Annons

Gustav Mahlers symfoni nr 8Harding får Mahlers åtta att trotsa tyngdlagen

Daniel Harding dirigerar Mahlers åtta med full koll.
Daniel Harding dirigerar Mahlers åtta med full koll. Foto: Arne Hyckenberg

Daniel Harding har full kontroll över de gigantiska krafterna i Mahlers åttonde symfoni. Men det är i nyanserna mästerskapet finns.

Under strecket
Publicerad

Gustav Mahlers symfoni nr 8

Genre
Konsert
Medverkande
Susanne Bernhard, Hanna Husáhr, Lise Lindstrom, Karen Cargill, Marie-Nicole Lemieux, Simon O’Neill, George Humphries, Shenyang, Radiosymfonikerna, Radiokören, Eric Ericsons kammarkör m fl körer.
Var
Berwaldhallen

Dirigent: Daniel Harding

Helvetet är lättare att dikta om än paradiset: flertalet som börjar läsa Dantes gudomliga komedi fastnar i helvetet, lyckas inte härda ut i himlen. Där har musiken ett övertag. Musikens artikulation av religiös extas kan för tillfället omvända den icke-troende. Vem blir inte gripen av utropet ”Halleluja” hos Händel?

När Mahler kickstartar sitt gigantiska maskineri i den åttonde symfonin är det på samma vis svårt att inte ryckas med. Ändå är det långt ifrån alla dirigenter som lyckas hålla den svetslåga vid liv som är nödvändig för att framförandet inte ska stanna vid ett bemästrande av en apparat. Låt det redan nu bli sagt att dirigenten Daniel Harding lyckades med det i fredagens konsert i Berwaldhallen, även om det inte är i berusningen tolkningen övertygar som mest.

”Kom, helge Ande” (fast på latin) jublar kören i början och till sist klingar allt ut i Goethes mystiska kör ur första delen av ”Faust”. Det är i symfonins lugnare och bredare andra del framförandet verkligen hittar hem. Den gigantiska apparaten visar sig vara ett nyanseringsorgan med just den mystiska slutkören som ett nådens ögonblick: en absolut stillhet i Goethes ord om att allt förgängligt endast är en liknelse.

Drygt trehundra medverkande kan bli en enda rörelse.

Enskildheterna är av hög kvalitet, delvis utmärkt. Drygt trehundra medverkande kan bli en enda rörelse. Sammanslagningen av några av Sveriges toppkörer går galant (och att gosskören ersatts av flickstämmor störde inte). Radiosymfonikerna har klarhet och kraft.

Men om en invändning ska få rum handlar den om att de vokala komponenterna inte alltid harmonierar. Visserligen har Harding tänkt ut att de åtta sångsolisterna ska placeras tillsammans med kören på läktaren i solistensemblerna och nere vid orkestern i solo- och duonumren när tillfälle bjuds. Men kontrasten mellan rak körklang och operamässigheten hos amerikanska sopranen Lise Lindstrom och nyzeeländske tenoren Simon O’Neill är ställvis alltför påtaglig. Kinesiska basbarytonen Sehnyang är däremot fenomenal både enskilt och i samklang.

Men bättre att konstatera att tyngdlagarna trotsas. Den tunga pjäsen fick änglavingar.

Konserten repriseras den 3 februari kl 15.00.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons