Annons

Andres Lokko:Hejdå Scott Walker – du var en fantastisk förebild

Scott Walker 1970.
Scott Walker 1970. Foto: Dezo Hoffman/TT

Han var artisten som konstruerade ett av pophistoriens mest perfekta konstnärskap – och han gjorde det med integriteten i behåll. Vila i frid Scott Walker!

Under strecket
Publicerad

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 1 av 6

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 2 av 6

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 3 av 6

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 4 av 6

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 5 av 6

Scott Walker 2000.

Foto: Camera Press/Perou/TT Bild 6 av 6

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 1 av 5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 2 av 5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 3 av 5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 4 av 5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT Bild 5 av 5

I sin musik var Scott Walker, från allra första stund, den ensammaste mannen i världen, en sorglig skepnad vars lyrik och röst darrade av hjärtesorg.

Loneliness is the cloak you wear/A deep shade of blue is always there” var de inledande raderna i hans första hit som en tredjedel av The Walker Brothers.

Han föddes som Noel Scott Engel i Ohio men så fort The Walker Brothers (som inte alls var bröder) fick framgångar i Europa – med 1966 års och nyss citerade ”The sun ain’t gonna shine anymore” – emigrerade han till London med långa avstickare till Amsterdam och Köpenhamn.

Han återvände aldrig till USA.

Besatt av europeisk kultur kunde han inte lämna Ohio snabbt nog för kontinenten som gett honom Jacques Brel och Thomas Mann.

Samtidigt var han, för alla i publiken, en pojkbandsidol, 1966 års Justin Bieber. Det var inte rollen han ville ha. Scott Walker ägnade återstoden av sitt liv åt att med en sällan skådad tydlighet rätta till det missförståndet.

1/5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT
2/5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT
3/5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT
4/5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT
5/5

Scott Walker i studion 1970.

Foto: Dezo Hoffman/TT

Våren 1995 blev jag inbjuden hem till Scott Walker i Londons Holland Park för en intervju. Walker skulle just ge ut sitt första nya album på elva år, ”Tilt”, och hävdade att vi inte alls var hemma hos honom utan hos hans manager. Men hyllorna längs väggarna i vardagsrummet där vi satt – Scott gömd bakom ett par solglasögon som han inte hade en tanke på att ta av sig – avslöjade att det nog egentligen var Walkers hus.

Annons
Annons

I bokhyllan trängdes verk, både litteratur och filmer, av Bergman, Genet, Godard och Pasolini. Samtliga dokumenterade Scott-favoriter.

Än i dag är det ett av de mest minnesvärda möten jag har haft ynnesten att råka ut för i mitt yrke. Scott Walker var liksom ingen man bara träffade, än mindre småpratade med över en kopp te. Likt, säg, Syd Barrett var Scott Walker någon som brittiska kvällstidningar då och då publicerade suddiga paparazzi-foton av, oigenkännlig, under neddragen keps och solglasögon på en cykel. Eller möjligen spelandes lite dart på en pub i Chiswick.

Han konstruerade det tredje och sista kapitlet av sin karriär för att slippa bli igenkänd och bara få arbeta i lugn och ro i sitt nästan majestätiskt ensamma gemak.

Walkers karriär är en av den moderna musikhistoriens mest inspirerande och imponerande, inte bara musikaliskt, den är det än mer i sin smått ojämförliga integritet och kompromisslöshet.

Hans spectoreska hits med The Walker Brothers från 1960-talet är de som än i dag kan höras på radions oldies-stationer, de fyra soloalbum som följde i decenniets slut är en kvartett som ständigt, och med all rätt, utses av forskare och historiker till en av den moderna musikens mest unika och fulländade sviter av intellektuell popmusik.

Under en kort återförening av The Walker Brothers i 1970-talets mitt inledde Walker ett experimenterade med elektronisk musik och kompositioner som hade allt mindre med konventionella popstrukturer att göra. David Bowie och Brian Eno lyssnade så noggrant att musikhistorien tog en alldeles ny riktning.

Annons
Annons

Scott Walker 2000.

Foto: Camera Press/Perou/TT Bild 1 av 1
Scott Walker 2000.
Scott Walker 2000. Foto: Camera Press/Perou/TT

För varje återkomst kröp Scott längre in i en egensinnig värld av gränslös experimentlust. Lyriken behandlade rättegången mot Adolf Eichmann, tuppfäktning och avrättningar av despoter från Mussolini till Ceausescu samt deras fruar och älskarinnor. Musiken kunde betraktas som besläktad med Nine Inch Nails och Karl-Heinz Stockhausen men Walker kunde lika gärna förvränga sin vackra stämma till en plågad Kalle Anka om musik eller text krävde det.

I en tid då kändisskap har ersatt de flesta former av integritet utgör Scott Walkers arkitektoniskt utmejslade livsverk och förkrossande pretentioner den så tilltalande motsatsen.

Han blev, för varje år som gick och för varje nytt verk han lät oss ta del av, en alltmer eftersträvansvärd förebild: en artist som minutiöst konstruerade ett av pophistoriens mest oantastligt perfekta konstnärskap och därigenom också skrev sitt eget eftermäle.

Det där allra sista är i Scott Walkers fall så påtagligt att det nästan är en smula omöjligt att försöka skriva ens de här korta raderna.

Hej då, Scott, du var den finaste och tuffaste inspirationskälla man kunde önska sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons