sann tillgivenhet: ”När ska jag ha tid att baka de här? Jag åker till New Hampshire med dig på måndag.”)

På morgonen möts Harris, Maya och Adams, och hela laget av journalister på Columbias Lady Street – ja Lady Street – för lite småskalig politik. Första stoppet var Styled by Naida, en vintagebutik som drivs av Naida Rutherford som växt upp som fosterbarn och var hemlös innan hon kom på fötter ekonomiskt genom att hålla snygga garageförsäljningar. Det var ett idealiskt kampanjstopp: Rutherford, framgångshistorien, hjälpte Harris att välja en hatt och ett svart skärp. När Maya sedan betalade för varorna såg Harris en färgstark kappa med paljetter i turkos, lila, gult, grönt och himmelsblått. Jackan var så långt man kunde komma från Harris standardkavaj. Rutherford är en bra försäljare och övertalade Harris att prova den. Hon såg på sig själv i spegeln, med horden av journalister i ryggen. ”Den här skulle vara perfekt i en prideparad”, sa hon.

En trevlig och avspänd stund. Jackan var alldeles för stor och skulle garanterat bara använts i en prideparad. Men bara ett monster, eller en tondöv politiker, skulle låtit bli att stödja Rutherford. Harris köpte jackan.

Samma eftermiddag höll Harris ännu ett valmöte, den här gången i Columbias Brookland Baptist Church. I en bil på kyrkans parkeringplats satt 77-åriga Gladys Carter som kämpat i medborgarrättsrörelsen. Hon var förtvivlad och förskräckt över vändningen som hennes land hade gjort genom att välja Trump som president och hon beundrade hur Harris hade hanterat Kavanaugh. Men hon hade frågor om rättsväsendet. ”En del afroamerikaner i min bekantskapskrets har uttryckt oro över att hon faktiskt fängslar många av oss, och mer än andra”, sa Carter. ”De säger att man verkligen måste tänka efter innan man kan lita på henne. Hon måste bevisa att hon är beredd att göra saker på ett annorlunda sätt.” Samtidigt känner Carter att amerikaner har djupare och mer akuta problem – nämligen vår farliga och ljugande president. Kanske en tuff kvinnlig åklagare är vårt bästa hopp? ”Det här landet har kontrollerats av vita män i hur många år? Som det ser ut nu så har de misslyckats.”

Harris hann hem för att äta middag med sin make den kvällen. Hon sov i sin egen säng, i sitt eget hus där hon gillar att slappna av genom att krypa upp i soffan i mjukisbyxor och läsa fler recept. Men när kvällen kommer har sociala medier gett sig på hennes korta spontana stund, drivit med hennes färgglada jacka, malt på om hur dumt och lättsinnigt det är att som kvinna prova kläder under sin presidentkampanj.

Det är inte lätt därute. Man kan inte förvänta sig mycket förlåtelse på Lady Street. Men Harris tänker långsiktigt. Hon upprepar ofta sin mest kärnfulla pitch för sina väljare:

”Vi behöver någon som vet hur man sköter åtalet mot den här presidenten.”

Hon har packat för New Hampshire: bara svarta dräkter.

Den 54-åriga Kamala Harris är den andra svarta kvinnan som valts in i USA:s senat.

Foto: Gerald Herbert/AP Bild 1 av 16

”Vi måste tala sanning”, upprepar Harris ofta. Om hennes kampanj har ett mantra så är det detta: sanning, sanning, sanning, sanning, sanning, menar artikelförfattaren.

Foto: Keiko Hiromi/Polaris Bild 2 av 16

Kamala Harris under framträdande på Keene State College i New Hampshire i april.

Foto: Keiko Hiromi/Polaris Bild 3 av 16

Kamala Harris, som är åklagare, är väl medveten om att varje felsteg, vad du än säger eller gör, kan vändas emot en.

Foto: Paul Sancya/AP Bild 4 av 16

Kamala Harris talar om utbildning på det amerikanska lärarförbundet sammankomst i Detroit i maj.

Foto: Brittany Greeson/NY Times Bild 5 av 16

Kamala Harris med sin man Doug Emhoff och systerdotter Amara Ajagu efter hennes första kampanjframträdande den 27 januari i år.

Foto: Yichuan Cao/Sipa USA Bild 6 av 16

Kamala Harris syster Maya Harris var rådgivare under Hillary Clintons presidentkampanj 2016.

Foto: Carolyn Kaster/AP Bild 7 av 16

Harris föräldrar, Shyamala Gopalan och Donald Harris, träffades på Berkeley i Kalifornien under tidigt 60-tal, i medborgarrättsrörelsen. De hade båda kommit till USA för att studera, Shyamala, från Indien, för att doktorera i endokrinologi och näringslära, Donald från Jamaica, för att doktorera i ekonomi.

Foto: John Locher/AP Bild 8 av 16

Harris talar gärna om matlagning, länge och detaljerat. Hon tar fram sin iPad och visar recepten hon plockat från New York Times matsektion och som hon läser i kampanjbussen för att slappna av efter evenemangen.

Foto: Rebecca Cook/Reuters Bild 9 av 16

Kampanjknappar till salu i Kalifornien.

Foto: Justin L Stewart/TT Bild 10 av 16

Jeff Sessions.

Foto: Alex Edelman/CNP via ZUMA Wire Bild 11 av 16

Senator Cory Booker, demokrat från New Jersey, och Kamala Harris.

Foto: Ron Sachs/Polaris Bild 12 av 16

Kamala Harris på Uptown Bakery in Claremont, New Hampshire tidigare i år.

Foto: Keiko Hiromi/Polaris Bild 13 av 16

Kampanjmöte i Los Angeles i maj.

Foto: Jason Ryan/Polaris Bild 14 av 16

Harris möter elever på Miller Elementary School in Dearborn, Michicgan.

Foto: Paul Sancya/AP Bild 15 av 16

Presidentkandidaten fotograferad i november 1982, med Gwen Whitfield på en anti-apartheid-manifestation på Howard University i Washington.

Foto: Priva/AP Bild 16 av 16