Annons

Har vi alla möjlighet att bli en Zlatan?

Foto: Illustration: Thomas Molén.

Enligt den så kallade 10 000-timmarsregeln kan individer bli bra på vad som helst med tillräcklig träning. Men räcker det? Flera studier visar att relationen mellan ärftlighet och talang är mer komplex än så.

Under strecket
Publicerad

Hjärnan är en komplex konstruktion som består av ett enormt nätverk av sammankopplade nervceller – neuron. Det här nätverket av neurala kopplingar tillväxer genom en kombination av determinism, slump och enkla regler. Under fosterutvecklingen skickar nervcellerna utlöpare åt alla håll, en process som är delvis styrd av gener, men inte helt. Utlöparna guidas av kemiska signaler som drar dem mot vissa nervceller men stöter bort dem från andra. En del nervceller uppkommer på ett ställe i hjärnan men migrerar senare till andra platser, ungefär som amöbor som dras mot något ätbart. Över tid åstadkommer all denna aktivitet bland celler badande i en biokemisk sörja något remarkabelt: en välstrukturerad och komplex nätverksstruktur, väldigt likartad inom samma art, men ändå unik för varje individ.

Efter denna första tillväxt förstärks de kopplingar i hjärnan som används mycket, medan kopplingar som inte används gallras bort. Processen kallas neural darwinism och avgör vilka kopplingar och vilka nervceller som blir kvar. Utgallringen fortgår en lång tid under uppväxten. Först mot slutet av tonåren börjar processen bli klar i frontalloberna, där omdöme och beslutsprocesser tas om hand, men den går inte riktigt i mål förrän i mitten av 20-årsåldern (ni kanske känner igen problemet med bristande omdöme från era egna tonår?). Men förstärkningar och utgallringar fortsätter faktiskt hela livet. Man måste uppmuntra de kopplingar man vill ha kvar, det är så hjärnan svarar på träning och lagrar minnen.

Annons
Annons

Frågan vi ska se närmare på i det här kapitlet är i hur hög grad man föds med sina egenskaper och i hur hög grad de beror på miljöfaktorer. Shakespeare var kanske lite väl deterministisk när han lät Prospero beskriva Caliban i sin pjäs ”Stormen”.

A devil, a born devil on whose nature
Nurture can never stick, on whom my pains,
Humanely taken, all, all lost, quite lost.

(Ur Shakespeares ”Stormen”, akt IV scen 1.)

Kan man verkligen födas till djävul med en personlighet som miljön inte kan förändra?

Den svenske psykologen K Anders Ericsson menar det motsatta. Ericssons forskning handlar om expertis – vad krävs för att en person ska bli verkligt bra på något? Enligt Ericsson handlar det om träning, mer träning och ytterligare träning. Det är från Ericsson vi har den så kallade 10 000-timmarsregeln, att det krävs 10 000 timmars träning under 10 år för att bli expert på något, vare sig man har talang eller inte. Med exempel som den geniale schackspelaren Bobby Fischer och Beatles har hans forskningsresultat få stor allmän spridning.

Det här låter förvisso fantastiskt – vem som helst kan bli en Zlatan! Men studierna vi ska gå igenom indikerar att verkligheten är mer komplex än vad både Shakespeare och Ericsson gör gällande.

För att förstå hur personligheter och färdigheter formas, krävs först en kort genomgång av hur man beräknar inflytandet av gener, miljö och kultur på personliga egenskaper. Effekterna av kultur och miljö är svåra att skilja från varandra, men något man faktiskt kan skilja på är hemmiljö och annan miljö. Så här delar man upp de faktorer som påverkar vilka vi blir:

Annons
Annons

1. Genetiska faktorer – påverkan från det biologiska arvet. Den del av variationen i en egenskap i en population som förklaras av det genetiska arvet kallas för heritabilitet. Heritabilitet är det mått som används för att kvantifiera (mäta mängden/proportionen av) det biologiska arvet. Men heritabilitet är, som vi snart ska se, inte samma sak som ärftlighet.

2. Delade miljöfaktorer – sådana miljöfaktorer som delas av alla syskon i en familj, faktorer som formas av till exempel hur auktoritärt föräldrarna uppför sig, eller hur fattig familjen är. Det här handlar om påverkan från hemmiljön.

3. Icke-delade miljöfaktorer – sådana faktorer som olika syskon inte har gemensamt. Även barn som växer upp i samma familj har olika erfarenheter, man har olika vänner eller olika lärare. Föräldrar kan också behandla sina barn olika. Familjen kan utvecklas och flytta, så att småbarnsåren för ett syskon inte är desamma som småbarnsåren för ett annat. Man drabbas av olika sjukdomar, olyckor, framgångar och motgångar. Det här handlar om påverkan från samhället utanför hemmet, som skola, kompisgrupp, boendemiljö och liknande.

Ofta verkar de här tre faktorerna fungera additivt – summan av heritabiliteten och de båda miljöfaktorerna blir alltid 100 %. Om man ökar effekten av en faktor (till exempel hemmiljön) så minskar samtidigt effekten av de andra (till exempel generna).

Faktorerna är dock inte alltid additiva. Men för de egenskaper vi ska diskutera här gäller att effekterna i huvudsak är additiva. Huruvida faktorerna fungerar additivt eller om det istället finns någon interaktion mellan dem testas statistiskt, så det man kommer fram till är ett resultat, inget antagande.

Annons
Annons

Här är det viktigt att komma ihåg att gener inte är en komplett plan av vem man blir. Men även motsatsen är sann: att vi inte är helt tomma på innehåll när vi föds. Gener, miljö och kultur samspelar alltid. Det handlar heller inte om antingen gener eller miljö. Alla egenskaper är produkter av både och.

För att ta ett enkelt exempel så kan man undersöka vad som påverkar hur lång eller kort man blir. Längd har en heritabilitet på ungefär 70–90 % i samhällen där alla regelbundet kan äta sig mätta på någorlunda nyttig mat. Det genetiska arvet spelar alltså en väldigt stor roll för hur lång man blir, om miljön är någorlunda lika (som den är för nästan alla i Sverige).

Dock får förstås undernäring väldigt tydliga effekter på kroppstillväxten. Det här kan man märka när man går inne i gamla hus där dörröppningarna i vissa fall verkar anpassade för hustomtar. Men det är de troligen inte, det handlar bara om att människor var kortare förr – inte för att de hade andra gener, utan för att de var undernärda.

En egenskap kan vara stabil eller ändras över tid, men i alla fall ha lika stor heritabilitet både förr och nu. Som i fallet kroppslängd. Men om vi skulle räkna heritabilitet på människor som levde under medeltida villkor och nutida villkor samtidigt, skulle den bli lägre. Detta eftersom miljön då skulle förklara en större del av variationen i kroppslängd än vad den gör idag, när väldigt få människor i Sverige växer upp undernärda. Summan av heritabiliteten och de båda miljöfaktorerna blir som sagt alltid 100 %.

Annons
Annons

På grund av detta brukar man begränsa urvalet av försökspersoner så att man håller ner miljövariationen och på så sätt enklare kan identifiera den genetiska påverkan. Det här har dock le till problemet att man mest studerat populationer som är WEIRD (Western, Educated, Industrialized, Rich and Democratic). Dessa har (föga förvånande) visat sig inte vara representativa för mänskligheten i stort, så många av resultaten som följer måste tolkas med försiktighet. Framförallt bör man inte generalisera resultaten till att gälla mänskligheten i stort eller jämföra folkgrupper med ”weirda” som utgångspunkt.

Viktigt är också att heritabilitet av personligheter och färdigheter i princip aldrig går att härleda till en enstaka gen som man ärver eller inte ärver av sina föräldrar (extremt få av våra personliga egenskaper har att göra med en enda gen). Det rör sig alltså alltid om en stor mängd gener. Heritabiliteten handlar heller inte om hur stor risk en individ har att utveckla en speciell egenskap, utan alltså om hur stor andel av variationen i en egenskap i en population som kan förklaras av gener.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons