Annons

Häxjakten är en thriller om skuld och överlevnad

Natalie Minnevik, Karin Franz Körlof, Juliett Eklöf och Matilda Ragnerstam repeterar Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” på Elverket. 
Natalie Minnevik, Karin Franz Körlof, Juliett Eklöf och Matilda Ragnerstam repeterar Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” på Elverket.  Foto: Lars Pehrson

Masshysteri och angiveri. Arthur Millers pjäs ”Häxjakten” kan kännas kusligt nära vår samtid. Nu sätter Alexander Mørk-Eidem upp den i ett samarbete mellan Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern. Mörkare och mer allvarsam än hans tidigare klassikertolkningar.

Publicerad

Vad var det egentligen som hände den där natten i skogen? Hade flickorna dansat nakna? Kanske indränkta i blod? Var de rentav häxor?

Den ena säger det andra till den tredje … och så är viskleken igång.

Arthur Miller skrev ”Häxjakten” 1953, som en reaktion på den republikanske senatorn Joseph McCarthys åsiktsförföljelse av vänstersympatisörer vid samma tid. Men han placerade berättelsen i häxrättegångarnas amerikanska Salem 1692.

Annons

Här finns förstås också gemensamma nämnare: masshysteri, angiveri och falska erkännanden, mänskliga mekanismer som får regissören Alexander Mørk-Eidem att fundera på skuldbördan.

– Vad gör man när en sådan här sak händer? På vilket sätt är man ansvarig – och medskyldig? Närläser man pjäsen och tar bort några av de mest svartvita replikerna är man plötsligt i en värld där ingen är utan skuld, konstaterar han när han iklädd mörkblå t-shirt och lediga gympadojor dimper ner i soffan på Elverkets restaurang efter dagens repetitioner.

Shanti Roney (John Proctor) och Isabelle Kyed (Mary Warren).
Shanti Roney (John Proctor) och Isabelle Kyed (Mary Warren). Foto: Lars Pehrson

I dag sprider vi rykten och hänger ut folk via sociala medier, vår tids offentliga skampåle. Det är svårt att inte se valet att sätta upp ”Häxjakten” 2019 som annat än en kommentar till det som hände under metoo-hösten 2017 och därefter – av vissa kallad för vår tids häxjakt.

Särskilt inte när den sätts upp i samarbete mellan Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern, de två teaterinstitutioner som blev mest berörda av de vittnesmål som framkom och den stora mediala uppmärksamheten. På Kulturhuset Stadsteatern blev konsekvensen att vd Benny Fredriksson avgick och på Dramaten slutade Eirik Stubø i våras, till följd av kritik mot arbetsmiljön.

Alexander Mørk-Eidem tycker att originaltiteln ”The crucible”, smältdegeln, passar pjäsen bättre. ”För mig handlar den om det här samhället som just en smältdegel, en tryckkokare: Vad är sant och vad är falskt? Vem har rätt och vem har fel? Det är ett högt tempo därute.”
Alexander Mørk-Eidem tycker att originaltiteln ”The crucible”, smältdegeln, passar pjäsen bättre. ”För mig handlar den om det här samhället som just en smältdegel, en tryckkokare: Vad är sant och vad är falskt? Vem har rätt och vem har fel? Det är ett högt tempo därute.” Foto: Lars Pehrson

Metoo finns i bakgrunden, men hos Alexander Mørk-Eidem väcktes idén om att sätta upp Millers klassiska tragedi redan innan rörelsen startade, under tiden på Kulturhuset Stadsteatern. Då som en naturlig fortsättning på de frågor om samhällsbygge och demokrati som hans Ibsenuppsättning ”En folkefiende” belyste.

Med sin häxjakt, tidsmässigt förankrad i 1600-talet, vill Mørk-Eidem få oss att se bortom alltför konkreta tidsmarkörer och istället belysa sådant som åsiktskorridorer, faktaresistens och den enskilda individens ansvar på ett mer generellt plan.

– Hur blir det när alla pekar åt ett håll, frågar sig Alexander Mørk-Eidem retoriskt och tar av sig glasögonen.

Jag har just fått följa den fjärde och sista akten. Den fängslade församlingsmedlemmen John Proctor (Shanti Roney) måste fatta ett svårt beslut: att skriva under en falsk bekännelse – och därmed också ange personer i sin närhet.

I fonden jobbar scenteknikerna parallellt med att få till ”den optimala avrättningen”. Plötsligt släpps Rebecka Nurse (Marika Lagercrantz) ner för snabbt i selen som håller henne uppe i galgen, och hon slår i golvet med en duns.

– Scenen handlar framför allt om John Proctors dilemma: Om han ska erkänna för att rädda sitt eget liv – eller gå i döden som en ärlig man. Det som är svårt är att hitta en balans mellan det melodramatiska och det modiga, så det inte blir en hjältesaga, konstaterar Alexander Mørk-Eidem.

Med tragedin ”Häxjakten” gör han en ovanligt mörk uppsättning.

– Ja, den är väldigt mörk. Jag tror faktiskt det är den svartaste jag har gjort i Sverige, säger regissören som annars är känd för sina både postironiska och lekfulla uppsättningar av företrädesvis klassiker som ”Tre systrar” och ”En midsommarnattsdröm” på Kulturhuset Stadsteatern.

Juliett Eklöf och Shebly Niavarani  som pastor John Hale repeterar en scen. ”Vi i ensemblen bär ett ansvar att spela så att man verkligen tror på religionen, att Sheblys pastor inte är en exorcist bara för att han bär ett kors”, säger Karin Franz Körlof.
Juliett Eklöf och Shebly Niavarani som pastor John Hale repeterar en scen. ”Vi i ensemblen bär ett ansvar att spela så att man verkligen tror på religionen, att Sheblys pastor inte är en exorcist bara för att han bär ett kors”, säger Karin Franz Körlof. Foto: Lars Pehrson

Karin Franz Körlof spelar Abigail Williams, tidigare hushållerska hos familjen Proctor som efter att ha blivit kär i sin husbonde pekar ut dennes fru som häxa. Hon beskriver Abigail som mångbottnad.

– Det är lätt att avfärda henne som en ond människa, att hon bär på väldigt mycket skuld därför att hon är den som drar igång häxprocessen. Men hon drivs av många saker. Hon är ett slags produkt av det slutna samhälle hon lever i: Hon är kvinna, omyndig, föräldralös – och piga. Hon är verkligen en andra klassens medborgare som saknar en egen röst.

Kanske skulle John Proctor kunna ses som en så kallad kulturman, en äldre herre som hon förälskar sig i, och som lär henne allt om livet. Men han är också den som ser Abigail som den hon är.

– Han lär henne en massa saker, upplyser henne. Hon blir en människa i hans ögon. Sedan visar det sig att deras kärlek inte är på lika villkor Jag tror att den frustrationen som det innebär triggar igång henne, säger Karin Franz Körlof.

Abigail anklagar sina medsystrar för att vara häxor, för att rädda sitt eget skinn. Karin Franz Körlof påminner om att handlingen måste sättas i sitt sammanhang.

Det handlar om överlevnad i det hårda samhälle hon lever i. Om du pekar med hela handen och skriker högt klarar du dig kanske lindrigare än om du blir ett offer. När hon pekar ut häxorna blir hon plötsligt lyssnad till.

Shebly Niavarani, Susan Taslimi, Andreas Kundler och i bakgrunden Johan Holmberg repeterar. 19 skådespelare från Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern medverkar i ”Häxjakten”.
Shebly Niavarani, Susan Taslimi, Andreas Kundler och i bakgrunden Johan Holmberg repeterar. 19 skådespelare från Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern medverkar i ”Häxjakten”. Foto: Lars Pehrson

”Häxjakten” utspelas i en tid när alla var troende. Ett faktum som uppsättningen också måste förhålla sig till, säger Alexander Mørk-Eidem:

– Alla tror på Gud. Till en början tror också alla på djävulen och hans anhang. De tvekar inte om att vare sig häxor eller trollkarlar finns. Det är ett faktum och en grundpremiss för att allt ska gå ihop i den här pjäsen. Sitter publiken och tänker: Hallå, häxor finns inte! funkar det inte.

– Så nej, den är inte alls ironisk. Det vilar snarare ett slags skönhet, vemod och melankoli över föreställningen, tycker jag.

Tillbaka till repetitionernas medeltidsmörka lokal: Gerhard Hoberstorfers viceguvernör Danforth träder in på scenen som ett slags landsfader, försöker lugna församlingen och få dem att fokusera på sakfrågan.

– Hans uppgift är att lösa problemet. Det är hans grundinställning. Sedan kan man diskutera om han gör det bra eller dåligt. Det är en chefsperson som har hamnat i en situation där problemen måste lösas. Man samlar information, försöker reda i folks utsagor och fatta ett rimligt beslut, både utifrån att rädda sitt eget skinn och sett till lagen och den allmänna opinionen, resonerar Gerhard Hoberstorfer.

Gerhard Hoberstorfer förvandlas till viceguvernör Danforth av maskören Susanne von Platen. ”Det Miller skjuter in sig på är bigotterier. Det handlar om dubbla agendor. Det kan du ju känna igen från idag. Vi är alla sammansatta, består av lögner hit och dit.”
Gerhard Hoberstorfer förvandlas till viceguvernör Danforth av maskören Susanne von Platen. ”Det Miller skjuter in sig på är bigotterier. Det handlar om dubbla agendor. Det kan du ju känna igen från idag. Vi är alla sammansatta, består av lögner hit och dit.” Foto: Lars Pehrson

Han påminner om att pjäsen utspelas i en tid när kristendomen började smyga sig in i juridiken, när tro och förnuft plötsligt började flyta samman i en enda röra.

Till konsekvenstänkandet hör att tolv bybor har hängts. Sju till ska hängas. Om de inte också hängs riskerar Danforth att framstå som svag.

– Vi tänker inte så mycket på de historiska förutsättningarna, utan försöker mer se på honom som en hårt ansatt mellanledare, en person som försöker att städa upp i en organisation, inflikar Alexander Mørk-Eidem.

Så, vad handlar din ”Häxjakten” om?

– Bortsett från allt annat som den kan handla om så är den ju ett kriminaldrama. Den är lite uppbyggd som en spännande film. Och hela tiden hoppas man: nu måste det ju ändå lösa sig. Men klassiker slutar alltid likadant – någon dör på slutet, säger Alexander Mørk-Eidem.

Erlend Birkeland står för scenografin och Ellen Ruge för ljussättningen på Elverket.
Erlend Birkeland står för scenografin och Ellen Ruge för ljussättningen på Elverket. Foto: Lars Pehrson

Det är första gången som Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern samarbetar fullt ut med en produktion. Hur är det?

– Det är väldigt roligt, ett lyxprojekt. Inte minst att få jobba med en så stor ensemble, med hela nitton skådespelare på scenen! Det är ingen som har ekonomi till det längre.

Hur påverkar det produktionen konstnärligt?

– Att man kan gestalta det här samhället på riktigt, utan att behöva ta till teatrala grepp som att dubblera rollerna, låta en spela flera och så vidare. Och när tjugo personer sjunger i kör är det som att taket lyfter sig. Det blir en rikedom för publiken.

– På något sätt är det också det roligaste jag har gjort på väldigt länge, fast det är ett så svart material.

Häxjakten

Dramaten Elverket, samarbete Kulturhuset Stadsteatern

Premiär 14 sepember

Annons
Annons

Shanti Roney (John Proctor) och Isabelle Kyed (Mary Warren).

Foto: Lars Pehrson Bild 1 av 6

Alexander Mørk-Eidem tycker att originaltiteln ”The crucible”, smältdegeln, passar pjäsen bättre. ”För mig handlar den om det här samhället som just en smältdegel, en tryckkokare: Vad är sant och vad är falskt? Vem har rätt och vem har fel? Det är ett högt tempo därute.”

Foto: Lars Pehrson Bild 2 av 6

Juliett Eklöf och Shebly Niavarani som pastor John Hale repeterar en scen. ”Vi i ensemblen bär ett ansvar att spela så att man verkligen tror på religionen, att Sheblys pastor inte är en exorcist bara för att han bär ett kors”, säger Karin Franz Körlof.

Foto: Lars Pehrson Bild 3 av 6

Shebly Niavarani, Susan Taslimi, Andreas Kundler och i bakgrunden Johan Holmberg repeterar. 19 skådespelare från Dramaten och Kulturhuset Stadsteatern medverkar i ”Häxjakten”.

Foto: Lars Pehrson Bild 4 av 6

Gerhard Hoberstorfer förvandlas till viceguvernör Danforth av maskören Susanne von Platen. ”Det Miller skjuter in sig på är bigotterier. Det handlar om dubbla agendor. Det kan du ju känna igen från idag. Vi är alla sammansatta, består av lögner hit och dit.”

Foto: Lars Pehrson Bild 5 av 6

Erlend Birkeland står för scenografin och Ellen Ruge för ljussättningen på Elverket.

Foto: Lars Pehrson Bild 6 av 6
Annons
Annons
Annons