X
Annons
X

Här tycks allt hopp om att återfå förståndet vara ute

Bäst på bio: Det svindlande måndramat ”First man” hör till repertoarens vassaste biofilmer enligt SvD:s filmkritiker.

Hundar och människor i veckans bottennapp ”Dog days”.

Foto: Jacob Yakob/Noble Bild 1 av 2

För att vara en rymdfilm är ”First man” extremt jordnära.

Foto: UIP Bild 2 av 2

Del 1 av 13

Hundar och människor i veckans bottennapp ”Dog days”.
Hundar och människor i veckans bottennapp ”Dog days”. Foto: Jacob Yakob/Noble

Här guidar SvD till de tio bästa biofilmerna att se vecka 41 – och tre filmer att undvika.

First man: Gastkramande måndrama

Efter reklamen visas:
First man
Betyg: 5 av 6

Det kan verka dumdristigt att försöka göra fiktionsfilm av en av de mest sedda händelserna i mänsklighetens historia. Men ”First man” fäster inte blicken mot den sista utposten utan är snarare en inkännande undersökning av hur det amerikanska rymdprogrammet kom att slita sönder och polarisera såväl nation som familj.

Genom svenska fotografen Linus Sandgrens närgångna kamera klamrar sig Oscarsbelönade regissören Damien Chazelles (”Whiplash”, ”La La Land”) fast vid skådespelarna. Tack vare att man placerar sig så oerhört nära – tajta närbilder dominerar – vidareförmedlas den klaustrofobiska känslan. Publikens synvinkel avgränsas till samma utsnitt som astronauternas begränsade sikt från rymdkapseln. Detta är inte de vidunderliga viddernas film. Resultatet är likafullt häpnadsväckande och gastkramande effektivt.

För att vara en rymdfilm är ”First man” extremt jordnära.
För att vara en rymdfilm är ”First man” extremt jordnära. Foto: UIP

Trots att vi känner till utgången är resan mot målet hänförande spännande: mödosamt, närmast ovilligt, lyfter rymdkapslarna från jorden i stenhård kamp mot de yttre krafterna. Skroven buktar oroväckande och varje skruv och bult ges största betydelse, framhävt av ett fantastiskt foto- och ljudarbete.

För att vara en rymdfilm är ”First man” extremt jordnära. Här frammanas en sorts rå rymdnaturalism där Chazelle placerar oss tätt, tätt intill astronauterna. Den sista akten är befriande renons på bilder av nervösa män i Nasas kontrollrum på jorden.

Men filmen låter oss samtidigt, utan att bli glorifierad hjälteskildring – ”First man” är snarare en sorgefilm förklädd till rymddrama – erfara det svindlande, storslagna i att vi faktiskt har varit där.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.”

Foto: Lauren Greenfield/Nonstop Entertainment Bild 1 av 1

Del 2 av 13

Generation wealth: Blingporr i drivor

”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.”
”Vi köper dyrt bjäfs för att visa att vi kan. Och har vi inte råd, köper vi på kredit. Det är bättre än sex.” Foto: Lauren Greenfield/Nonstop Entertainment
Betyg: 4 av 6

Fotografen Lauren Greenfields film ”Generation wealth” är till stora delar en dokumentation av arbetet med hennes mer än 500 sidor tjocka coffee table-bok med samma namn. Här kan man tala om blingporr i drivor: rekordlånga limousiner och rekordtjocka och många guldkedjor, rusiga rappare med entourage som kastar sedlar över strippor som ålar omkring på golvet.

Men framför allt lyfter hon fram såväl gripande som bisarra berättelser om dels den smärtsamma klassresan åt fel håll, dels drömmarna om rikedom och framgång som aldrig går i uppfyllelse trots heroiska uppoffringar och förlamande skuldsättning.

Om det är något som framgår tydligt i Greenfields sorgsna betraktelse över fåfängans marknad (med ett aningen krystat metaperspektiv), så är det hur svidande flyktig pengarnas välsignelse kan vara.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 3 av 13

A star is born: Se den och gråt en skvätt

Efter reklamen visas:
A star is born
Betyg: 5 av 6

”A star is born” är en av de där eviga Hollywoodsagorna. En av de mest långlivade i alla fall: den första versionen kom 1937 och därefter har kärlekshistorien mellan den äldre stjärnan på dekis och den yngre kvinnliga kometen som försöker rädda honom fått flera inkarnationer.

Nu har skådespelaren Bradley Cooper tagit sig an det klassiska stoffet och gjort, kanske lite förvånande, inte bara en av de finaste Hollywoodskildringar jag sett utan också en version som överträffar förlagorna, en som visserligen nickar vänligt åt dem men också lyckas ge historien både ett nytt århundrade och en ny relevans.

På pappret är ”A star is born” en snyftig supersåpa, en konstnärlig bombmatta av potentiella klyschor. Men Cooper undviker strängt taget varenda tänkbar fallgrop, med ett organiskt och effektivt berättande som gör att drygt två timmar bara flyger förbi.

”A star is born” anno 2018 är både grandios och lågmäld, en sällsam och gripande hybrid av saga och vardaglighet. Se den, gråt en skvätt och förundras över att det fortfarande går att göra sådana här filmer.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 4 av 13

Nothing like a dame: Äkta brittisk ”wit”

Efter reklamen visas:
Nothing like a dame
Betyg: 5 av 6

Judi Dench, Maggie Smith, Eileen Atkins och Joan Plowright bjuder in till ett samtal, med låg tröskel och högt i tak. Det är brittisk wit i bästa bemärkelse. Trots att Englands finaste skådespelarklunga är i åldern 80–90 år syns få skråmor, absolut ingen prydhet och intellektet är klarare än hos de flesta – inte minst Smith med sin slagfärdighet och Dench med klarhet och starkt textminne

Att gnistan finns kvar hos dessa fyra är uppenbart, av bitterhet märks mindre, även om en del samtalsämnen rör upp känslor, öppnar sår.

Huset de vistas i tillhör dessutom Joan Plowright, ett hus hon en gång delade med den avlidne maken, just den legendariske Laurence Olivier, vars (plågo)ande ekar över hela tillställningen, med hatkärlek.

Oavsett om man föredrar ”Downton Abbey” eller ”Gosford Park” – har man bara det minsta intresse för brittisk skådespelarkonst borde ”Nothing like a dame” väcka lust.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 5 av 13

A simple favor: Lyckad silly noir

Efter reklamen visas:
A simple favor
Betyg: 4 av 6

Stephanie (Anna Kendrick) och är änka och ensamstående mamma sedan något år tillbaka. Så en dag paraderar den mystiska Emily (Blake Lively) in på skolgården, en blond och sarkastisk amason i kostym och stilettklackar med smak på drajor och snuskiga hemligheter. Emilys och Stephanies söner är nyblivna kompisar, och i processen blir Emily och Stephanie det också, med Stephanie i konstant haktappat tillstånd över Emilys snygga man och glamourösa liv.

Stephanie reduceras strax till glorifierad nanny när Emily prioriterar sitt pr-jobb inne i stan och det är vid just ett sånt tillfälle som Emily plötsligt försvinner. Död, befaras det, men Stephanie fattar snart att sanningen är både konstigare och läskigare än så och börjar metodiskt pussla ihop mysteriet.

Storyn som följer är ett slags frejdig och superslick blandning av ”Big little lies”, ”Sova med fienden” och Kitty-böckerna. Samt med en incest-/doppelgänger-tematik någonstans mittemellan ”The shining” och ”Våra bästa år”, ett stycke silly noir som i princip bara kan komma från en regissör som Paul Feig.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Del 6 av 13

Flotten: Expeditionen löste gåtan

Efter reklamen visas:
Flotten
Betyg: 5 av 6

Med start den 12 maj 1973 seglade flotten Acali, under ledning av den mexikanske antropologen Santiago Genovés, över Atlanten, från Kanarieöarna till Mexiko. Syftet var att studera människors beteende instängda på ett litet utrymme under en längre tid. Besättningen var noga utvald, sex kvinnor och fyra män. Genovés själv var den elfte medlemmen.

Under färden förde Santiago noggranna anteckningar och lät även filma resan, allt för att dokumentera deltagarnas beteenden. För att öka spänningen utsåg han en kvinna till kapten, svenskan Maria Björnstam, och satte ytterligare två kvinnor i ledningen. Experimentet döptes av medierna snabbt till ”sexflotten”.

Nu har den mångsidige Marcus Lindeen låtit göra en kopia av den ursprungliga flotten i en filmateljé i Trollhättan och bjudit in dem i besättningen som ännu lever och är vitala, sex kvinnor och en man, att berätta om resan.

Frågan som Acaliexpeditionen skulle besvara, ”kan vi leva utan krig?”, besvaras med ett ”ja” av de sju medlemmarna, underförstått om kvinnor får styra. Det om något är väl en positiv slutsats av experimentet som Santiago Genovés aldrig insåg.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”.

Foto: Triart Bild 1 av 1

Del 7 av 13

Allt för min son: Väntar bara på katastrofen

Efter reklamen visas:
Allt för min son 2
Betyg: 5 av 6

Hos en domare lägger Antoine och Miriam fram argumenten för vem som ska ha vårdnaden om 12-åriga Julien (Tomas Gioria). Anklagelser riktas från båda hållen, vi vet inte vem som har rätt. Det blir delad vårdnad. Men ganska snart klarnar förhållandena.

Antoine bryr sig egentligen inte så mycket om sin son, han vill ha tillbaka kontrollen över mamman, sin före detta hustru. Allt handlar om att ta reda var hon bor och vem hon träffar. Miriam får skyddat boende och hemligt telefonnummer.

Med hot och utpressning tvingar Antoine fram sanningen ur den förtvivlade sonen under deras resor fram och tillbaka i pappans bil. Aldrig har väl pipet från olåsta säkerhetsbälten låtit så enerverande och aldrig har väl knäppet från låset ingett mindre trygghet. Man väntar hela tiden på katastrofen.

Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”.
Thomas Giora spelar med enastående inlevelse huvudrollen som 12-åriga Julien i ”Allt för min son”. Foto: Triart

Den här filmen är helt och hållet pojken Juliens. Med enastående inlevelse gestaltar Thomas Giora den vånda ett barn känner när han används som ett slagträ mellan föräldrarna. Hur han än gör sviker han antingen sin mamma eller pappa. Man blir förtvivlad bara av att se det.

Oerhört skickligt håller regissören Xavier Legrand spänningen vid liv ända till sista bilden. Men framför allt lyfter den unga Thomas Giora genom sitt smärtfyllda porträtt av Julien fram alla osedda och drabbade barn i vårdnadskrigen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”.

Foto: IBL Bild 1 av 1

Del 8 av 13

RBG: Välgjord och underhållande

Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”.
Ruth Bader Ginsburg porträtteras i dokumentären ”RBG”. Foto: IBL
Betyg: 4 av 6

”Tillbakablickarna i filmen ’RBG’ utspelar sig i en förlorad värld där politisk oenighet hanteras under någorlunda ordnade former. Det kan vara riktigt vackert. Den republikanske senatorn Orrin Hatch riktar sig till Ginsburg efter utfrågningen och konstaterar att de båda må vara oense i flera sakfrågor, men icke desto mindre beundrar han henne och anser att hon verkligen förtjänar sin utnämning, och jag, som vanligen inte är särskilt lättrörd, får tårar i ögonen. Hon godkänns med siffrorna 96–3. Hon är kvalificerad och så är det inte mer med det”, skriver SvD:s kritiker Jan Söderqvist i sin recension.

I dag är Ruth Bader Ginsburg 85 år gammal och något av en mediernas kelgris (eller hatobjekt beroende åt vilket håll man lutar politiskt): liten och spröd, men pigg och rask, gymmar regelbundet och går till jobbet, skriver den avvikande argumentationen för den förlorande minoriteten, något som allt oftare faller på hennes lott i och med att den konservativa övervikten i domstolen blir alltmer markant. Somliga oroar sig för hennes pensionering, andra oroar sig för att hon dröjer sig kvar till dess att en president från det demokratiska partiet får utse hennes ersättare.

Filmen "RBG" är välgjord och underhållande; den lyfter fram de genomgripande förändringarna i USA under de senaste 40 åren och domare Ginsburgs påtagliga delaktighet.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Laura Harrier och John David Washington.

Foto: IBL/UIP Bild 1 av 1

Del 9 av 13

BlacKkKlansman: En av årtiondets bästa filmer

Laura Harrier och John David Washington.
Laura Harrier och John David Washington. Foto: IBL/UIP
Betyg: 6 av 6

Den svarta polismannen Ron (John David Washington) får syn på en annons från Ku Klux Klan. Han ringer upp och låtsas vara en vit rasist, och den lokala representanten i andra änden blir så tagen av Rons svada att han bjuder in honom på värvningsmöte. Ron tackar ja men hamnar direkt i problem – hur ska en svart man kunna infiltrera en organisation som hatar sådana som han?

Lösningen blir att dela upp rasse-Ron i två där den riktige Ron sköter telefonkontakterna medan kollegan Flip (Adam Driver) får bli hans fysiska inkarnation, en man som visserligen råkar vara jude men är tillräckligt vit och tillräckligt bra på att skjuta för att kunna passera. Berättelsen som följer – som bygger på en sann historia – är lika fantastisk som förfärlig, inte bara en av årtiondets bästa filmer utan kanske också den allra bästa, mest välfungerande film som Spike Lee gjort sedan ”25th hour”.

De bästa Lee-filmerna är ju när han får alla mellanlagren att samspela, de breda stråken men också de små detaljerna, och i det avseendet är ”BlacKkKlansman” en triumf – den är på en och samma gång spännande och rolig, bitvis rena popcornfilmen, men den är också arg, sorgsen och anspråksfull, inte sällan i en och samma scen.

Annons
X
Annons
X
Annons
X
Foto: Triart Bild 1 av 1

Del 10 av 13

Gräns: Ljuvlig och välspelad

Efter reklamen visas:
Gräns
Betyg: 5 av 6

Ali Abbasis ”Gräns”, baserad på en John Ajvide Lindqvist-novell från 2006, är lika mycket kärlekshistoria som thriller som fantasy som skogsromantik, därtill med en existentialistisk finna-sig-själv-tematik där den medelålders Tina (spelad av en fantastisk Eva Melander bakom silikonmask) efter ett helt liv som självdefinierat miffo hittar sin plats och sin historia.

”Gräns” är en rätt ljuvlig film, vältänkt och välspelad och vacker.

Inte minst den en visuellt anslående film, underskönt fotograferad av Nadim Carlsen och klippt med rytm och poesi av duon Olivia Neergaard-Holm och Anders Skov.

undefined
Foto: Triart

Den visuella kraften vilar dels på hur filmens kärlekspar avviker från både utseende-och könsnormer – här finns en redan på förhand rejält omskriven sexscen med såväl en datoranimerad mikropenis som vällustiga vildmarksvrål – men också på bildspråket som egensinnigt varvar flödande John Bauer-romantik med dystra offentliga miljöer, från tullkorridoren där Tina tillbringar dagarna till äldreboendet där pappan tynar bort i odefinierad demenssjukdom.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Nina Dobrev i ”Dog days”.

Foto: Jacob Yakob/Noble Bild 1 av 1

Del 11 av 13

Undvik dessa filmer enligt SvD:s kritiker.

Dog days: Godheten vet inga gränser

Nina Dobrev i ”Dog days”.
Nina Dobrev i ”Dog days”. Foto: Jacob Yakob/Noble
Betyg: 1 av 6

Ken Marinos ”Dog days” är en regelrätt hundfilm där människor i Los Angeles, möjligen överhettade av konstant sol och hög luftfuktighet, tycks ha övergett allt hopp om att återfå förståndet.

Regissören gör sitt bästa för att måla ut sina rollpersoner i dålig dager, med den retoriska frågan: vem är mest fluffig i hjärnan – jycken eller dess ägare? Här finns många mattar och hussar som är känslomässigt utlämnade till sina fyrfota vänner, och åter andra som får sina vägar korsade genom hundarnas försorg. ”Dog days” blandar ren struntkomedi med många slumpmässiga ”hundtrick” och ännu fler gråtmilda komma till insikt-försoningar.

Den ende något så när roliga är Jon Bass socialt missanpassade Garrett, ansvarig för ett hundhem och med tvångsmässig förmåga att skämta.

”Dog days” är total, mental rötmånad.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom.

Foto: UIP Bild 1 av 1

Del 12 av 13

Venom: Intressant experiment

Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom.
Eddie efter att en utomjordisk organism satt klorna i honom. Foto: UIP
Betyg: 2 av 6

Grävreportern Eddie Brock (Tom Hardy) bor i San Francisco med sin advokatfästmö (Michelle Williams) efter att ha fått sparken från The Daily Bugle. När Eddie får i uppdrag att göra en inställsam intervju med Carlton Drake (Riz Ahmed) kan han inte låta bli att följa sin magkänsla – något som kostar honom hans förhållande, bostad och karriär.

Livet på botten skildras parallellt med experiment på hemlösa. Drake har nämligen lyckats införskaffa utomjordiska organismer kallade symbioter, vars förening med mänskliga värdkroppar tros kunna skapa perfekta hybridvarelser för den rymdkolonisering som väntar när jorden blivit obeboelig.

Självklart visar sig Eddie vara den perfekta värden. Välkommen Venom – ett slags dr Jekyll och mr Hyde som i tid och otid skiftar mellan människa och ett muskulöst, kolsvart monster utrustat med huggtänder och en förmåga att forma kroppsdelar till vapen.

De komiska elementen har tonats ned i marknadsföringen, men är den bättre hälften i Fleischers symbios som gör filmen till ett intressant experiment.

Annons
X
Annons
X
Annons
X

Célestine Aposporis i ”Love me not”.

Foto: Njutafilms Bild 1 av 1

Del 13 av 13

Love me not: Erotiskt drama utan lyster

Célestine Aposporis i ”Love me not”.
Célestine Aposporis i ”Love me not”. Foto: Njutafilms
Betyg: 2 av 6

Vi har ett medelålders par som bor i, eller åtminstone disponerar, en luxuös villa med stor trädgård och pool. Vi har en ung kvinna som för pengar låter hyra ut sin livmoder för att föda dem det barn de säger sig längta efter.

Med litet god vilja kan man urskilja diverse idéer om över- och underordning, erotik och maktspel, alienation och svek i detta stycke ”grekisk neo-noir”. Problemet med ”Love me not” är att den inte så mycket sätter dessa idéer i någon sorts rörelse utan i stället lägger sig själv lättjefullt och en aning behagsjukt i deras närhet, möjligen i hopp om att självantändning ska inträffa. Så sker inte.

Om det som följer vill jag ogärna avslöja mer än att notera att det på ett lustigt sätt tangerar skeendet i ”A simple favor” som också har premiär denna vecka. Utan att föregripa min kollega alltför mycket, vill jag påstå att det är betydligt mycket mer liv i den filmen. ”Love me not” simulerar död blott alltför övertygande.

Annons
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X