Annons
Krönika

Lars Ring:Havanna väntar – och faller sönder

Under strecket
Publicerad

Havanna väntar på framtiden. Staden är en kuliss. Plaza Vieja, exempelvis. Vackert men hårt restaurerad av Unesco. Ett kvarter bort faller staden i bitar, bokstavligen. Ett hus evakueras akut, gatan är avspärrad och finsoffan står på gatan. Alla kubaner verkar försöka skaffa sig en så bred kontaktyta som möjligt mot utlänningar, mot turist- och hårdvalutan – allt medan en stor grupp militärer och poliser med makt och privilegier ännu står starka bakom bröderna Castro. Förändring, visst, men kanhända inte så snabb, självklar och omedelbar som omvärlden tänker sig.

Förfallet är ofta vackert, hotellen luktar klorin och mögel. Kuba är tropiskt och fuktigt. Så absolut något annat, på alla sätt – en bubbla naiv 60-talsrevolution som oväntat överlevt. Ett slags museum över 1900-talet och en ideologi, fyllt av stoiska människor. Som slåss för en burk målarfärg, mat och reservdelar. Turism som en parallell värld med andra regler.

Vi sitter på Plaza de Armas. Här säljs revolutionära böcker och gamla affischer, platsen med sin obligatoriska staty av José Martí – som alla från höger till vänster hyllar som frihetsikon – är omsluten av vita marmorbänkar. Här satt Fredrika Bremer vintern 1851. Hon kom till Kuba som del av sin amerikanska resa som hon beskrev i artiklar och i boken ”Hemmen i den Nya världen”. Utflykten till Kuba från Amerika var en del av hennes undersökning av slaveriet. Hon var redan 50 år och reste med båt till Kuba och tog sig runt landet, talade med alla typer av människor. Det hela blev en kulturchock. Slavhandeln var förbjuden, men försigick ändå. Bremer indignerades och beskrev hur man skapat klasskillnader som drygt 100 år efteråt kom att möjliggöra revolutionen.

Annons
Annons

På Calle Oficio 18, då ett gästgiveri, sitter en minnesplakett och påminner om Fredrika Bremer och hennes besök. Som en hyllning till hennes mod och sociala ansvar. Medan vi svingat oss över Atlanten på tio timmar med flyg, var hennes resa en enorm strapats, iförd lång kjol och korkskruvslockar drev hon ett krig mot sociala orättvisor. Hon beskriver plantageägarnas rovdrift, men också några goda exempel, som det att slavarna på Kuba faktiskt kunde köpa sig själva – eller sina barn – fria. Hon berättar om smutsen – en stor del av den är kvar – och strör in några träffsäkra iakttagelser: ”en tredjedel av befolkning odlar tobak, resten röker upp den”.

Folklivet på Plaza de Armas är ännu livligt. Turister, turister och kubaner som vill sälja cigarrer som någon smugglat ut från någon fabrik. Vissa är iförda folkloristiska kostymer, för att fungera som pittoreska fotoobjekt. Salsaband strosar runt och vill tjäna pengar. Huset på Calle Oficia 18 är – precis som alla andra hus – omgjort till bostäder. Tillbyggt men förfallet, även om utsidan är renoverad. Kubaner äger sina lägenheter, men inga pengar är avsatta till underhåll. Nu 50 år efter revolutionen rasar allt. Alla väntar. Alla hoppas. Ingen vet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons