Annons

Mats Johansson (1951–2017):Hejdå, Finland (2): Snart stängs Natofönstret. Eller?

I en första artikel i detta forum (16/3) undrade jag under rubriken "Är det dags att säga hejdå, Finland?" om landet inom kort väljer bort Natomedlemskapet. Svar har inkommit.

Under strecket
Publicerad

Så här mycket gillar vi i Kreml ett finskt Natomedlemskap.

Foto: Mikhail Klimentyev / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1

Så här mycket gillar vi i Kreml ett finskt Natomedlemskap.

Foto: Mikhail Klimentyev / TT NYHETSBYRÅN Bild 1 av 1
Så här mycket gillar vi i Kreml ett finskt Natomedlemskap.
Så här mycket gillar vi i Kreml ett finskt Natomedlemskap. Foto: Mikhail Klimentyev / TT NYHETSBYRÅN

Medan Putinkrigen i Ukraina och Syrien ackompanjeras av fortsatt rysk aggression i Östersjön trappar den socialdemokratiska nostalgivänstern upp det interna fraktionskriget mot regeringens värdlandsavtal med Nato.

Det är ett farligt spel neutralister mot realister ute i partidistrikten om Sveriges säkerhet som pågår inför voteringen i riksdagen om avtalet den 26 maj. Trots att sex av åtta riksdagspartier bildar en bastant riksdagsmajoritet för avtalet skapar rödgrön splittring ökad osäkerhet om Sveriges försvarsvilja och politiska förmåga. Så blir det när svansen viftar på hunden.

I Finland har man sedan 2014 ett värdlandsavtal på plats, utan större väsen efter tio års förhandlingar. Till skillnad från den svenska debattens skräckscenarier, där kommande kärnvapenattacker från Ryssland av Natofoberna framställs som oundvikliga, konstaterar i Finland även socialdemokrater till vänster att det är praktiska lösningar för att underlätta försvarssamarbete det handlar om, snarare än världens undergång.

Annons
Annons

Den Kreml-influerade argumentering som i Sverige hotar att spränga regeringen och skada dess redan sargade auktoritet faller i vårt östra grannland på hälleberget när de ansvariga kallar värdlandsavtalet för ”samarbetsprotokoll”.

I praktisk handling har det lett till att Finlands flygvapen i dagarna sänder några av sina amerikanska Hornet-jaktplan till USA för att installera nya kryssningsmissiler i planen. För första gången i den finländska försvarsmaktens historia ska sådana långräckviddiga vapen testas i ett Natoland. Provflygningarna under det kommande året sker i den amerikanska flottans regi i Kalifornien. Målbilden behöver inte närmare preciseras; alla förstår ändå vad vapnen är avsedda för, inklusive herrarna i Kreml. Det är inte Sverige eller Danmark.

Spänningen i Finland har ökat efter presidentens påskresa till Moskva. Vad skulle komma ut av mötet med den ryska motsvarigheten? Hans anförande inför försvarskursföreningens vårmöte (5/4) präglades av Europakris och terrordåd; tonen blev därefter:

”Varje dag inser vi kanske allt tydligare att vi inte kan förvänta oss någon snabb vändning mot bättre och ljusare tider. Det är möjligt att vi länge kommer att ha svåra tider framför oss, och att de kan komma att kräva mer av oss än vi velat tro.”

Dysterheten fick senare i talet en precisering:

”Den säkerhetspolitiska spänningen i området ökade när Ryssland inledde sin maktpolitik i Ukraina, i strid med internationell rätt. Sett ur ett vidare perspektiv är det också fråga om Rysslands ökade militära förmåga och den på många håll allmänna uppfattningen att också Rysslands tröskel för att använda vapenmakt har sänkts. Det har också talats om användning av kärnvapen på ett sätt som man knappast hörde ens under kalla kriget, åtminstone inte i dess slutskede.”

Annons
Annons

Vilka slutsatser skulle då dras om Finlands Natomedlemskap? Det fanns antydningar i presidenttalet:

”Det finns också tillfälle att betona de transatlantiska relationerna när de nordiska länderna träffar president Obama i maj... Vi bevarar ett öppet sinne och ett spelrum för Finland. Vi bedömer situationen kontinuerligt och rationellt ur många perspektiv.”

Inga raka besked, inte heller denna gång. Gissningsleken fortsätter om Finland fortfarande vill hålla den mångåriga Nato-optionen öppen. Om några veckor ges kanske ändå besked när den officiella Natoutredningen ska redovisa sina tankar. I valet av utredare ges svaret; det kan rimligen inte vara med ”öppet sinne” man har valt två uttalade Natomotståndare att utgöra halva utredningsgruppen.

Processen har dessutom pågått under uttalade ryska hotom repressalier för den händelse man skulle komma till ”fel” slutsats.

I sitt apriltal lät presidenten med sedvanlig finsk oklarhet antyda hur det kommer att landa:

”Ett väderstreck utesluter inte ett annat, även om någon som har tappat sin karta och kompass uppenbarligen är rädd för det. Vi behöver en dialog. Vi behöver mer transparens. Vi behöver också mekanismer för att undvika konflikter. Just Finland och Sverige spelar tillsammans en viktig roll i denna fråga, eftersom de har fungerande relationer både med väst och med öst. Finland har också strävat efter att föra dessa samman.”

Med all respekt för att det är landets president som talar och inte en fri debattör måste man undra vad det betyder. Tillhör Finland inte väst utan ser sig som något mellanting som ska utgöra buffert? Åter måste frågan ställas om Finland som EU-medlem verkligen respekterar solidaritetsförklaringen i Lissabon-fördraget att i händelse av ofred försvara sin grannar, eller om man har närmat sig Löfven-doktrinens blamager om att Sverige och Finland ska utgöra ”fria ytor” (29/4 2015):

Annons
Annons

”Det är bra att Sverige och Finland är alliansfria. Då har du två geografiska ytor fria. Då vet du att på de här ytorna är det alliansfritt. Då har du inte direktkontakt.”

Det var mot bakgrund av denna ökade osäkerhet om Finlands position som jag på denna plats (16/3) ställde en öppen fråga under rubriken Dags att säga hejdå, Finland? Varför ska Sverige släpa med ett land i närmandet till Nato som säger nej till detta?

Svar har inkommit. Under rubriken Att vara med Sverige eller inte? skriver Helsingin Sanomats redaktionschef Erja Yläjärvi (19/3) att vad som förefaller som ett perfekt resonemangsäktenskap lider av att man ständigt sneglar åt andra håll – USA och Nato. I detta får jag medhåll:

”Johansson representerar inte Sveriges regering, men inlägget vittnar om vilken obestämd grund försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige vilar på. I Sverige talar man mer öppet än i Finland om Ryssland som ett potentiellt hot, ungefär som man gör i Baltikum. I Finland har politikerna aldrig i någon större utsträckning velat spekulera i Rysslands avsikter. I denna atmosfär blir det lätt oklart vad Sverige och Finland egentligen vill ha ut av sitt försvarssamarbete… Även om Finland skulle tiga ihjäl Nato så kommer diskussionen i Sverige i vilket fall som helst att fortsätta.”

I Hufvudstadsbladet (31/3) kommenterar Henrik Meinander, professor i historia vid Helsingfors universitet. Han finner Natodebatten i våra länder ”förljugen” då den saknar ”en uppriktig lägesbeskrivning av ländernas säkerhetspolitiska relationer till USA, vars militära kapacitet är den enda som har någon relevans inom Natolägret.”

Annons
Annons

Men är det något anhängarna av svenskt medlemskap brukar understryka är det just detta, att USA:s försvar av Baltikum förutsätter ett nära samarbete med Sverige och Finland, vilket vi enligt Meinander inte ”säger ett knyst om”. Det är ju ett av huvudskälen till varför svenskt medlemskap är nödvändigt, varför det inte räcker med partnerskap med Nato och ”samarbete” med USA. Även svenska regeringsföreträdare är numera öppna med att USA är garanten för stärkt säkerhet, i enlighet med Hultqvist-doktrinen.

Därtill har Meinander läst mitt inlägg som att jag tror att ”den svenska regeringen ser denna samordning med Finland som ett alternativ till det militära samarbete som Sverige har haft med USA sedan 1950-talet. Intressant nog verkar till och med Svenska Dagbladets erfarne kolumnist Mats Johansson tro att finska beslutsfattare skulle vilja något sådant. Inget tyder på detta. Tvärtom förefaller Finland nu att i allt väsentligt följa i Sveriges spår, det vill säga undviker att irritera Ryssland men fördjupar samarbetet med USA.”

Sanningen är att jag i åratal likt de flesta andra svenska Nato-anhängare varnat för just förhoppningen att en bilateral svensk-finsk allians skulle kunna ersätta Natomedlemskap, senast i ett inlägg på denna plats förra året, General Peter tar befälet (18/2 2015). Ingendera regeringen delar heller vad jag vet denna illusion, möjligen en del intellektuellt bekväma Natomotståndare som låtsas detta av taktiska skäl, ungefär som före detta militärer och ambassadörer som hävdar att ökade försvarsanslag i sig kan ersätta Natomedlemskap.

**Nu ska man inte överdriva symboliken i **och betydelsen av enstaka debattinlägg vare sig i Finland eller Sverige. Det är faktiska handlingar som avgör våra länders militära och säkerhetspolitiska förmåga. Men visst illustrerar Meinanders inlägg Sveriges behov av att säga_ Hejdå, Finland_ om landet inom kort stänger Natofönstret.

Då talar vi inte längre samma språk. Då rycker skilsmässan närmare. Då kan vi inte fortsätta stå ensamma tillsammans i utanförskapet.

MATS JOHANSSON är ordförande i tankesmedjan Frivärld. Hans senaste bok Kalla kriget 2.1 – Onda imperiets återkomst utges i höst i uppdaterad version.

**Redaktionens lästips! **Finlands säkerhetskommitté varnar enligt svenska Yle för att ryska fastighetsaffärer i närheten av strategiskt viktiga platser är ett hybridkrigsfenomen. Enligt Försvarsministeriet kan fastigheterna användas för att störa mobilisering i en krissituation. Och hur är det i Sverige?

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons