Annons
Recension

100 % kamp – Sveriges historiaHatarna kommer att älska att hata det här

Utställningen ”100% & kamp – Sveriges historia”.
Utställningen ”100% & kamp – Sveriges historia”. Foto: Historiska museet

Asylrätt, fri abort, samernas kamp, hbtq-rättigheter – alla dessa stora, viktiga frågor klumpas ihop i utställningen ”100% kamp”. Dessvärre är tonen också uppfostrande snarare än problematiserande, skriver SvD:s Eva Bäckstedt.

Under strecket
Publicerad

100 % kamp – Sveriges historia

Genre
Utställning
Var
Historiska museet

Pågår t o m den 9 december.

Blandade känslor. På annat sätt kan jag inte sammanfatta mina intryck av vandringsutställningen ”100% kamp – Sveriges historia”, som nu har nått Historiska museet i Stockholm.

Den handlar om erövrandet av mänskliga och medborgerliga rättigheter i Sverige, frågor som har drivits av eldsjälar, aktivistgrupper och intresseorganisationer genom åren, alltifrån kampen för kvinnlig rösträtt till den högaktuella frågan om personlig assistans för personer med funktionsnedsättningar.

Här visas flera minnesvärda föremål, som den så kallade Rösträttskedjan som kvinnokämpen Ann Margret Holmgren fick i 60-årspresent från de lokalavdelningar av Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt som hon varit med om att starta. Eller de gripande föremålen från den så kallade sinnesslöanstalten Vipeholm i Lund, ökänd bland annat för de omänskliga experimenten med de intagnas tandhälsa så sent som på 1950-talet.

Här berättas om kampen för asylrätten, för fri abort, för hbtq-rättigheter och mot tvångssteriliseringar, om samernas kamp för sitt språk och mot de rasistiskt kodade nomadskolorna, och så vidare.

Annons
Annons

En och annan intressant lärdom kan man inhämta, som till exempel att personer som fick understöd från fattigvården, sin tids socialbidrag, saknade rösträtt ända fram till 1945, bara några år innan det allmänna barnbidraget infördes.

Civilsamhället och dess organisationer har spelat en viktig roll för samhällsutvecklingen, och de förtjänar att lyftas fram. Frågan är emellertid hur klokt det är att berätta om så många olika rättighetskamper i en och samma utställning. Lapptäckesmodellen medför en viss ytlighet – rättighet som rättighet, kamp som kamp.

Dessutom kunde man gott ha tagit sig en funderare på urvalet. Nog hade det gått att problematisera ämnet en liten smula, så att man hade sluppit känslan av att vandra runt i en provkarta över de för dagen mest gångbara värderingarna.

Jag konstaterar också att utställningen lägger mer krut på att beskriva missförhållandena än kampen mot dem. Som infödd, vit cis-person (motsatsen till transperson), utan nämnvärda funktionshinder (än så länge), och i princip redan anhängare av de åsikter som utställningen bottnar i, drabbas jag av en diffus känsla av skuld bland skärmarna och montrarna.

Det är rätt olustigt, och olustigt är det ju alltid att känna sig utsatt för uppfostringsförsök när man går på museum, även om man sympatiserar med ambitionen.

Och dessvärre tror jag inte för ett ögonblick att antifeminister, rasister, funkofober, homofober och andra -fober låter sig omvändas av en utställning som ”100% kamp”. Tvärtom får de nog bara vatten på pk-elit-hatarkvarnen.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons