Foto: Rickard L Eriksson
Perfect Guide

Hedda Stiernstedt:”Jag älskar flärd – och jag skäms för det”

Efter Hedda Stiernstedts explosionsartade genombrott i tv-dramat Vår tid är nu har hon haft ett par galna år. Nu tar hon långsemester i Paris och berättar för SPG om sin proggiga uppväxt, film-manin och den stora kärleken.

Hedda Stiernstedt är sen och det är helt i sin ordning. Hon är omskriven för att vara en tidsoptimist, så när hon kliver in på vackra L’Avventura i Vasastan och skiner upp i sitt så välkända Nina Löwander-leende är hon ursäktad. Det råder trots allt högtryck kring Hedda just nu. Inte bara för att hon spelar huvudrollen i tredje säsongen av Svt-succén Vår tid är nu utan också för att hon snart syns på bio som Doris i Tomas Alfredssons Se upp för Jönssonligan. I vår spelar hon mot Rolf Lassgård i Min pappa Marianne, medverkar i en norsk ännu otitulerad storfilm innan den sista specialsäsongen av Vår tid är nu tar vid nästa jul.

Annons

– Det här året har varit väldigt, väldigt intensivt. Jag har inte varit hemma. Alls. Bara på helgerna. Tömt en resväska och fyllt den igen, säger hon och sätter sig i en av fåtöljerna som vetter mot Sveavägen.

Trots att Hedda hade gjort drygt ett dussin roller före Nina Löwander, existerar det helt klart ett före och efter Vår tid är nu. Nu är serien helt färdiginspelad. Och Hedda ska fly stan.

– För första gången på fyra år ska jag vara ledig. Hela december ska jag tillbringa i Paris. Röka Vogue, lajva parisienne och försöka se om jag kan skriva något, bara på uppdrag av mig själv.

Foto: Rickard L Eriksson

Utanför fönstren pågår den dystra novembergrå verkligheten. Att möta Hedda är betydligt mer filmiskt. Det finns en gåtfullhet kring henne som påminner om legender som Greta Garbo och samtidigt en äkthet som känns lika skör som orubblig. Hon är allt annat än förutsägbar. För låt dig inte luras av att hennes efternamn presenteras i Adelskalendern.

– Ibland känner jag att jag måste förklara att jag inte är adlig, för att man kanske tror att jag har fått en massa fördelar. Jag har vuxit upp i ett progghem och sov i samma rum som min mamma i vår lilla lägenhet på Thorildsplan tills jag var tio.

I henne finns konstnärsblod från pappa Jöran Modéer och adelsblod från mamma Metta Stiernstedt. Båda föräldrarna valde att gå sin egen väg och har bland annat aldrig bott tillsammans, vilket inneburit att Heddas pappa bott i sin ateljé på Söder medan Hedda och hennes syster växt upp hos mamma.

– Idag låter det ju som en häftig uppväxt med proggföräldrar som var särbor och en pappa som var konstnär. Men i det området jag växte upp och på 90-talet ville man inget annat än att passa in. Jag tyckte att det var skämmigt att vi var lite annorlunda.

– Mitt namn var ovanligt, jag bar ärvda kläder, fick inte se Disneyfilmer och aldrig äta på McDonald’s. Pappa har aldrig satt sin fot på McDonald’s. Jo, en gång råkade han köpa en kaffe där, vilket han fortfarande förbannar sig själv för, säger hon och skrattar.

Hur har din uppväxt påverkat den du är idag?
– Jag har nog stor förståelse för många olika typer av människor. För jag har mött många olika typer av människor. Allt från min pappas hedonistiska konstnärsvänner, till de som lever i helt andra samhällsklasser. Min mormor gick alltid på Nobelmiddagen, medan jag som fjortis hängde i Hässelby med ett gäng kickers, innan jag började gymnasiet med några av Sveriges rikaste. Det är otroligt gynnsamt i mitt yrke.

Trots att hennes barndomshem var fyllt av konst och litteratur var yrkesvalet inte självklart.

– Eftersom pappa är konstnär fick jag tidigt en inblick i hur svårt det ibland kan vara att följa sin egen röst. Det gjorde snarare att jag inte ville ha det livet, jag ville göra något som gav mer vardag, mer pengar. Min tonårsrevolt var kanske att gå Östra Real och hänga med rika.

Det som är okänt lockar. I Heddas fall: flärden.

– Jag bestämde mig för att älska ostron och champagne innan jag ens hade varit i närheten av en restaurang. Jag ville ha flärd. Mamma var hippie så jag blev yuppie.

Lever du det livet idag?
– Ja, till viss del. Det finns något i mig som älskar flärd. Men det är inte skamlöst. Jag har ju fått med mig ett ’progg-dåligt samvete’ och känner ofta skam och skuld för att jag har många privilegier i mitt liv. 

Foto: Rickard L Eriksson

Teaterdrömmarna föddes tidigt och vägrade överge henne. Trots det studerade hon på universitetet till att bli litteraturvetare, tills 2011, då hon fick en roll i ungdomskomedin Studentfesten. Och planen ändrade riktning.  

– Jag trodde då att skådespelaryrket var något man blev tilldelad. Att någon skulle säga till mig att jag var bra, tillräckligt talangfull eller att en dörr skulle öppnas som en skänk från ovan. Men jag såg att mina medspelare inte hade samma mentala spärrar som jag hade satt upp för mig själv. Det var självklart att de kunde göra det de gjorde. För första gången insåg jag att skådisyrket var något jag själv kunde välja att försöka utöva.

Insikten blev ett frö till en växande karriär, som inkluderar roller som såväl modeinfluencer i Portkod 1321 och kicksökande ungdom i Unga Sophie Bell som Monica Zetterlunds rival i Monica Z och mördare i Wallander. Med det sagt gör hon inte vad som helst. Att hon i vår ses i roller långt ifrån den i Vår tid är nu är exempelvis högst strategiskt. Hon vill inte bli förknippad med Nina Löwander för evigt. Och att hon har tackat nej till tre amerikanska roller för att ”engelskspråkigt är inte lika med bra”, hon skulle spela en ”jätteschablonig svensk flickvän i New York” och att ”manuset var riktigt dåligt” vittnar om att hon väljer sin väg noggrant.

– Jag älskar, älskar mitt jobb. Det är min bebis. Därför är min ambitionsnivå helt manisk. Hade det inte varit för min inneboende slacker hade jag haft jättehöga krav på mig själv även på fritiden, men jag är inte den som är på gymmet klockan sex på morgonen. När jag är ledig pillar jag mig själv i naveln, men så fort det handlar om jobbet är jag en arbetsnarkoman av rang. Jag vill prata film, konsumera film, äta film utan att tugga, säger hon och berättar att hon ser i stort sett allt som går på bio.  

– När jag träffade min kille Alexis var jag framför allt svältfödd på storfilm, sådana filmer som ’alla’ har sett. Så han var tvungen att uppfostra mig lite. En sommar tittade vi igenom barnfilmer jag missat, vilket var alla utom Astrid Lindgrens. Alexis är regissör, det enda vi pratar om är film och filmpoddar.

Hedda hasar ner ärmarna på sin Acnetröja och vilar hakan mot ena handen. Skrattet skiftas snabbt till allvar och i blicken finns den där äktheten som är så signifikant. På Hedda sitter känslorna utanpå.

– Jag är en känslomänniska och kan börja gråta varsomhelst. Jag är verkligen inte en ’det här tar vi när vi kommer hem’-person. Efter Vår tid är nu har jag försökt bli bättre på att vara lite mer privat bland folk, men jag vet inte… Jag och min kille kan absolut bråka mitt på gatan och det händer att jag gråter på tunnelbanan.

Närheten till känslorna har blivit bränslet när hur hon skildrar sina roller. 

– Jag har tidigare upplevt att känslighet är något som samhället generellt sett inte uppskattar. Men jag har vänt på det och insett att jag är ingenting utan min känslighet och mina känslor. Det som jag tidigare kunde tycka var en belastning är nu min styrka. Det är min inre röst som tagit mig någonstans. 

Hedda plockar fram en svagt rödrutig 60-talsklänning och funderar på om den skulle passa in i de gamla biosalongslokalerna på L’Avventura.

– Mitt modeintresse föddes ur att jag slutade klä mig för män. Killar gillar inte mode, de gillar sexiga kläder. Punkt. När jag slutade vara för självmedveten väcktes en lekfullhet i mig. Mode är ett konstnärligt uttrycksätt som jag är priviligierad nog att få pröva. Det är spännande att klä sig som man vill, utan några regler, säger hon och bestämmer sig för att byta om till klänningen.

Om det här blir Heddas sista intervju för ett tag återstår att se. Men en sak är säker: snart har hon lämnat sin hemstads gråa nyanser för ett stimmigt café någonstans i Paris.

– Antingen blir det något av mitt skrivande eller så kommer jag bara att sitta där på fiket och leka parisare. Och det kanske hjärnan också mår bra av.  

Till Toppen