Annons

Jenny Nordberg:Hederskultur bör vara avgörande integrationsfrågan

När Sverige sakta rör sig mot konsensus om att hederskultur är ett allvarligt problem blir frågan hur långt vi är beredda att gå för att skydda samtliga svenska flickor och kvinnor – och betrakta bekämpandet av hederskultur som en helt avgörande integrationsfråga.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

Ung kvinna som utsatts för hedersförtryck av sina föräldrar och som nu lever under skyddad identitet.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1

Ung kvinna som utsatts för hedersförtryck av sina föräldrar och som nu lever under skyddad identitet.

Foto: Pontus Lundahl/TT Bild 1 av 1
Ung kvinna som utsatts för hedersförtryck av sina föräldrar och som nu lever under skyddad identitet.
Ung kvinna som utsatts för hedersförtryck av sina föräldrar och som nu lever under skyddad identitet. Foto: Pontus Lundahl/TT

Det är snart tio år sedan jag för första gången åkte till Afghanistan. Jag ville försöka förstå hur det kom sig att det var världens absolut värsta land för en flicka att födas i. Jag ville verkligen begripa hur min egen sort kunde ses som så värdelös och bli så illa behandlad. Och hur, trots bistånd, goda intentioner och talibaner körda på flykten, det ändå inte tycktes bli bättre.

Det jag fann var ett samhälle helt byggt på en strikt hederskultur, där flickor, kvinnor och deras kroppar utgjorde en viktig handelsvaluta i nästan alla delar av vardagslivet.

En familjs och en mans ”heder” var ett slags nödvändig och allmänt accepterad kreditvärdighet som krävdes för att kunna genomföra andra transaktioner i samhället, som att få jobb, göra affärer, få lån och nå ekonomisk och social framgång och status.

Annons
Annons

Kreditvärdigheten kan sjunka till en farlig nivå om inga söner föds.

Kreditvärdigheten stiger om hustrun föder söner och om eventuella döttrar framstår som kyska och gifts in i framstående familjer, som ett slags företagsfusioner. Kreditvärdigheten kan sjunka till en farlig nivå om inga söner (som kan ärva familjen och ta hand om gamla föräldrar) föds, eller om hustrun och döttrar framstår som mer självständiga och har för mycket kontakt med det motsatta könet utanför familjen.

Både den man och kvinna som avskyr och lider av hederskulturen måste ändå i viss mån därför leva efter den i ett samhälle som Afghanistan, som till stora delar saknar fungerande stat, rättsväsende och dessutom befinner sig i krig. Om detta skrev jag till slut en bok, där jag beskrev en av de yttersta konsekvenserna av könssegregationen inom hederskulturen – när döttrar förkläs till söner.

Den som en gång har suttit mittemot en förtvivlad kvinna som försökt förklara varför hennes egen familj anser att det är hennes eget fel att hon blivit våldtagen har svårt att någonsin se med blida eller ens kulturrelativistiska ögon på vad hederskultur gör med människor, och framför allt flickor och kvinnor. Det blir något otänkbart och helt oacceptabelt, som ibland flashar förbi när man borrar in näsan i en liten femårings nacke. Att hennes frihet aldrig någonsin får begränsas, och att man är beredd att göra nästan vad som helst för att skydda varenda liten flicka man kan få tag i.

Samtidigt lever ett hundratal barn i Sverige som gifta.

I Sverige finns en högst fungerande stat, ett väl utvecklat rättsväsende, och det råder fred sedan mer än två hundra år. Den hederskultur som våra förmödrar för länge sedan tvingades leva efter är med stor möda avskaffad och i många delar helt irrelevant. Men i dag säger sig nästan var sjätte niondeklassare i de största svenska städerna leva under någon form av hedersförtryck, enligt en stor undersökning som publicerades för en dryg månad sedan. I Malmö är det var femte.

Annons
Annons

Samtidigt lever ett hundratal barn i Sverige som gifta. Skatteverket har 679 personer registrerade i polygama äktenskap. Och mellan mars 2014 och september 2018 fördes 182 personer bort från Sverige och hölls kvar i utlandet mot sin vilja. De allra flesta var minderåriga flickor. Vi talar alltså om svenska medborgare – svenska barn – som är försvunna, tvångsgifta eller kanske döda.

När jag på inbjudan av Riksorganisationen GAPF (Glöm Aldrig Pela och Fadime) talade om hederskultur i riksdagen i början av 2018 satt alla partier utom SD från vänster till höger uppradade. De överröstade nästan varandra i sin iver att förklara hur viktigt det var att bekämpa hedersvåld och hederskultur i Sverige, och medgav att det var en del av integrationen som misslyckats och förbisetts.

Sara Mohammad, som är grundare och ordförande för GAPF, har kämpat i många år mot dem som säger att hederskultur inte ens existerar, och samtidigt försökt förklara exakt vilka uttryck den kan ta sig i det svenska samhället. Hennes tema för 2019 är ”Från ord till handling”. Jag kunde inte sagt det bättre själv. För det är upp till bevis nu, eftersom Sverige ska vara ett av världens absolut bästa för barn att växa upp i.

Där flickor som könsstympats ignorerats av svenska läkare som inte vill lägga sig i det som ses som familjeangelägenheter; där förskolepersonal ser till att småflickor täcker huvudet enligt föräldrars önskemål; och där unga kvinnor hotas av mord och tvångsgifte om de gör sådant som ungdomar gör. Allt medan polis och sociala myndigheter har varit rädda för att göra fel och lägga sig i det som ses som familjers privata angelägenheter.

Annons
Annons

Jag blir jag lite orolig för att det ska bli som när “alla” blev feminister.

Men nu, när till och med DN:s ledarsida häromdagen skrev att Sverige ska ha “nolltolerans” mot hederskultur, är det dags att fråga exakt vad det ska innebära. I dag, när “alla” är överens om att hederskultur är ett problem även i Sverige blir jag lite orolig för att det ska bli som när “alla” blev feminister. Det vill säga att man dödar ett begrepp genom att göra det till en okontroversiell självklarhet utan innehåll. Som inte erkänner att det innehåller svåra konflikter som måste knäckas. Att det ibland är så att man måste välja – mellan barns och föräldrars individuella rättigheter, och mellan olika värderingar.

Jag är rädd för att tappra försök till intersektionell analys ska försöka vattna ur begreppet hederskultur genom att bortförklara de brott mot mänskliga rättigheter som sker i hederns namn.

Och kan för övrigt hänvisningar till islamism ens ingå i religionsfriheten?

För det är frågan om svåra avgöranden på kollektiv och individuell nivå som kräver både mod och övertygelse om vilka värden som ska gälla i Sverige. Några kommer att kalla det för ingrepp i religionsfriheten, men också i den personliga sfären och vårdnadshavares näst intill absoluta rätt rätt till sina barn. Och kan för övrigt hänvisningar till islamism ens ingå i religionsfriheten?

Om man frågar Juno Blom, som just blev invald i riksdagen för Liberalerna, och som i många år arbetat med hedersförtryck, så har Sverige inte ens tagit ordentlig ställning för barns rättigheter ännu. Ett skarpare barnrättsperspektiv som bör befästas både i lag och i grundlig utbildning av myndighetsutövare krävs för verklig förändring, säger hon. Där ska det finnas större möjligheter för myndigheter att gripa in, genom att belägga personer med reseförbud, beslagta pass, eller omhänderta barn. I dag kan föräldrar till och med säga upp medborgarskap för barn som förts bort, medan de behåller sina egna.

Annons
Annons

Jag vet att någon av er vid det här laget sitter och filar på ett mejl om att allt är invandringens fel.

Hon efterlyser också en nationell strategi mot våld mot barn, på samma vis som det finns en mot våld mot kvinnor. Barnen är de allra mest skyddslösa, och de som är svårast att nå. Kommuner är skyldiga att följa upp och ta reda på var de försvunna barnen är någonstans.

Jag vet att någon av er vid det här laget sitter och filar på ett mejl om att allt är invandringens fel. Eller kanske vill ni säga att det stigmatiserar alla invandrare att ens tala om hederskultur.

Jag är rejält trött på båda dessa argument, som dessutom är överspelade vid det här laget. Oavsett varifrån dessa barn – dessa svenska medborgare – från början kom och vilken kultur deras föräldrar eventuellt tog med sig delar av, eller hur det bestämdes att de skulle stanna i Sverige är de nu vårt gemensamma ansvar. De är barn, och det räcker.

Lyssna på de kvinnor som kan något om hederskultur och hedersförtryck; som ofta själva har erfarenhet av det.

Vad var annars meningen med att de flydde, om de ska bli offer för hederskultur här också? Hur mycket är Sverige och det svenska samhället värt då, om vi inte kan skydda barn från övergrepp? Det är den uslaste formen av rasism att inte bry sig om en stor del av den generation av barn och ungdomar som nu ska växa upp i Sverige.

Så lyssna på de kvinnor som kan något om hederskultur och hedersförtryck; som ofta själva har erfarenhet av det. Integrationen hänger på det. Det räcker inte att försöka inkludera nyanlända på arbetsmarknaden om inte idén om jämställdhet följer med. Och det duger absolut inte för den som säger sig vara intresserad av kvinnors rättigheter att diskutera jämställdhet utan att inkludera alla kvinnor och flickor.

Eller som Juno Blom uttrycker det: Vi kan inte enbart diskutera delad föräldraförsäkring om det finns de som inte ens får bestämma vilka de blir föräldrar med.

Det låter så självklart när hon säger det: ”I en demokrati har alla människor rätt till sin religion, kultur och tradition. Men inte genom handlingar som inskränker någon annans frihet. Då spelar det ingen roll vad du hänvisar till.”

Gott nytt år, kära läsare. Låt 2019 bli alla barns år i Sverige.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons