Annons

Lars Lönnroth:Häxjakten hade en fornnordisk förhistoria

Kyrkans fördömande av häxeri samverkade med en djupt rotad folklig skräck för häxor, vilket ledde fram till 1600-talets masshysteri och avrättningar. Det visar Harvardprofessorn Stephen A Mitchell i sin nya bok.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

UNDER STRECKET

Ett av de mörkaste kapitlen i Nordens historia är 1600-talets häxprocesser. I alla de skandinaviska länderna anklagades oskyldiga kvinnor och även en del män för att utöva trolldom och bola med djävulen. Efter summariska rättegångar dömdes de till döden och brändes i flera fall offentligt på bål. Hur var detta möjligt? Vad var bakgrunden till dessa förföljelser?

En stor del av ansvaret måste utan tvivel läggas på kyrkan, såväl den katolska som den protestantiska, eftersom dess företrädare hävdade att det fanns onda människor som förskrivit sina själar till mörkrets furste och därför var i stånd att utöva skadegörelse genom trolldom. Uppfattningen att sådana människor var skadedjur som måste oskadliggöras spreds i kyrkliga kretsar från södra till norra Europa under de religionskrig som följde på reformationen. Men denna uppfattning skulle knappast ha lett till massavrättningar om den inte också hade haft en förankring i folktron. Allmogen var helt enkelt livrädd för häxor.

I vilken grad är det då möjligt att återföra 1600-talets nordiska häxförföljelser på folktro som fanns redan i fornnordisk tid? Märkvärdigt nog har ingen riktigt ställt sig den frågan, trots att det finns en omfattande forskning både om 1600-talets häxprocesser och om fornnordisk magi. Tydligen har 1600-talshistorikerna och experterna på fornnordisk trolldom levt i skilda världar och dessutom arbetat efter skilda principer.

Annons
Annons

Historikerna har framför allt intresserat sig för att klarlägga själva rättsprocessen mot de häxanklagade och kampen mellan en ”vidskeplig” och en mer ”upplyst” syn på anklagelserna. De nordiska folklorister och religionshistoriker som intresserat sig för magi har å andra sidan inriktat sig på den ur källkritisk synpunkt vanskliga uppgiften att rekonstruera ”hedniska” trolldomsföreställningar från förkristen vikingatid. Intressanta resultat har i båda fallen uppnåtts, men de har sällan kopplats samman, och det tycks inte ha funnits något större intresse för att utforska hur man såg på trolldom och häxor under den långa perioden mellan vikingatid och reformationstid.

Nu har emellertid Harvardprofessorn
Stephen A Mitchell gjort ett ambitiöst försök att överbrygga avståndet mellan de båda forskningsfälten i ett verk med titeln
Witchcraft and magic in the Nordic middle ages (University of Pennsylvania Press, 384 s). Mitchell är ovanligt väl skickad att ta sig an ett så vittfamnande ämne, eftersom hans egen forskning omfattar såväl fornisländska sagor och Eddadikter som senmedeltida nordiska ballader, legender, lagtexter och kyrklig litteratur. Till skillnad från många äldre forskare på det norröna området är han dessutom väl medveten om att praktiskt taget alla de fornnordiska texterna om trolldom är påverkade av kristet tänkande och undergår en kontinuerlig förändring under kyrkligt inflytande genom hela medeltiden ända fram till reformationen.

Tydligt är emellertid att den tidiga medeltidskyrkan i Norden, och inte minst på Island, hade en relativt tolerant inställning till den magi som ansågs ha förekommit under förkristen tid och som ännu i viss mån tycks ha florerat bland folket under medeltiden. Man kunde berätta spännande historier om så kallade ”völur” eller spåkvinnor som under hednatiden skall ha utövat sejd och därmed kunnat förutse framtiden. Eller om trollkunniga skalder som påstods vara i stånd att bota sjukdomar eller uppväcka kvinnors kärlek med hjälp av magiska runor. Sådan magi ansågs visserligen vara okristlig och därmed något som fromma människor borde hålla sig borta från, men det var ännu inte tal om att bestraffa utövarna genom att slå ihjäl dem eller bränna dem på bål.

Annons
Annons

Å andra sidan berättades också historier om ondsinta sejdmän och sejdkvinnor som förgjorde människor i sin omgivning medelst häftigt påkommande oväder eller naturkatastrofer. Ofta sägs sådana utövare av svartkonst vara samer eller tillhöra något annat främmande folkslag. Att bestraffa och i nödfall dräpa en sådan sejdande skadegörare, till exempel genom att dränka honom eller henne, anses i de isländska sagorna vara en rimlig försvarsåtgärd, om man själv är kristen eller en ädel hedning, men det är inte tal om att utsätta sådant folk för häxprocesser eller bränna dem på bål. Observeras bör för övrigt att de fornisländska texterna i allmänhet fördömer svartkonst bedriven av män hårdare än svartkonst bedriven av kvinnor.

Under medeltidens två sista århundraden, 1300-talet och 1400-talet, skärps emellertid av allt att döma hållningen gentemot trolldom. De nordiska lagarna mot trolldom blir efterhand strängare. Det är nu man börjar tala om häxor som reser till Blåkulla och om människor som ingår skriftliga överenskommelser med djävulen om att göra ont. I de isländska annalerna omtalas en nunna vid namn Kristin som skall ha bränts på bål 1343, sedan hon dels förskrivit sig till Satan, dels orenat en helig oblat genom att kasta den i avträdet samt slutligen även haft samlag med ett flertal lekmän. Av beskrivningen att döma har det handlat om en psykiskt sjuk kvinna, men fallet är enastående och knappast representativt för tiden. Från ungefär samma tid berättas om andra kvinnor som anklagats för att ha vållat skada med sina svartkonster men ändå klarat sig med en prästerlig tillrättavisning och en tids botgöring.

Annons
Annons

På danska och svenska kyrkmålningar börjar det dock under 1400-talet dyka upp bilder av kvinnor som rider till Blåkulla i sällskap med nakna djävlar. En av dessa bilder återfinns på en kyrkvägg i det uppländska Knutby, en plats som också i senare tid blivit ryktbar för religiös fundamentalism. Andra kyrkmålningar föreställer kvinnor som i djävlars sällskap stjäl mjölk – ett motiv som förekommer också i 1600- talets häxprocesser och uppenbarligen speglar den oro som tjuvmjölkningen utgjorde i dåtidens bondesamhälle. Mot slutet av 1400-talet skrev också ett par tyska präster, verksamma inom inkvisitionen, den så kallade ”Häxhammaren” (Malleus maleficarum), en latinsk handbok för häxjägare där häxor utmålas som demoniska, kätterska och sexuellt liderliga skadedjur förtjänta av utrotning. Det dröjde dock innan den bokens tankar blev mera allmänt spridda bland präster i Nordeuropa.

Föreställningen att häxor är styrda av djävulen tycks alltså få större utbredning först mot slutet av medeltiden, samtidigt som den folkliga rädslan för häxor växer. Men det är fortfarande ett stycke kvar till den masshysteri som på 1600-talet framför allt drabbade kvinnor och då ledde till häxprocesser och avrättningar i stor skala. För att något sådant skulle inträffa krävdes att det inte bara fanns häxrädsla hos allmänheten utan också nitiska myndigheter, uppeldade av den religiösa fanatism som utlöstes av reformationstidens kamp mellan katoliker och protestanter. Den ”mörka” medeltiden var i själva verket mindre mörk än den tid som följde närmast efter.

Annons
Annons

Mitchells bok ger en utmärkt sammanfattning av forskningen och visar samtidigt på ett övertygande sätt hur de folkliga föreställningarna om häxor och trollkarlar förändrades i Norden under medeltidens gång. Dock tar han inte klart ställning till den stora tvistefråga som på senare år dominerat forskningsdebatten om magiska föreställningar i Norden, nämligen om den fornnordiska sejden var en schamanistisk ritual som innebar att sejdkvinnans eller sejdmannens själ antogs ge sig ut på resa till främmande världar för att inhämta kunskap om framtiden eller åstadkomma magiska effekter på omgivningen. Frågan har en viss betydelse också för bedömningen av Blåkullafärdernas och häxprocessernas ursprung och förhistoria.

Folklivsforskaren Dag Strömbäck var en av de första som diskuterade denna fråga på grundval av ett omfattande textmaterial i sin banbrytande avhandling ”Sejd” från 1935. Med särskild hänvisning till en utförlig sejdskildring i den isländska ”Erik den rödes saga” hävdade han att sejdritualen hade stora likheter med schamanistiska ritualer som förekommit i sen tid hos bland annat samer och olika sibiriska folk. Därav drog han slutsatsen att sejden sannolikt hade schamanistiska inslag som nordborna lånat från samerna. Strömbäck framhöll också att samerna i de isländska sagorna framstår som särskilt trollkunniga, liksom att Odin själv och andra trollkunniga personer – oftast kvinnor eller homosexuella män – tillskrevs förmågan att skifta hamn och låta själen resa i skepnad av ett djur eller en främmande varelse till fjärran platser, medan den egna kroppen låg kvar där hemma.

Annons
Annons

I en mäktig avhandling på franska från 2006 om det forntida Islands trolldom (”Les magiciens dans l’Islande ancienne”) har den franske forskaren François-Xavier Dillmann ifrågasatt Strömbäcks slutsatser på denna punkt. Enligt honom finns ingenting som tyder på att nordiska sejdmän eller völur skulle ha fallit i trans under sejdandet eller att deras själar skulle ha lämnat kroppen på det sätt som förutsätts inträffa inom samisk schamanism. Även den svenska religionshistorikern Catharina Raudvere, som nyligen skrivit åtskilligt om nordisk trolldom, har undvikit att tolka sejd som en schamanistisk ritual.

Inte desto mindre har tanken på sejdaren som schaman fått nytt stöd i internationell forskning, bland annat i studier av amerikanen Thomas DuBois, som specialiserat sig på såväl norröna som samiska trosföreställningar. Den som gått längst i detta hänseende är den brittiske arkeologen Neil Price som i sin avhandling ”The viking way” från 2002 har försökt visa att de nordiska vikingarnas krigarideologi och världsåskådning i huvudsak vilar på schamanistisk grund. Hans resonemang har starkts ifrågasatts av en annan brittisk forskare, Clive Tolley, i ett nyutkommet och mycket grundligt tvåbandsverk, ”Schamanism in Norse myth and magic” (2009). Men även Tolley hävdar, huvudsakligen med goda argument, att schamanistiska föreställningar spelat en viss, om än begränsad, roll inom fornnordisk myt och magi.

Man kan då fråga sig om något av den fornnordiska schamanismen kan ha levt vidare i folktron och påverkat 1600-talets föreställningar om att häxor under sömnen kunde resa till Blåkulla och bola med Satan, medan deras kroppar låg kvar hemma i sängen. En forskare som tidigt varit inne på sådana tankar är den kände italienske mentalitetshistorikern Carlo Ginzburg, som redan på 1960-talet hävdade att 1600-talets europeiska häxförföljelser delvis berodde på att schamanistiska föreställningar fortlevt hos den europeiska allmogen betydligt längre än bildade kristna människor kunnat förstå. Tydligen har Ginzburgs tes om en sådan kvardröjande och fördold schamanism haft inflytande på forskningen om nordisk trolldom under de senaste decennierna.

Här finns dock skäl att mana till viss försiktighet. Vad som med rimlig källkritik hittills kunnat visas är trots allt bara att en mindre del av den vidskepelse som låg till grund för 1600-talets häxförföljelser kan återföras på medeltida och norrön folktro. Men detta är intressant nog. Den som vill veta mer om detta fascinerande ämne har anledning att skaffa sig Mitchells nya bok, men även Clive Tolleys.

Lars Lönnroth
är författare och professor em i litteratur vid Göteborgs universitet.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons