Annons

Ulf Boëthius:Hellsing – förnyare också av barnradion

Det är snart 60 år sedan Lennart Hellsing debuterade som barnboksförfattare. Mindre känt är att han redan ett halvår tidigare började göra nydanande barnprogram för radion, som under många år var hans viktigaste medium.

Under strecket
Publicerad

Lennart Hellsing.

Foto: Leif R Jansson/TTBild 1 av 1

Lennart Hellsing.

Foto: Leif R Jansson/TTBild 1 av 1
Lennart Hellsing.
Lennart Hellsing. Foto: Leif R Jansson/TT

Lennart Hellsing har många strängar på sin lyra. Att han gjort en massa roliga bilderböcker och barnvisor känner de flesta till. Många har kanske dessutom hört Krakel Spektakel på skiva eller sett denne lustigkurre hänga i en gardin på tv. Men hur många har reda på att barnradion under många år var Hellsings viktigaste medium? Och att det egentligen var här som han debuterade som författare för barn?

Ja, så förhåller det sig faktiskt. Hellsings första barnprogram, ”Djuren på cirkus”, sändes i mars 1945. Hans första barnbok, ”Katten blåser i silverhorn”, utgavs först på hösten samma år. Under de följande 15 åren, fram till 1960, gav Hellsing ut 14 böcker till. Men han gjorde inte mindre än 20 egna barnprogram under samma period – förutom en mängd kortare inslag för barn i andras program. Om man ser till kvantiteten var den unge Hellsing i första hand en barnradioförfattare.

Annons
Annons

Under 50-talet var Hellsing barnradions kanske allra flitigaste medarbetare med ibland tre program om året. Två tredjedelar av dessa gjordes för skolradion, där hans visor samtidigt slog igenom på bred front. Hellsing toppade snart listan över skolradions mest sjungna sånger. I radion framstod den estetiske innovatören således i första hand som pedagog. Detta säger mycket både om den nya synen på barnuppfostran efter andra världskriget och om Hellsings egen syn på konsten. En av hans mest citerade paradoxer lyder också: ”All pedagogisk konst är dålig konst – och all god konst är pedagogisk.” För Hellsing finns det inte någon motsättning mellan konst och pedagogik.

Varför är barnradions betydelse för den unge Hellsing så okänd? Orsaken är nog inte bara att det varit svårt att hålla reda på allt som den produktive Hellsing åstadkommit. Viktigare är säkert synen på radiomediet. Ett barnprogram har inte samma status som en bok. Särskilt inte för de litteraturforskare som i första hand tagit sig an Hellsing. Bibliografin i jubileumsskriften till Hellsings 70-årsdag nämner bara ett enda barnprogram från hans första 25 år som författare och Lena Kåreland säger i sin informationsrika bok om Hellsing ingenting om hans verksamhet i radio. Det gör överraskande nog inte heller Inger Nilsson som nyligen lade fram en avhandling om Hellsings intresse för just ”örats kultur”, ”Krakel Spektakel, hör hur det låter” (2001). Enstaka radioprogram skymtar i förbigående men vi får inte veta något om Hellsings hela insats.

Annons
Annons

Hellsing har själv (under ett samtal med mig i våras) berättat om hur hans första radioprogram kom till. Förhållandena var speciella. Vintern 1945, medan kriget ännu hördes på den norska sidan, bodde Lennart Hellsing under flera månader i en lånad stuga i Härjedalen tillsammans med ett par andra författare utan pengar, Bertil Bodén och Lennart Arrhén. Hellsing höll på med ”Katten blåser i silverhorn”. Men han tillverkade också korsord tillsammans med Arrhén. Kamraterna kom nu på att de också kunde tjäna en slant på att göra radioprogram för barn. Arrhén, som ett par år tidigare fått en vuxenpjäs spelad i radio, visste förmodligen hur man skulle gå till väga. Resultatet blev två barnpjäser, ”Djuren på cirkus” och ”Barnkammarens rundradio”.

I den första pjäsen traskade författarna på i gamla hjulspår. ”Djuren på cirkus” var ett sagospel om en liten flicka vars hund om natten inbjuder henne till en cirkusföreställning. Efter en rad uppträdanden vaknar flickan plötsligt av att en klocka slår åtta. Detta var inget nytt. Idén med ett djur eller en levande leksak som tar med sig ett barn på nattliga äventyr (välbekant från H C Andersen) hade använts tidigare i barnradion där sagospelen sedan länge hade en dominerande ställning. Däremot skymtade den hellsingska lejonklon i själva berättandet. Pjäsen innehöll mycket sång och musik och var skickligt anpassad till radiomediet.

Originellare var Hellsings och Arrhéns andra program, ”Barnkammarens rundradio”, sänt i augusti 1945. I denna pjäs har barnen fått ta över radioprogrammet för en dag, något som utvecklas till ett skämt med radions vid denna tid mest välkända inslag. Det här var något helt annat än de gamla sagospelen. Greppet påminde om Walter Benjamins experiment i den tidiga tyska barnradion. Även han hade i vissa av sina hörspel ställt själva mediet i centrum. Eftersom ett radioprogram i sig är ett slags collage kom författarna också nära den montageteknik som den tyske föregångaren använt sig av.
Liksom i ”Djuren på cirkus” är det mycket sång och musik. Vi får lyssna till såväl Haydns trumpetkonsert som ”Karl-Alfred sailorboy” och i den avslutande frågetävlingen skojar man med Alice Tegnér, Hellsings viktigaste föregångare på barnvisans område. Det antyds att hennes melodier är föråldrade. Gunghästen Jerker får ta fel på ”Mors lilla Olle” och ”Swing it magistern”.

Annons
Annons

I pjäsen förekom också inslag från Hellsings ännu inte utgivna bilderbok ”Katten blåser i silverhorn”. En av de mest berömda dikterna i denna, ”Trollkarlen”, dyker intressant nog upp redan i radioprogrammet, men i en något annan form än i boken. Vidare får vi höra berättelsen om trollet Krokus och pannkakorna, lätt redigerad. Hallåmannen får till och med säga att den är hämtad just från ”Katten blåser i silverhorn”.
Efter ”Barnkammarens rundradio” upphörde Hellsings samarbete med Lennart Arrhén. Men Hellsing gjorde ännu ett program för barnradion år 1945, ”Skeppet Polkagrisen”. Denna gång arbetade han helt på egen hand. Skeppet Polkagrisen var ett sångspel, även det en gammal genre i den svenska barnradion. Titeln kom från en sjömansdikt som fungerat som ”Dagens barnkammarrim” i ”Barnkammarens rundradio”. Alltid en stor återbrukare av gammalt material byggde Hellsing nu ut denna dikt till ett helt sångspel.

”Skeppet Polkagrisen” fick en annan karaktär än de pjäser Hellsing gjort tillsammans med Björn Arrhén. Musiken ställdes denna gång i centrum. Hellsing inledde här sitt långvariga samarbete med professionella tonsättare och musikpedagoger. Det var inte längre fråga om att bara låna kända melodier: musiken hade arrangerats av musikdirektör Sven Liendeborg. Vidare kastade Hellsing nu loss från verkligheten i långt högre grad än tidigare. Sångspelet handlade om ett polkagrisskepp som seglar ut i världen från en sockerbagares fönster med en besättning bestående av sju marsipangrisar. Kaptenen är en ”hare av kakaochoklad” och styrmannen ”av lakrits och nästan alltid glad”. Under färden försvinner den ena marsipangrisen efter den andra. Det hela slutar i Persien och de enda som då är kvar är ”kapten och styrman och en gris som gula träskor bar”. Hellsing befann sig i dialog med både Alice Tegnérs ”En sockerbagare här bor i staden” och den välkända barnramsan ”Tio små negerpojkar”.

Annons
Annons

Konceptet med ett skepp som far ut i världen och besöker olika länder hade förekommit tidigare i barnradion, exempelvis i Ann Lindhagen-Grossmans sångspel ”En sommarfärd” (1936). Sättet att berätta var däremot nytt och originellt. I motsats till Lindhagen-Grossman använde sig Hellsing av en ”uppläsare”. Genom att låta denne dels inleda det hela (på prosa) och dels vid ett tillfälle (alltjämt på prosa men denna gång i ett inlevande presens) bryta in i den annars versifierade (och framsjungna) berättelsen skapade Hellsing omväxling och variation på ett helt annat sätt än föregångaren. Samtidigt bröt detta grepp illusionen och markerade sångspelets karaktär av musikföreställning. Även på den punkten skilde sig ”Skeppet Polkagrisen” starkt från Lindhagens-Grossmans mera mimetiska berättelse om en segelfärd med en båt full av riktiga barn, inte polkagrisar. Framför allt är Hellsings stil elegantare än föregångarens. Den lågmälda humorn inrymmer också lyriska passager och de många lustiga detaljerna kombineras med ett antal måleriskt insatta färgord (som de gula träskorna). Återigen blandar Hellsing på sitt eget oefterhärmliga sätt poetiskt och trivialt, exotiskt och välkänt, lyriskt och komiskt.

Efter de tre barnprogrammen 1945 kunde man vänta sig att Hellsing snart skulle återkomma. Men av någon anledning (han minns inte själv orsaken) dröjde det hela sex år innan han dök upp igen. ”Summa summarum” (1951) blev i gengäld inledningen till Hellsings allra intensivaste period i radion. Mellan åren 1951 och 1960 gjorde han inte mindre än 17 egna program för barn.

Annons
Annons

Nu hade Hellsing hittat sin egen speciella form. ”Summa summarum” var inte ett sångspel i vanlig mening. Underrubriken var ”Underhållning för de yngsta”. I praktiken var det ett sångprogram med en sammanbindande ram. Stommen utgjordes av tio visor, hämtade ur två av Hellsings tidigare bilderböcker, ”Nyfiken i en strut” (1947) och ”Summa summarum” (1950). Redan där hade de tonsatts av musikpedagogen Knut Brodin. I programmet framfördes en rad sånger som sedermera blivit klassiska. Här finns såväl ”Dinkeli dunkeli doja” som ”Det var så roligt jag måste skratta”. Sångerna bands inte ihop av någon egentlig handling. Däremot fanns det en berättare som höll det hela i ett fast grepp. På denna punkt skilde sig radioprogrammet från böckerna som saknade berättare. Däremot kan de berättande partierna på sätt och vis sägas motsvara böckernas illustrationer. Dessa fungerande ju också sammanbindande samtidigt som de skapade omväxling och variation.

Berättaren får presentera den miljö där det hela utspelas: en pepparkakskoja, stor slottsträdgård, ett slott, en damm och en köksträdgård med allehanda mycket svenska grönsaker. Denna plats fungerar som den scen där sångerna framförs. Här finns också två lekande barn, Opsis Kalopsis och hans syster Greta, båda hämtade från sånger i boken ”Summa summarum”. Berättaren skjuter dessa båda figurer i förgrunden. De får lyssna till de framförda visorna och får också själva sjunga några av dem. Först sitter de i köksträdgården och ser Peter Palsternack och diverse andra grönsaker sjungande dansa fram ur landen men efter en stund ”snurrar” de också själva in i slottsköket. Sedan kocken (och skräddaren) sjungit ett par visor för dem slutar föreställningen med att de dansar ut igen.

Annons
Annons

Sångerna är lika absurda som miljön, som för tankarna till ”Alice i underlandet”. Greta sitter vid dammen och spelar schack med en sköldpadda och vi får också möta en grön papegoja, en trekantig gubbe och åtta trippande små saxgubbar. Ljudlekar, rim och rytm samspelar med det nonsensartade innehållet. Det centrala tycks (i linje med tidens moderna pedagogiska tänkesätt) vara att aktivera lyssnarnas olika sinnen. Man inte bara spelar och sjunger, texterna innehåller dessutom många klart lysande färgord. Men framför allt dansar man, både i sångerna och på den scen där de framförs. Och dansar man inte så snurrar, klättrar, gungar eller trippar man. Egentligen är ”Summa summarum” inte bara ett sångprogram, det är lika mycket en dansföreställning.

Lennart Hellsing gjorde i allmänhet inte böcker av sina radioprogram. Däremot gjorde han ofta, som i ”Summa summarum”, radioprogram av böckerna. På den punkten skilde han sig från sina samtida motsvarigheter i Norge, barnradiopionjärerna Torbjörn Egner, Alf Pröysen och Anne-Cath Vestly. De gjorde tvärtom. Genom att förvandla sina radioprogram till böcker vitaliserade de även den norska barnlitteraturen. Så var det inte i Sverige. Efterkrigstidens moderna genombrott inom barnlitteraturen gick inte via radion. I stället tycktes genombrottet successivt sprida sig även till barnradion när författare som Lennart Hellsing och Astrid Lindgren transformerade sina böcker till radioprogram. Men egentligen var det fråga om en parallell utveckling. De flesta av Lennart Hellsings barnprogram i radion var faktiskt original. Den unge Hellsing arbetade på två fronter. Häpnadsväckande nog lyckades han samtidigt förnya både barnlitteraturen och barnradion.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons