Annons

Here comes the cowboyHaschtrams skymmer DeMarcos begåvning

Mac DeMarco på Coachella i Indio, Kalifornien.
Mac DeMarco på Coachella i Indio, Kalifornien. Foto: Kent Nishimura/TT

Så fort han vågar vara en modern trubadur som framför sina sånger om kärlek så är Mac DeMarco fantastisk. Men mellan höjdpunkterna fyller han ut skivan med trams och djupt undermålig funk.

Under strecket
Publicerad

Here comes the cowboy

Artist
Mac DeMarco
Genre
Pop
Musikbolag
Caroline
År
2019

Betyg: 3 av 6

I kölvattnet av den allt mer utbredda legaliseringen av marijuana över den nordamerikanska kontinenten är det omöjligt att inte skönja dess uppenbara bieffekter på popmusiken. Precis som den visuellt har gjort sig så påmind i mode- och streetwearvärlden, vars catwalks och lookbooks de senaste säsongerna har utgjort ett alltmer färgsprakande och unisont kluster av batikmönster, peruanska luvtröjor och små, små becknar-midjeväskor.

För att inte tala om det nästan fascinerande digra utbudet av weed-relaterad underhållning på (även) svenska Netflix.

Hiphopen må – utanför Jamaica – vara den mest uttalade plattformen för att besjunga ens kärlek till gräs men alla former av amerikansk popmusik har sina personliga stoner-favoriter. På den här sidan Atlanten tas de sällan på samma allvar. De har förstås alla en hyfsat stor publik här också men ämnet är, milt uttryckt, aningen känsligare i en skandinavisk kontext. Tvingas man närma sig det i skrift är det enklast för alla inblandade att skämtsamt vifta bort det som en besynnerlig egenhet i en kort bisats eller parentes.

Annons
Annons

Kanada-födde Mac DeMarco skräddarsyr – medvetet eller ej – för varje album han ger ut alltmer sin musik mot just den småstenade amerikanska tradition där själsfränder som Jack Johnson, Dave Matthews och John Mayer verkar.

DeMarco har dessutom, inför sitt fjärde regelrätta album, lämnat New York för det weed-vänliga Kalifornien och omger sig med medlemmar från den charmiga skivsamlarorkestern Drugdealer.

I en tid då så oproportionerligt många av världens mest framgångsrika artister återigen är vuxna pojkar med akustiska gitarrer – med Ed Sheeran i spetsen – utgör Mac DeMarco en av genrens mer tilltalande excentriker.

”Here comes the cowboy” må komma inhägnad i någon slags diffus tematisk idé om just cowboys men den är egentligen högst sekundär. Snarare är det fina, nästan rörande, med DeMarco hur han ständigt försöker trivialisera sin klassicistiska melodibegåvning och gömma den under ett tunt men kroniskt lager av trams. Så fort han släpper den Ariel Pink-irriterande indie-fasaden och vågar vara en modern trubadur som – väldigt avslappnat – framför sina sånger om kärlek så bra han bara kan så är DeMarco ögonblickvis fantastisk. Ibland likt en uppdaterad Emitt Rhodes, ibland som en nutida Harry Nilson med försiktiga soulambitioner.

Men han brister då och då lika gärna ut i – i och för sig högst genrekorrekta – funkbaserade små jamsessioner där han försöker leka Shuggie Otis och Sly Stone. De är ganska djupt undermåliga och oönskade men samtidigt nödvändiga. Den dåliga funken uppfyller en funktion eftersom dess närvaro får de genuint fina popkompositionerna som ryms däremellan att verkligen framstå som just de ödmjuka utropstecken de förtjänar att vara.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons