Annons

Nils Ahnlund:Under strecket 1919: ”Helsingfors just nu”

De vitas befälhavare Gustaf Mannerheim paraderar i Helsingfors efter segern i inbördeskriget 1918.
De vitas befälhavare Gustaf Mannerheim paraderar i Helsingfors efter segern i inbördeskriget 1918. Foto: IBL

Finlands statsarkiv förvarar i en av sina salar ett tungt träskrin, vilande på en särskild liten pulpet. Skrinets innehåll tillhör det allra märkligaste i den finländska hävdagömman. Där förvaras nämligen, inbunden i tjugu mäktiga folioband, den stora adressen till Rysslands tsar och Finlands storfurste av år 1899 med dess hundratusental och åter hundratusental av namnunderskrifter, sammanbragta under loppet av några snabba vinterveckor utan att den ryska regimens män därom fingo en aning. Dessa band lära väl knappast någonsin komma att genomplöjas av den historiska forskningen: de ge endast en ändlös rad av namn och yrkesbeteckningar, mestadels tunga och grova stilar, ofta bomärken, Finlands folk av två tungomål från norr till söder, från den högste till den lägste. Adressen blev som bekant tillbakavisad av hans tsariska majestät. Det hette att den återgick i orört skick, men faktiskt visade det sig, att den ursprungliga ordningen rubbats.

Under strecket
Publicerad

Denna artikel var införd i SvD den 24 oktober 1919.

Bild 1 av 1

Icke många steg från det rum i statsarkivet, där den av februarimanifestet föranledda folkadressen förvaras, stannar besökaren i ett annat rum, också det med tänkvärda skriftliga vittnesbörd från Finlands nutidshistoria. Packor av handlingar och tryck, böcker och lösa papper, diarier, längder och proklamationer befinna sig här under ordnande. Det är resten av det röda upprorets kvarlåtenskap, som väntar sin stålsatte historieskrivare. Strax efter dess kväsande utgick kungörelse om tillvaratagandet av alla dokument, som de röda lämnat i sticket. Om den betydande skörden ger en enda blick över rummet tillfyllest föreställning.

Adressen och upprorsakterna, det konstitutionella folkets enhälliga vädjan och det röda Finlands riksarkiv med blod och sorg klibbande vid bladen – ges det överhuvud något mer gripande intyg om det brådstörtade tempot i detta lands utveckling under knappa tjugu år? Hur många namn äro månne gemensamma för träskrinets volymer och grannrummets pappersbuntar? Hur många räkna icke åtminstone den närmaste skyldskap inbördes? Och dock är kontrasten till trots den förbindande linjen ju ganska klart skönjbar. I ena fallet står folket fylkat till värjesmål inför de krafter, som hota sönderslå besvuren laglighets grundvalar; i andra fallet har besmittelsen från öster utfört det värsta av sina verk, ryckt med sig en icke ringa del av folket – och ryckt den i fördärvet.

Annons
Annons

Denna artikel var införd i SvD den 24 oktober 1919.

Bild 1 av 1

Helsingfors bevarar alltjämt många yttre märken av upprorstiden. Jag avlade t. ex. ett besök i Finlands riddarhus, som i tiden var ett av de rödas huvudkvarter. Parkettgolven äro sedan den tiden så åtgångna, att de se ut att vara indränkta med frätande syror. De vackra karmstolarnas läderdynor äro fruktansvärt tilltygade med knivar och klor. Vapensköldarna i riddarsalen te sig i återställt skick, sedan de röda – efter vaktmästarfruns berättelse – övat sig i att skjuta till måls på dem. Däremot ha lantmarskalkstavlorna märkligt nog alldeles undgått skövling. Ett drag av oberäknelighet återfinnes överallt i historien om de rödas framfart.

Denna artikel var införd i SvD den 24 oktober 1919.
Denna artikel var införd i SvD den 24 oktober 1919.

Medan smärre skotthål här och var i husen och enstaka grusade kaserntomter kvarlämna vittnesbörd om befrielsekrigets hetta, är det mindre än man kan skulle tro, som minner om den gamla ryska regimens tid. Moskovitiska beteckningar och inskrifter har man nästan genomgående gjort rent hus med, det forna generalguvernementets officiella byggnader ha tagits i besittning av det självständiga Finlands myndigheter, och den forna högvakten har anlagt de nationella vitblå färgerna.

Ett och annat erinrar fortfarande om de tyska månaderna. Då och då kan man stöta på anslag på tyska språket. Men framför allt väller emot främlingen en våg av värme, när talet förs på von der Goltz, hans officerare och soldater och det verk Tyskland genom ödets skickelse hann utföra för Finlands befrielse. Vill besökaren från Sverige tränga djupare i stämningen, stöter han snart på den särskilt på svenskt-finländskt håll kvarlevande oerhörda besvikelsen över Sveriges hållning under Finlands frihetskamp, en besvikelse som hos många lever kvar som en kväljande plåga och som ytterst synes förklara det för svensk allmänhet svårförklarliga.

Annons
Annons

Den som skriver dessa rader kom egentligen utan eget initiativ i tillfälle att dryfta Ålandsfrågan med åtskilliga finländare, vilka representerade hela skalan av uppfattningar, från det beslutsamma principiella motståndet – dock aldrig med den anstrykning av hot som från vissa kretsar förnummits – till övertygelsen om att Finland måste tillmötesgå ålänningarnas vilja, om den håller i sig. De som hylla den senare uppfattningen befinna sig som känt i avgjord minoritet men företräda förvisso icke det minst livskraftiga inom det svenska Finlands kulturvärld. Men också från det hållet fick man nog till överflöd veta, att ställningen nu skulle varit lyckligare, om ej svenska regeringen förra våren valt den politik den nu en gång valde. För en svensk som ej kan försona sig med vårt uppträdande den gången är det svårt att hugga in på dessa känslor hos vår motpart. Men den stora frågan kvarstår ju, varför Ålands befolkning skall böta för vad den ej har någon som helst del i. Jag vet, att här inställa sig nya invändningar från finländsk sida. De starka känslor det här är fråga om är det f. n. föga lönt att söka omvända. Alldeles säkert anser man mångenstädes fullt uppriktigt, att Åland snart nog skulle återfinna vägen till den finländska hamnen, om frågan löstes i den riktning man önskar. Bestämda tvivelsmål på att något sådant vore troligt får man dock höra uttalas inom de kretsar jag nyss nämnde.

Dock, min enskilda erfarenhet är i varje fall den, att det mer eller mindre obehärskade, nu av vissa fennomaner formligen odlade hotet om öppen konflikt eller åtminstone brytning för lång tid mellan Sverige och Finland, i händelse av ett sådant avgörande som den officiella finska ståndpunkten upprese sig emot – att detta hot har mycket svaga rötter på svenskt finländskt håll. Där träffade man nästan icke alls dessa tonfall utan fick höra ärligt utsagt, att därhän finge det dock trots allt icke komma. Vart skola vi vända oss med våra förbindelser om icke till Sverige? hette det oavlåtligt; vi ha ju nu enligt naturens ordning ingen annan utväg! Det är möjligt, att det finns kretsar i det svenska Finland, där man tror sig kunna se mer politiskt kyligt på makten av kultursambandet, men säkert är, att någon egentlig tillit till den bebådade orienteringen mot söder åt de nya randstaterna till omöjligt kunde skönjas på något håll, icke heller något finskt håll, där en besökare hade tillfälle att höra sig för. På sin höjd lära väl numera finsksinnade politiker mena, att det ena goda icke förskjuter det andra. Starkare än tilltron till randstatsorienteringen gör sig nog den känslan gällande, att Finland ej kan undgå att hålla kontakt med det Ryssland, som tar makten efter sovjet. Detta kapitel innebär både hopp och bekymmer.

Annons
Annons

Det låg en viss feberstämning i Helsingforsluften under de dagar i slutet av förra veckan, då extrabladen, det ena efter det andra, sökte väcka en föreställning om att Petrograds intagande kanske vore en fråga om timmar. I den situationen var det Finlands riksdag samlades för att som första ärende behandla frågan om fortsatt krigstillstånd eller fred med Sovjetryssland. Över Vennolas och Holstis markerade deltagande tillsammans med randstaternas ombud i de föregående fredsdiskussionerna kastade nu det förändrade läget en ganska omild belysning, och utan många om och men begravdes den misslyckade aktionen, om också icke helt i stillhet. Socialdemokraterna, som pådrivit företaget, fingo dämpa sina toner, och den grupp av maalaispartiet, som antagits vara vacklande i frågan, betydde nu ingenting. Utgången var bestämd av andra och mäktigare faktorer än de parlamentariska. Men förloppet och den släta roll den nuvarande regeringen spelat därvid kom kravet på starkare män vid styrelsen att få förnyat ljud, och pekades det redan i tidningarnas ledarespalter på den starke mannen framför andra, så talades det man och man emellan ännu mycket mera om Mannerheim. Några gissade, att presidenten Ståhlberg skulle vilja avgå. Regeringsorganets artiklar – skrivna, sades det, av hr Erkko – vittnade klarligen om att hr Vennola och hans män ej längre ensamma kände sig ställningen vuxna. Finlands regeringsproblem blev brännande – och är det i dessa dagar lika mycket. Osäkert är emellertid, huruvida någon samlad borgerlig front kan åstadkommas. Framstegspartiets nu klargjorda hållning till amnestikravet torde omöjliggöra allt samarbete mellan detsamma och grupperna till höger därom, inom vilka de mest utpräglade farhågor göra sig gällande för konsekvenserna av de forna rödas framsläpande över hela linjen till politiskt inflytande, och där man som nästa led i aktionen skymtar skyddskårernas avskaffande och därmed bortfallandet av vad man anser vara den återställda lagliga ordningens fastaste ryggvärn.

Annons
Annons

Så länge sovjet regerar i Ryssland kan själva fröet till ett nytt rött äventyr i Finland nog icke sägas vara tillfullo förkvävt, om nämligen de förutsättningar åvägabringas, som den finska socialdemokratien ställer som sina villkor. Så ses ställningen inom samhällsbevarande kretsar. Men faller sovjet, förflyktigas orosandans livsluft, och det inre samhällslugnet stadgas oåterkalleligt. Därav den känslornas starka lyftning, som i borgerliga kretsar i Finland framkallats av sannolikheten av Petrograds snara fall – en möjlighet som nog ej heller är så ovälkommen för de besinningsfullare elementen inom finsk socialdemokrati. Men förvisso saknas inom intet läger en känsla av att en ”vit” regim i Ryssland k a n tänkas ställa Finlands självständighet på prov och medföra allsköns slitningar. Bör man förhålla sig passiv till avgörandet invid den egna gränsen, eller bör man genom ett ingripande av ett eller annat slag i sista stund skaffa sig en inteckning av tacksamhet hos restaurationens Ryssland? Sympatierna för den senare linjen äro stora inom finska samlingspartiet och svenska folkpartiet. Dock äro de svenskar många, som helst se att Finland förhåller sig passivt mot öster.

Stora problem har finländsk politik att brottas med. Överhuvud slår allt politiskt liv i vårt östra grannland ojämförligt starkare pulsslag än politiken hemma hos oss i Sverige. Det är kanske det starkaste intrycket av ett besök i Finlands huvudstad just nu.

Laddar…
Annons
Annons
Annons
Annons
Annons