Annons

The Laramie ProjectHatmord på homosexuell blir tankeväckande teater

Per Öhagen, Chatarina Larsson och Mattias Brunn  i ”The Laramie project”.
Per Öhagen, Chatarina Larsson och Mattias Brunn i ”The Laramie project”. Foto: Markus Gårder

Berättelsen om ett brutalt mord på en homosexuell man väcker på ett bra sätt fler tankar än känslor, när Carolina Frände sätter upp ”The Laramie Project”.

Under strecket
Publicerad

Ensemblen i ”The Laramie project”.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1

The Laramie Project

Genre
Teater
Regi
Carolina Frände
Medverkande
Mattias Brunn, Rebecca Kaneld, Chatarina Larsson, Maria Nohra, Isak Nordström, Daniel Nyström, Simon Rodriguez, Per Öhagen, Frida Öhrn
Var
Kulturhuset Stadsteatern Skärholmen
Text
Moises Kaufman och The Tectonic Theatre. Översättning: Joakim Sten

Kostym: Elin Hallberg. Ljus: Karl Svensson. Mask: Linda Gonçalves. Koreografi: Anna Ståhl. Musikansvar: Frida Öhrn

Publiken vet nog vartåt the barkar, men Carolina Frändes uppsättning av ”The Laramie Project” tar god på sig. Vi hinner smälta den bild av Amerika som Charlotta Nylund skapat på scenen; den består av realistiska element, som egentligen inte hör ihop. Här finns de klassiska svängdörrarna i baren och i fonden knirkar ett paternosterverk olycksbådande. Golvet är täckt av sand.

Skådespelarna ser ut som filmernas arbetarklassamerikaner, från cowboys till hippies. Via en munter line dance närmar de sig långsamt ”händelsen”. När de berättar utifrån olika roller ser läkaren ut som en polis, kvinnan som en man, och så vidare. Detta skapar en intressant dubbel distans. Bara Mattias Brunn liknar sin roll hela tiden: Matthew Shepherd, överklasspojken, den homosexuelle, offret.

Det handlar om ett verkligt mord: två jämnåriga män i tjugoårsåldern tar med sig Shepherd ut i öknen, rånar honom, slår honom blodig och lämnar honom fastbunden vid ett staket, där han hittas 18 timmar senare. Efter sex dagar dör han.

”The Laramie Project” berättar om vägen dit, om nationella ljusvakor, om religiösa hatkampanjer: ”Gud hatar bögar”, om domar och dömande.

Annons
Annons

Ensemblen i ”The Laramie project”.

Foto: Markus GårderBild 1 av 1
Ensemblen i ”The Laramie project”.
Ensemblen i ”The Laramie project”. Foto: Markus Gårder

Här finns alla möjligheter att frossa i känslor. Men texten och uppsättningen avstår. Varken brutaliteten eller det exakta händelseförloppet står i fokus och Shepherds lidande skildras tyst, liksom i utkanten.

Föreställningen riktar sig till våra tankar, vårt förnuft, vårt omdöme. Så småningom får vi veta att Shepherd hade hiv, vilket indirekt drabbar sjukvårdspersonal. Spelar det roll för våra sympatier? Det påstås att han gjort närmanden mot förövarna i bilen. Skulle det göra honom medskyldig?

Uppsättningen är medvetet och klichéartat amerikansk och jag retar mig på det barbariska dödsstraffet, på talet om vinnare och förlorare, på de anhörigas inflytande över domen, på helvetespredikanterna.

Men här finns också det hoppfulla med USA: unga motdemonstranter med änglavingar som påminner om nutidens vapenprotester efter skolskjutningar.

Det finns verkligen mycket att tala om. Jag hoppas att många lärare ser en föreställning så att de i olika ämnen kan återkomma till ”The Laramie Project” som en gemensam erfarenhet med eleverna.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons