X
Annons
X

Helvete mötte de bortrövade slavarna

Slavbarack i Sierra Leone, 1849. Foto: TT

”Man har läst mycket om hur de afrikanska slavarna trängdes på slavskeppen under resan över Atlanten, men hur förvarades de i hamnarna i väntan på transport?”

Publicerad

Frågan förtjänar ett omfattande svar, eftersom praxis varierade kraftigt mellan de olika slavhandelsarenorna. Vid Slavkusten, i dagens Benin och västra Nigeria, förvarades slavarna antingen ombord på lagunbåtar eller i palissadomgärdade inhägnader på stranden. De senare gick under den nederländska beteckningen tronks, och de var att föredra framför båtförvaringen.

I de befästa anläggningarna på Guldkusten (i dagens Ghana) förvarades slavarna antingen i magasinsutrymmen eller i fuktiga, mörka och allmänt vidriga fängelsehålor, av engelsmännen i Cape Coast Castle refererade till som truncks eller holes. Slavkällaren i Elmina, det äldsta fortet i regionen, rymde mellan 300 och 400 slavar, beroende på hur trångt man packade dem.

Européerna var väl medvetna om hälsoriskerna med att ha så många människor inspärrade på ett enda ställe. Det hände att slavarna sattes i arbete under väntetiden, inte för att man verkligen hade behov av deras jobb utan för att man ansåg det nyttigare för dem att röra på sig och göra nytta än att sitta stilla och försvagas. Icke desto mindre avled många medan de väntade på att slavskeppen skulle lägga till.

Annons
X

Under första hälften av 1700-talet förlorade Nederländska västindiska kompaniet i genomsnitt mellan tre och fem procent av sina slavar i forten och inhägnaderna. Ibland var dödstalet betydligt högre: år 1705 dog 95 av de sammanlagt 650 slavar som förvarades i Elmina, det vill säga 15 procent. Det var inte ovanligt att slavarna fördes ombord på de nyanlända skeppen långt innan dessa var redo att avsegla. Jämfört med eländet i Guldkustens fästningar var lastutrymmet på skeppet att föredra, menade åtminstone slavhandlarna. Hellre frisk havsluft än unkna fängelsedunster.

Ögonvittnen har skildrat hur slavarna levde och sov i sin egen avföring.

Allra värst var situationen för slavarna i det portugisiska Angola. I Luanda, den största av alla europeiska handelskolonier i Afrika, kallades de taklösa slavbarackerna quintais (sing. quintal), samma ord som portugiserna använde om boskapsfållor. Många quintais var belägna mitt inne i stadens affärskvarter, bakom de tvåvåningsbyggnader där köpmännen höll till. Eftersom utrymmet snart blev otillräckligt byggdes nya quintais i stadens utkanter och nere på stranden. När slavarna anlänt från karavanmarscherna trängdes de brutalt ihop innanför quintal-murarna, mellan 200 och 400 per quintal, där de tvingades sitta nakna i veckor, kanske månader, innan det blev dags att föras ombord på skeppen som skulle ta dem till Brasilien.

Ögonvittnen har skildrat hur slavarna levde och sov i sin egen avföring. De stektes obarmhärtigt av solen, attackerades av tropiska skyfall och kunde inte ens tända brasor för att hålla kylan borta under natten. Maten var vedervärdig, ofta begränsad till gröt av mjöl och bönor. Även rutten fisk förekom. Vattentillgången var bedrövlig och törsten nästan lika brännande som under marschen över savannerna.

Stanken från fisk, avföring, spyor, svett och ibland även flera dagar gamla slavlik var mer än nog för att övertyga de portugisiska affärsmännen om nyttan av att bygga nya quintais så långt från deras egna hem som möjligt. Intet ont anande europeiska besökare till Luanda förfärades över lukten, jämmern och det allmänna eländet. Slaveriet bokstavligt talat uppfyllde näsborrar, öron och ögon.

Portugiserna ansåg det som slöseri med tid och energi att gräva en grav per slav.

I Benguela, den näst viktigaste handelsstationen i Angola, var situationen om möjligt ännu värre. Här omfattade en typisk quintal 17 x 17 meter med minst tre meter höga murar. I detta lilla område, stort som ett modernt vardagsrum, trängdes mellan 150 och 200 slavar som redan vid ankomsten till staden – efter en flera månader lång vandring över ovimbundufolkets högland – var halvdöda av hunger och törst. Som om inte det räckte brukade portugiserna även hålla grisar och getter i sina quintais. Ingen slav kunde ligga raklång och sova. För säkerhets skull hade portugiserna borrat små hål i murarna för att kunna sticka in gevärspipor och öppna eld mot alltför oroliga fångar.

När liken efter döda slavar äntligen hämtades ut ur ”fållorna” var det inte för att bli ordentligt begravda. Portugiserna ansåg det som slöseri med tid och energi att gräva en grav per slav utan föredrog att vräka ned dem i högar täckta av ett tunt jordhölje, om ens det. Många slavlik försvann den naturliga vägen, genom att hyenorna i Luandas omnejd festade på dem om natten. I Benguela gick barbariet ett steg längre. Vakterna och tjänsteslavarna släpade ut liken ur quintais och dumpade dem på stranden, mitt bland sopor och avfall.

Även i goda år utan missväxt var det inte ovanligt att mellan 20 och 40 procent av de slavar som försmäktade i Benguelas och Luandas quintais avled innan de hann lastas ombord, men det normala var troligen 10–15 procent. Dödlighetstalet var lägre i närmaste portugisiska handelsstation i norr, Cabinda, bland annat eftersom möjligheterna att idka jordbruk och ge slavarna kost var bättre där än på de torra kustslätterna i söder. Till Cabinda, liksom till andra slavhamnar vid ekvatorn, hade dessutom slavarna inte kommit i karavaner utan genom att forslas från by till by av afrikanska köpmannanätverk, framför allt av vilifolkets handelsmän. Vid ankomsten till barackerna var de inte lika illa däran som olycksbröderna och -systrarna i Angola.

Efter reklamen visas:
Harrisons grundkurs – detta bör du kunna om svensk historia
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X
Annons
X