”I de mer extrema högerkretsarna finns en föreställning om att det pågår någon sorts inbördeskrig där invandrade män ger sig på blonda kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. De som är allra mest utsatta för sexuellt våld är andra generationens invandrade kvinnor”, säger Ann Heberlein.
”I de mer extrema högerkretsarna finns en föreställning om att det pågår någon sorts inbördeskrig där invandrade män ger sig på blonda kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. De som är allra mest utsatta för sexuellt våld är andra generationens invandrade kvinnor”, säger Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt

Heberlein: ”Människor som kommer hit behöver mycket bättre vägledning”

Svenska värderingar. Får Ann Heberlein välja så blir det den stora valfrågan. Lagom till Almedalen är författaren, opinionsbildaren och moderatpolitikern Ann Heberlein aktuell med en personvalskampanj och en bok om invandrare som våldtar.

Publicerad

Regnet duggar över Lunds kullerstensgator. Det är en morgon i början av februari och Ann Heberlein vaknar av att mobilen plingar till.

Sms från en läsare. En av alla dem som backat Kickstarterkampanjen hon satt i gång för att finansiera sitt nya bokprojekt. Boken som redan på konceptstadiet var för kontroversiell för att det skulle vara lönt att gå till ett stort bokförlag med idén.

Nu läser hon i mobilen att pengarna frusits. Hon startar epost-appen och gräver sig fram bland de olästa mejlen. Mycket riktigt. Kickstarter meddelar att hennes kampanj stoppats på grund av ”olämpligt innehåll”.

Redan vid öppningstid står en ursinnig Ann Heberlein utanför banken och stampar. Det fattades bara att kampanjen skulle stoppas. Ännu ett uttryck för attityd hon ofta tycker sig ha sett i den svenska offentligheten: att vissa samhällsproblem inte får diskuteras, av rädsla att diskussionen i sig ska skapa grogrund för oönskade attityder. Själv är hon övertygad om att de extrema attityderna gror när diskussionen tystas.

Inne på banken får hon hjälp med att aktivera Swish till sitt bankkonto. Sedan vädjar hon i sina egna kanaler på nätet:

Hjälp mig skriva boken som Kickstarter slängde ut – boken om våldtäkt och invandring.

Kopplingar mellan brott och etnicitet är känsliga. Svenska medier undviker, i enlighet med de pressetiska reglerna, att rapportera brottslingars etnicitet om det inte är uppenbart relevant, för att inte underblåsa rasistiska strömningar. Även Brottsförebyggande rådet har i många år undvikit att studera dessa samband, och har fått skarp kritik när de nu öppnat för att göra det.

Annons

Som författare till böcker som ”Den banala godheten”, ”Det var inte mitt fel! Om konsten att ta ansvar”, ”En liten bok om ondska”, ”Ett gott liv” och ”Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva” har Ann Heberlein gjort karriär på obekväma ämnen. Hon har hyllats och hon har sågats. Som skribent i Sydsvenska Dagbladet, Göteborgs-Posten, Dagens Nyheter, Expressen och – den senaste tiden – Ledarsidorna.se har hon retat upp stora delar av den svenska åsiktskören.

Oavsett om hon skrivit om feminism, invandring, kränkthet eller terrorism har hon lyckats hitta offentlighetens ömma sårskorpor och pillat loss dem. Debatten har svallat kring hennes åsikter och kring hennes person. Ibland för att hon valt ett inopportunt ämne, ibland för att hon angripit det ur ett icke rumsrent perspektiv och ibland för att hon använt ohederlig debatteknik, sagt emot sig själv eller byggt sina argument på felaktiga uppgifter.

I mars 2016 skrev hon en kolumn i Göteborgs-Posten med rubriken ”Vi måste tala om islam” . Tesen var att de religiöst motiverade terrordåden ökat lavinartat, men kolumnen byggde på en vantolkning av Europols statistik. Samma vår publicerade hon texter om de uppmärksammade sexövergreppen i Köln samt om hur hon tyckte att ”rasifierade brudar” från förorten hade förtur till kultursidorna – texter som fick Expressenkolumnisten Nisha Beshara att anklaga henne för att sprida ”rasistisk smörja”.

Annons

I veckan har det uppstått nya kontroverser. Heberleins make Erik van der Heeg är en radikal islamkritiker och skribent på Ledarsidorna.se, som politiskt huserar någonstans i den fjärran högern. Nyligen spred han ett otäckt ”skämt” på sin Facebooksida, skapat av den kryptonazistiska svenska alt right-rörelsen, om att hänga politiska motståndare i lyktstolpar. När inlägget kritiserades skrev Ann Heberlein på Twitter: ”Funderar över vad som är värst – bristen på humor eller tendensen till hysteri?”, varpå Svenska Dagbladets politiska chefredaktör ställde in hennes medverkan på SvD:s scen i Almedalen.

Låt oss i all korthet konstatera att det finns de som verkligen avskyr Ann Heberlein.

Det finns också de som verkligen älskar henne.

När hon senare den där februaridagen kör hem till sina föräldrar i Trelleborg börjar mobilen plinga frenetiskt. Det gör den hela vägen hem. Hela fredagskvällen. Hela lördagen.

– Det var helt surrealistiskt. Absurt, säger hon när vi flera månader senare träffas på ett kafé i ett sommarsoligt Lund.

Annons

Den helgen i februari swishade många tusen personer pengar för att hon skulle kunna skriva sin bok.

– Inga stora summor. En person skänkte tiotusen, annars var det 50 kronor, 100. Det minsta någon har skänkt är tre kronor. Det var väldigt rörande. Jag tror aldrig att jag kommer att få vara med om något liknande.

På söndagseftermiddagen stoppade hon insamlingen. Då hade det swishat in drygt en miljon kronor.

– Jag såg att många hade skrivit meddelanden av typen ”Det här är mitt bidrag för yttrandefriheten. Låt dem inte tysta dig!” Jag tror dels att många är oroade över att våldtäkterna har ökat, dels tolkade många det här att min Kickstarterkampanj stängdes ner som ett försök att sätta munkavle på mig. Människor gillar inte det. Människor vill ha ett öppet, demokratiskt samtal där vi får lov att lyfta svåra frågor på olika sätt. Och många tycks uppleva att offentligheten i Sverige idag är för trång.

Annons

Boken, som lanseras under veckans begivenheter i Almedalen, heter ”Våldtäkt och kultur. En undersökning av relationen mellan invandring och sexualbrott”. Men någon kvantitativ analys av invandringens korrelation med sexualbrottsstatistiken innehåller den inte. I stället har Ann Heberlein handplockat sex våldtäktsfall där pojkar eller unga män från Afghanistan är förövare, för att försöka förstå vilken roll hederskulturens värderingar kan ha spelat i dessa fall.

Frågan är varför hon väljer att bara titta på en liten grupp av gärningsmän när så många våldtäkter i Sverige begås av infödda svenskar.

– I de fall som gäller våldtäkter mot pojkar så är det i väldigt hög utsträckning afghaner som är både offer och förövare. Jag vill med den här boken slå hål på ett antal myter. I de mer extrema kretsarna åt höger finns en föreställning om att det pågår någon sorts inbördeskrig där invandrade män ger sig på blonda kvinnor. Det är helt enkelt inte sant. Det finns inte täckning för det påståendet. De som är allra mest utsatta för sexuellt våld är andra generationens invandrade kvinnor.

Annons

Den svenska våldtäktsstatistiken är delvis svårtydd. Tydligt är att antalet anmälda våldtäkter ökat, liksom andelen svenskar som uppger att de utsatts för sexuella övergrepp. En del av den ökningen kan förklaras med skärpt lagstiftning, men det är oklart hur stor den delen är. Andelen gruppvåldtäkter bland våldtäktsåtalen ökade med 75 procent mellan 2010 och 2017, enligt en undersökning utförd av Dagens Nyheter, som emellertid påpekar att antalet är så litet att det är svårt att dra säkra slutsatser. Det finns inga data som visar att utlandsfödda generellt är överrepresenterade i våldtäktsstatistiken, men under våren har flera journalistiska granskningar visat på en kraftig överrepresentation av utlandsfödda gärningsmän vid gruppvåldtäkter.

– Aftonbladet publicerade en granskning av gruppvåldtäkter för inte så länge sedan, och där sticker gruppen afghaner ut, trots att vi i dag bara har cirka 40 000 afghaner i Sverige. Om man läser in sig på afghansk kultur ser man också att det är en kultur som skiljer sig väldigt mycket från den svenska.

Annons

Ann Heberlein har bland annat läst Jenny Nordbergs bok ”De förklädda flickorna i Kabul” och Jesper Huors ”I väntan på talibanerna”. Hennes intryck är av en kultur som är djupt främmande, särskilt i sin syn på kvinnor.

– De beskriver ett land där könen är helt separerade, där väldigt mycket handlar om någon sorts symbolisk heder och ära som man manifesterar genom sin klädsel och sitt beteende. Ett land där en kvinna som ler betraktas som lösaktig. Det är också intressant att när Huor och Nordberg samtalar med afghaner får de frågan: Är det sant att kvinnor i Norden ligger med alla, att de har legat med tusentals män? Det finns så mycket föreställningar om oss. Det är klart att i ett samhälle där en kvinna som ler betraktas som en hora så är det en chock att se bilder på oss. Och det måste också vara en chock att komma hit naturligtvis.

I boken är Ann Heberlein tydlig med sin övertygelse om att föreställningar och värderingar från den afghanska hederskulturen riskerar att leda till sexuellt våld. Hon är också noggrann med att poängtera att det finns många andra kulturella faktorer som spelar in. Svenska alkoholvanor till exempel. Sociala medier. Förhållandena på de HVB-hem där många afghanska pojkar bor, tillsammans med andra pojkar och unga män, separerade från det övriga samhället.

Annons

– Jag tror att människor som kommer hit behöver mycket bättre vägledning i att förstå oss, hur vi lever, vilka värderingar vi har, hur vår lagstiftning ser ut, hur vi betraktar män och kvinnor och så vidare. Den viktigaste ambitionen med min bok är att bidra till att försöka stoppa ökningen av våldtäkter. Jag vill att så få som möjligt ska behöva vara med om det jag har varit med om.

Ann Heberlein var 20 år när hon våldtogs. Det var ett övergrepp som på många sätt är mer typiskt för svenska våldtäkter än dem hon beskriver i sin bok: En bekant ung man. En lägenhet dit hon själv gått på besök. Efteråt gick hon hem, tog en dusch, skar sig i armarna och berättade ingenting. Men upplevelsen har satt djupa spår i både hennes privata och hennes offentliga liv. Den första text hon publicerade handlade om en våldtäkt, och det var kampen mot sexuellt våld som 2014 fick henne att under en kort period engagera sig i Feministiskt initiativ.

Sedan dess har hon förflyttat sig till höger på den politiska skalan, och i höst står namnet Ann Heberlein på Moderaternas valsedlar, både till Lunds kommunfullmäktige och till riksdagen. Det är ingen tvekan om att det framförallt är värderingsfrågorna som får henne att luta sig fram över kaffekoppen, ivrig att deklarera sina ståndpunkter.

Annons

– Mycket av det här handlar om värderingar som man kan härleda till patriarkala samhällen och strukturer. Värderingar där man betraktar kvinnan som ett objekt, där man delar upp kvinnor i bra och dåliga kvinnor, där man också har en syn på mannens sexualitet som en drift som inte går att styra och som måste få ett utlopp. De värderingarna finns i Sverige också, men inte i samma utsträckning.

Den som minns Gudrun Schymans berömda talibantal 2002 kan notera både likheter och olikheter i analysen. Gudrun Schyman slog fast att det är ”samma norm, samma struktur, samma mönster, som upprepas så väl i talibanernas Afghanistan som här i Sverige”. Men medan den dåvarande vänsterpartiledarens (senare partiledare för Feministiskt initiativ) poäng var att könsmaktsordningen i grunden är densamma överallt i världen är Ann Heberleins poäng att visst, vi har problem även här, men våra värderingar är betydligt sundare än exempelvis den afghanska hederskulturens.

– Feministiskt initiativ hamnade fort i en kulturrelativistisk fälla som jag är starkt kritisk mot, jag tror det är väldigt destruktivt. Jag tillhör dem som tror på någon sorts moralisk realism, att det finns sådant som är fel och sådant som är rätt, oavsett sammanhang i geografi och tid. Könsstympning är alltid fel, till exempel.

Annons

Det är inte uppenbart att den åsikten skiljer sig från Feministiskt initiativs. Partiet skriver på sin webbplats under rubriken ”Könsstympning är ett brott mot mänskliga rättigheter” att ”rätten till sin egen kropp är en av de mest grundläggande rättigheterna, och denna rättighet får aldrig kränkas i namnet av seder, tradition, religion, heder eller kultur”. Under Almedalsveckan kommer Ann Heberlein hur som helst att få tillfälle att dryfta sina meningsskiljaktigheter med Gudrun Schyman, då de båda ska debattera hos SVT:s Opinion Live.

”Om jag kommer in i riksdagen så är det kulturpolitik jag vill syssla med. Kulturen i Sverige är på något sätt snöpt och lydig. Det handlar om det system vi har, att alla är beroende av bidrag på olika sätt”, säger Ann Heberlein.
”Om jag kommer in i riksdagen så är det kulturpolitik jag vill syssla med. Kulturen i Sverige är på något sätt snöpt och lydig. Det handlar om det system vi har, att alla är beroende av bidrag på olika sätt”, säger Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt

Ann Heberlein åker till Almedalen med en arsenal av förslag på hur det sexuella våldet ska stävjas. Brotten måste i högre grad utredas och klaras upp, menar hon. Straffen måste skärpas. Övervakningskameror och belysning kan fungera preventivt. Särskilt riktar hon in sig på invandringen. Hon vill minska den och hon vill göra utvisning till praxis vid våldtäktsdomar för gärningsmän som inte är svenska medborgare. Men punkt nummer ett på Ann Heberleins lista är att ge nyanlända en obligatorisk utbildning i sexualkunskap, samhällskunskap och svenska värderingar. Det är ”medveten moralisk fostran” som gör att svenska män inte våldtar i större utsträckning, skriver hon, och de som invandrar från länder där en mer patriarkal kultur råder måste lära sig om ”sund sexualitet, respekt för varandras gränser, kroppar och vilja”.

Annons

För att definiera svenska värderingar tyr sig Ann Heberlein till undersökningar som visar vilka värderingar som omfattas av en stor del av befolkningen.

– De liknar vad vi brukar kalla humanistiska eller västerländska värderingar. Men vi är lite extra allt i Sverige. Vi är lite mer jämställda, lite mer toleranta, vi värderar autonomi och individens frihet väldigt högt, vi är i väldigt låg utsträckning sexister, homofober och rasister. Så Sverige är ett bra land, och det tycker jag är värt att bevara. Vi kan inte ta kvinnors rättigheter för givna, vi har kämpat oss till dem och vi måste fortsätta att försvara dem varje dag. Jag ser att det i Sverige idag finns grupper som inte åtnjuter samma rättigheter, bland annat invandrade kvinnor som inte med självklarhet kan välja hur de vill leva sina liv.

Kvinnor som lever under hedersförtryck och kvinnor som utsatts för överfallsvåldtäkter glömdes enligt Ann Heberlein bort i metoo-rörelsen. I boken skriver hon om en lynchstämning där ”den godkände våldtäktsmannen är helyllesvensk medelklass, eller, ännu hellre, en ’man med makt’”.

Annons

– Metoo började ju som en protest mot sexuellt våld och sexuellt utnyttjande, men sedan blev det något annat och det handlade om sexism och allt dumt som män någonsin har gjort mot kvinnor. Det behöver vi också prata om, naturligtvis. Men med kännedom om den kränkning som en våldtäkt är, så är det svårt för mig att svälja att den plötsligt jämställs med att någon har klappat någon i rumpan eller fällt en sexistisk kommentar.

Som kulturarbetare med många strängar på sin lyra var Ann Heberlein inbjuden till flera metoo-grupper. Men hon deltog inte aktivt, trots att hon bevittnat sexismen i såväl kulturvärlden som akademin.

– Jag såg att det skapades en stämning där kvinnor hetsade varandra till att komma ihåg och bekänna och peka ut. Det är vanlig mänsklig psykologi, en önskan om att vara del av en flock. Det var som en gigantisk tjejmiddag med alldeles för mycket vin, där man överdriver till höger och vänster, och sedan snappades det upp av media.

Hon pratar snabbt och välformulerat, gärna drastiskt tvärsäkert om meningsmotståndarna samtidigt som hon efterlyser att de ska tolka henne med större välvilja. Ofta formulerar hon sig i den sortens långa utläggningar som man bara kan leverera om man centrifugerat ett ämne i sitt huvud under längre tid.

Annons

När hon tystnar vågar sig en kafégäst fram till vårt bord.

– Ursäkta …

Det är en lång, smal man med mörk hy. Han släpar en kabinväska i ett teleskophandtag och rättar till sina runda glasögon innan han fixerar Ann Heberlein med blicken.

– Det du skriver är väldigt viktigt och bra, säger han allvarligt. 

Utan att vänta på svar vänder han oss ryggen och stiger ut i den bländande solen.

Trots stridbarheten, trots provokationslustan och den politiska klumpigheten – eller kanske tack vare dessa egenskaper – finns det de som verkligen älskar Ann Heberlein.

I september får vi veta om de är tillräckligt många för att skrapa ihop de ungefär 3 000 personkryss som krävs för att hon ska kunna ta sin tolkning av svenska värderingar till Sveriges riksdag.

”I mitt barndomshem var vi socialdemokrater, vilket innebar att vi aldrig handlade på Ica utan alltid på Konsum, vi läste Arbetet och inte Sydsvenskan, och moderater var ondskan personifierad”, säger Ann Heberlein.
”I mitt barndomshem var vi socialdemokrater, vilket innebar att vi aldrig handlade på Ica utan alltid på Konsum, vi läste Arbetet och inte Sydsvenskan, och moderater var ondskan personifierad”, säger Ann Heberlein. Foto: Staffan Löwstedt
Bild 1 av 3

”Om jag kommer in i riksdagen så är det kulturpolitik jag vill syssla med. Kulturen i Sverige är på något sätt snöpt och lydig. Det handlar om det system vi har, att alla är beroende av bidrag på olika sätt”, säger Ann Heberlein.

Foto: Staffan LöwstedtBild 2 av 3

”I mitt barndomshem var vi socialdemokrater, vilket innebar att vi aldrig handlade på Ica utan alltid på Konsum, vi läste Arbetet och inte Sydsvenskan, och moderater var ondskan personifierad”, säger Ann Heberlein.

Foto: Staffan Löwstedt Bild 3 av 3