Annons

Hatkampanj i socialdemokratisk regi

Hans Lindblad, om ett politiskt karaktärsmord på folkpartiledaren Sven Wedén i valrörelsen 1968.

Under strecket
Publicerad

Tage Erlander firar valsegern 1968.

Foto: Lennart Nygren/SvD/TT / TT NYHETSBYR NBild 1 av 1

Tage Erlander firar valsegern 1968.

Foto: Lennart Nygren/SvD/TT / TT NYHETSBYR NBild 1 av 1
Tage Erlander firar valsegern 1968.
Tage Erlander firar valsegern 1968. Foto: Lennart Nygren/SvD/TT / TT NYHETSBYR N

För snart 50 år sedan, den 5 september 1968, inträffade den mest perversa och utstuderat lögnaktiga aktionen i svensk 1900-talsvalrörelse. Den går under namnet ”Wedén-affären” eller oftast bara ”hemliga brevet”. Utrikesminister Torsten Nilsson kallade till en presskonferens i syfte att genomföra politiskt karaktärsmord på Sven Wedén, liberal partiordförande och oppositionsledare och därmed utmanare till Tage Erlander om statsministerposten.

Att bestörtningen hos liberaler genom attacken mot Sven Wedén blev så djup berodde delvis på att kombinationen hemligt dokument och försök till karaktärsmord var välkänd sedan tidigare. I hatkampanjerna mot Karl Staaff kring 1914 ingick anklagelserna att han var spion och sålt militära hemligheter till ryssarna. Det var alltså ett trauma sedan många år tillbaka.

Annons
Annons

Affären sträckte sig över hela valrörelsen 1968 och började med att Sven Wedén i ett tal den 26 juli varnade för Sovjetunionens verbala hotelser mot Tjeckoslovakien, snart följda av trupp- och stridsvagnssammandragningar vid landets gränser. Wedén ville att Sverige skulle uttrycka en solidaritetsförklaring med det hotade landet.

Han menade dessutom att hotelserna mot Tjeckoslovakien stod i absolut kontrast till den kommuniké som Tage Erlander och den sovjetiske regeringschefen Aleksej Kosygin strax innan skrivit under i Stockholm om att utveckla samarbetet mellan alla europeiska stater på grundval av jämlikhet, respekt för statlig och territoriell integritet och övriga principer i FN:s stadga.

Kommunikén var för Kosygins del enbart lögner för att vilseleda inför det förestående anfallet, och det visade sig sedan att han flög direkt från Stockholm till möten där den kommande invasionen planlades.

Folkpartledarens solidaritetsförklaring med Tjeckoslovakien ledde till besinningslösa angrepp mot honom från i första hand Tage Erlander, Torsten Nilsson och Olof Palme. Erlander jämförde Wedén med den amerikanske högerrepublikan Barry Goldwater. Olof Palme gick långt i sin hatkampanj mot Wedén och sade den 17 augusti att ”det är bara på den yttersta högerkanten man inte tyckte att vi skulle tiga för det tjeckiska folkets skull”.

Delar av Palmes attack mot Wedén fanns med i dokumentärfilmen Palme av Maud Nycander och Kristina Lindström som visades i TV och på biografer 2012, dock inte Palmes ord om att det gällde att tiga.

Annons
Annons

I en intervju i Expressen sade Torsten Nilsson en vecka före invasionen: ”Det blev i alla fall ett gott resultat. Vi var oroliga men det gick ju bra.” Inför utrikesnämnden den 15 augusti sade Tage Erlander att Sovjet inte brutit mot principen om icke-inblandning i andra staters inre angelägenheter. 

När invasionen kom natten till den 21 augusti vällde stridsvagnar in över gränsen i avsikt att stoppa demokratisering och liberalisering, det som kallats ”Pragvåren” eller socialism med mänskligt ansikte. Det var säkert en dubbel chock för den socialdemokratiska partiledningen, som hela tiden markerat sitt förtroende för Sovjet.

Å ena sidan fick man regeringen kommunistiska mördaraktionen och folkrättsbrottet på den politiska dagordningen, och å andra sidan visade det svenska folket att Sven Wedén hade haft rätt i sina varningar. Han hade på klarare än UD och hela regeringen förstått vad som höll på att ske.

I det läget beslöt den socialdemokratiska partitoppen att fabulera ihop en historia i avsikt att misskreditera Sven Wedén så brutalt att det fungerade som politiskt karaktärsmord – att han äventyrade Sveriges existens. Det var en svår uppgift eftersom Sovjets angrepp ju visat att Wedén haft rätt i sina varningar.

Erlander, Palme, Torsten Nilsson hade inget UD-dokument som i sak kunde användas mot Wedén. Det dröjde drygt två veckor innan Torsten Nilsson och hans medarbetare hunnit koka ihop en historia som kunde iscensättas som ”bevis” mot Wedén. Upplägget byggde på att säga att man hade ett sådant bevis, men att det av sekretesskäl inte kunde delges allmänheten. Svenska folket fick alltså inte veta att det gällde ett brev till UD från ambassadör Agda Rössel i Belgrad. I brevet fanns inget specifikt rörande Sverige.

Annons
Annons

Rössel var själv oskyldig till att hennes brev kom att missbrukas mer än kanske något annat svenskt UD-dokument i modern tid.

Det mest dramatiska och spektakulära inslaget i valrörelsen var när utrikesminister Torsten Nilsson gick till generalangrepp mot Sven Wedén genom att den 5 september kalla till en TV-sänd presskonferens där han sade sig ha en ”en ytterst hemlig UD-rapport” som ”bevisade” att Wedén utgjorde en säkerhetsrisk genom sin kritik av Sovjetunionen. Nilsson sade sig dock vara förhindrad att delge allmänheten det sakliga innehållet i rapporten.

Det är unikt i europeisk historia att en regering kallat till presskonferens om ett specifikt dokument utan att ange något om dess innehåll. I verkligheten saknade rapporten relevans för svensk del. 

Någon av Wedéns vänner borde lätt ha kunna ordna att tidningar fick tillgång till brevet. Med sin starka beundran för brittisk parlamentarisk tradition och hedersbegrepp ansåg han sig dock personligen inte kunna bryta mot lagen ens för att stoppa en lögnaktig och närmast kriminell aktion igångsatt mot honom själv. Jag tyckte att det var närmast löjligt att Sven flera år senare sände mig ett långt handskrivet brev kring dokumentet, men ändå inte formellt ville bryta hemligstämpeln genom att låta mig se det faktiska dokumentet. 

Torsten Nilssons totalt skrupelfria agerande borde ha lett till att åtminstone någon såg till att tidningar fick veta sanningen. Men anta att brevet ändå hade någon substans som talat för att Sverige borde hålla tyst, som Palme önskade. Men det hade ändå inte kunnat påverka Wedén eftersom regeringen inte visade honom brevet förrän 16 dagar efter den sovjetiska invasionen. Wedén hade kommit med sin vädjan 27 dagar innan invasionen ägde rum. Hade regeringen haft dokument som visade att demokraterna i Prag inte önskade svenska sympatiaktioner, hade det alltså funnits gott om tid att visa dem.

Annons
Annons

Jag skrev min biografi om Sven Wedén bland annat för att få fram mer fakta rörande det hemliga brevet. Jag fick till exempel fram uppgifter om att Torsten Nilsson bad sina medarbetare att undersöka om det gick av att avskeda liberalen och folkrättsexperten Hans Blix från UD, då Nilsson misstänkte att denne gav information till Sven Wedén. Blix själv har berättat för mig att han inte hade tillgång UD:s alla dokument och att han inte heller lämnade sådana till Folkpartiet.

Aktionen mot Wedén är illustration till hur skrupelfritt och totalt hänsynslöst den socialdemokratiska partiledningen kunde vara i ett läge där man efter nederlaget i kommunalvalet två år tidigare kände att det fanns en överhängande risk att förlora regeringsmakten i andrakammarvalet 1968.

Valet beskrivs ofta som en stor framgång för Tage Erlander. Med 50,1 procent fick partiet för enda gången under Erlanders ledarskap ett valresultat med egen majoritet. Det är ett exempel likt Donald Tramp på att skrupelfrihet och lögner mot huvudmotståndaren kan löna sig. 

Jag gjorde som riksdagsman försök att få ta del av det ”hemliga” brevet. Jag fick nej, men privat sade utrikesminister Karin Söder att det inte vore bra att visa omvärlden hur dåliga brev en del svenska ambassadörer stod för. Först i april 1994, 26 år efter Wedéns död, hävde regeringen Bildt i en interpellationsdebatt på Lennart Rohdins (FP) begäran brevets hemligstämpel. Dock bara den enda mening som berörde icke namngivna tjeckiska, jugoslaviska och rumänska personers icke preciserade utsagor.

Annons
Annons

I debatten kunde både Bildt och Rohdin konstatera att Wedén utsatts för ett förkastligt övergrepp. Rubrikerna efter debatten (också i socialdemokratiska tidningar) var att Wedéns heder återupprepats. Ingen socialdemokrat deltog dock i kammardiskussionen och såvitt jag sett togs skandalen inte heller upp på någon socialdemokratisk ledarsida. Det vill säga, ingen av dem gjorde minsta försöka att försvara Erlanders, Palmes och Torsten Nilssons agerande mot Sven Wedén.

En enda socialdemokrat, Pierre Schori, tog till orda och hävdade i ett TT-uttalande att beskyllningarna mot Sven Wedén visst var rätt och riktiga. Några sakargument angav han dock inte. Schori angav att det dokument Torsten Nilsson i TV-framträdandet beskrev som ”direkta bevis” enligt Schori kunde ”läsas på olika sätt”. Det låter mest som Schoris vanliga ryggmärgsreflex att i alla sammanhang hylla Olof Palme.

Inte alltid helt utsagt, men som botten i anklagelserna mot Sven Wedén under valrörelsen 1968 låg att hans kritik mot Sovjet var farlig genom att den kunde leda till ett anfall mot Sverige. Wedén kände den argumenteringen väl, då den gällande Hitlertyskland hade använts mot hans antinazistiska publicistiska idoler Torgny Segerstedt, Ture Nerman, JA Selander och Vilhelm Moberg. Men Sven var en av riksdagens ledande säkerhetspolitiker och visste att inga krigsscenarier för svensk del utgick från att Sovjet gick till angrepp i ett strategiskt viktigt område på grund av åsikter hos enskilda politiker.

De allvarligaste riskerna för sovjetiska anfall i Norden bedömdes ha flyg- och marinstrategiska orsaker.

Annons
Annons

Att Wedén kände så stor sympati med det tjeckoslovakiska folket hade en bakgrund som han själv inte talat så mycket. När han under 1930-talet låg svårt medtagen i tbc följde han från sjuksängen den allt kusligare utvecklingen. Den händelse som mer än annan skakade om honom var när demokratierna i München 1938 utlämnade Tjeckoslovakien till Hitler. Wedéns allt överskuggande passion blev att göra allt han kunde som intensiv antinazist. Han gav ut egna skrifter och tog kontakt med ledande antinazister. Länge bedömde han människor främst utifrån hur de förhållit sig nazismen. Han ogillade samlingsregeringens eftergifter mot Nazityskland och då särskilt ingreppen mot pressen.

Efter Hitlers död var kampen mot Sovjetunionen Wedéns självklara huvudintresse. Mentalt var han aldrig neutral. Han hade redan i 20-årsåldern tagit starka intryck av Hjalmar Brantings ord ”demokratin är freden” och han bejakade Brantings övertygelse om kollektiv säkerhet demokratier emellan. Det var en mycket bättre tanke än alliansfrihet och neutralitet – och efter invalet i riksdagen 1948 blev han en av de ledamöter som intensivast förespråkade ett svenskt inträde i Atlantpakten. Det dröjde flera år innan alliansfriheten förvandlades till svensk dogm och debatten tystnade.

Wedén-affären kan ses som en brutal aktion i en politisk maktkamp. Men ideologiskt var den också en fortsättning på konflikten under andra världskriget och sedan under kalla kriget om i vilken grad partier och enskilda skulle tillåtas att kritisera näraliggande diktaturer. Alla visste att utrikesminister Östen Undén i nästan alla sammanhang undvek att kritisera Sovjet. Det var också aktiva beslut från Undén som låg bakom att Sverige inte gjorde något försök att bistå den fängslade Raoul Wallenberg genom utväxlingar av det slag andra länder fått till stånd. 

Annons
Annons

Bakom ryggen på Tage Erlander fick Undén 1959 regeringen att under en kort tid utestänga högerledaren Jarl Hjalmarson från den svenska FN-delegationen. Inte många kände till att Undén under 13 år, 1951-63, upprätthöll ett motsvarande förbud mot Sven Wedén. När Olof Palme lät regeringen utfärda en personlig utrikespolitisk bannbulla mot Carl Bildt var det en aktion utan täckning i gällande lag. 

När Sven Wedén uttalade sin sympati för Tjeckoslovakien var det samtidigt en markering av att Folkpartiet inte accepterade att regeringen hade rätt att bestämma vad andra partier och ledamöter fick säga om stormakter och andra stater. Undén, Erlander och Palme drev i flera sammanhang tesen att de hade rätt att ange vad andra partiers företrädare hade rätt att säga eller inte säga i internationella frågor. Bertil Ohlin och Sven Wedén – och för den delen inte heller högerns ledare – reflekterade dock inte ett ögonblick på att låta sig bindas på det sättet.

En del inom S och UD ville till och med gå längre och menade att regeringen inte bara skulle avgöra vad oppositionen fick säga utan också att den skulle kunna styra vad tidningarna fick skriva. Detta trots att tryckfrihetslagstiftningen ändrats efter andra världskriget för att undvika fortsatta tillslag mot tidningar. 

Dagens fyra allianspartier önskar svenskt inträde i Nato. På Erlanders tid skulle Socialdemokraterna med emfas ha hävdat att sådana tankar var förbjudna för svenska partier.

På det personliga planet kom Sven Wedén och Tage Erlander bra överens. De hade anspråkslösheten gemensamt och båda var starkt intresserade av Storbritannien. Båda hade starka minnen av tbc, i Erlanders fall genom att följt broderns plågsamma sista år. Men viktigast var nog att Wedén visste rätt mycket om det hemliga svenska samarbetet med Nato. Han såg denna samverkan som ytterst viktig och uppfattade Erlander som garanten för att den skulle fortsätta. Men personligen hade han helst sett att det inte varit hemligt utan redovisats för medborgarna.

Annons
Annons

Tage Erlander och Torsten Nilsson insåg naturligtvis att förr eller senare skulle ”det hemliga brevet” bli offentligt och deras bluff därmed avslöjas. Brevet var det mest spektakulära inslaget i Erlanders mest framgångsrika valrörelse, och den dramatiska TV-sända presskonferensen var rimligen det mest publika ögonblicket i Torsten Nilssons långa politiska karriär. Båda tar upp valrörelsen 1968 i sina memoarer och lägger stor vikt vid den sovjetiska invasionen, men ingen av dem nämner med ett ord ”det hemliga brevet” eller deras hårda angrepp mot Sven Wedén. Läsarna fick inget veta.

Och så har det förblivit i den socialdemokratiska historieskrivningen.

Professor Dick Harrison har nyligen gett ut en 875 sidor tjock bok om Tage Erlander – Jag har ingen vilja till makt (Ordfront 2018). Strax före sin bortgång invände Sverker Oredsson, också han historieprofessor i Lund, att Harrison behandlat Erlander så utförligt men mörkat det mest spektakulära inslaget i Erlanders sista valrörelse som statsminister, alltså det ”hemliga brevet”.

Oredsson har skrivit att det sorgliga 1968 är att ”då vann det parti som orsakade skandalen”:

”Sven Wedén var utomordentligt konsekvent i sitt engagemang för den tjeckoslovakiska liberaliseringen. Han uppmärksammade faran från Sovjet långt tidigare än regeringen, och hans verklighetsbild var mer realistisk. Ändå blev han den tjeckoslovakiska krisens stora förlorare.”

I en kris kände fler förtroende för landsfadern Tage Erlander. Oredsson konstaterar om Wedén ”att socialdemokratisk taktik, och fräckhet, var honom för svår”.

HANS LINDBLAD är tidigare riksdagsledamot (L). Han har skrivit Kärlek, tbc och liberalism. En biografi om Sven Wedén (Ekerlids förlag 2013).

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons