Annons

Hemligheten bakom att ändra barns beteende

Vill du att barnet ska ändra beteende fort ska du varken skälla eller tjata.
Vill du att barnet ska ändra beteende fort ska du varken skälla eller tjata. Foto: TT

Ska man tjata på barn som inte gör som man vill? Aldrig, menar psykologiforskare och barnläkare. Skälet: det tenderar att förvärra beteendet. Men det finns metoder som fungerar.

Under strecket
Uppdaterad
Publicerad

”Okej, tävling: Vem kan lägga en ärta på gaffeln och föra den till munnen långsammast?”

Foto: TT

Som barnpsykiatriker har jag tillbringat oräkneliga timmar i skolor för att studera utvecklingspsykologi och mänskligt beteende. Man skulle därmed kunna tro att jag är bekant med all forskning om effektiva uppfostringstekniker – och att jag dessutom är den perfekta föräldern.

Båda antaganden är fel.

Det var en fråga som jag ville ha svar på, för mig själv som pappa och för de föräldrar som söker min hjälp: ”Om ditt barn gör något som inte är skadligt, men inte heller särskilt lämpligt, när och hur ofta bör man tillrättavisa hens beteende?”

Till exempel: din femåring äter ärtor med fingrarna: det skadar ingen men farföräldrarna kommer på besök om två veckor och du skulle vilja visa dem att du lyckats lära ut grundläggande bordsskick. Eller när min 9-åring hälsar på en vuxen med blicken fäst vid sina skor, när och hur ofta bör jag påminna honom om betydelsen av ögonkontakt?

Forskare är samstämmiga när det gäller vissa uppfostringstekniker, till exempel visar studier gång på gång att smisk är både skadligt och ineffektivt. Även de skadliga effekterna av att skrika och skälla på barn är väl belagda. Men vad säger forskningen om det milda och lågmälda tillrättavisandet och tjatet som så många föräldrar ägnar sig åt?

Annons
Annons

Om du ger uppmärksamhet till något kan det oönskade beteende till och med öka.

Efter många timmars läsande av studier om detta ämne och intervjuer med experter kom jag fram till att jag ställde fel fråga. När jag frågade Alan Kazdin, chef för Yale Parenting Center och författare till över 700 artiklar och böcker om barnuppfostran, om när man ska korrigera ett beteende som man vill att ens barn ska ändra på var hans svar tydligt: ”Aldrig!”. Enligt doktor Kazdin är det varken användbart eller effektivt att förmana eller tjata på ett barns beteende som inte skadar någon annan.

– Lägg ingen vikt vid att barnet äter ärtor med fingrarna. Om du ger uppmärksamhet till något kan det oönskade beteende till och med öka, säger Kazdin.

Jag blev både förvånad och generad över att höra detta. Jag kan komma på ett dussintal gånger då jag har tillrättavisat min son (oftast försiktigt) för beteenden som har varit socialt olämpliga eller helt enkelt irriterande. När jag grävde djupare i forskningen om det här ämnet insåg jag att Alan Kazdin hade rätt: Att förmana är inte bara ineffektivt om man vill åstadkomma en långsiktig beteendeförändring, det kan faktiskt förvärra beteendet.

Några mindre studier visar att vissa tillvägagångssätt – att stå nära barnet, hålla ögonkontakt och tala lugnt – kan göra en förmaning mer effektiv. Men om man vill uppnå en bestående beteendeförändring finns det ingen forskning som stödjer att förmaningar är en effektiv teknik.

Så om du vill minska beteenden som är socialt olämpliga ska du i stället ställa frågan: ”Hur kan man ändra ett barns beteende till att bli mer passande?”

Annons
Annons

Daniel Bagner är professor i psykologi och chef för studier av små barns beteende vid Florida International Universitys Center för barn och familjer. Han berättade att man (som att ett barn tittar på sina skor när hen hälsar på en vuxen, till exempel), istället ska göra så här: identifiera den positiva motsatsen till det oönskade beteendet, som att söka ögonkontakt och sedan ständigt ge positiv feedback, som beröm, när barnet visar det positiva beteendet.

– Det är dessutom viktigt att föräldrar ger den positiva feedbacken direkt efter barnets beteende, säger Daniel Begner.

Hemligheten var att använda något som kallas ”differentiell förstärkning”.

Den här idén kallas ibland ”kom på dem när de gör rätt”. Det finns gott om bevis på att positiv förstärkning – att ge något positivt direkt efter ett beteende – är väldigt effektivt när man vill öka ett beteende. Det Daniel Bagner säger är att i stället för att fokusera på beteendet du inte vill ha, hitta tillfällen när ditt barn visar beteendet du önskar och ge det mycket uppmärksamhet.

Alan Kazdin hade ett snarlikt budskap. Men om ditt barn aldrig visar upp det motsatta, positiva beteendet, som att söka ögonkontakt när hen hälsar på folk?

Kazdin menade att hemligheten var att använda något som kallas ”differentiell förstärkning”. Det innebär att du hittar ett beteende som ligger nära det beteende som du vill se och ger positiv förstärkning till detta beteende. Han gav ett exempel:

– När det gäller att ditt barn undviker ögonkontakt: när ni går in i ett rum tillsammans, be dem att titta upp. Eller säg: ”Jag slår vad om att du inte kan titta upp”. När de då gör det säg något som: ”Fint att du tittade upp, det var toppen”, och le och ge barnet en klapp på axeln.

Annons
Annons

”Okej, tävling: Vem kan lägga en ärta på gaffeln och föra den till munnen långsammast?”

Foto: TT
”Okej, tävling: Vem kan lägga en ärta på gaffeln och föra den till munnen långsammast?”
”Okej, tävling: Vem kan lägga en ärta på gaffeln och föra den till munnen långsammast?” Foto: TT

Om man gör detta varje gång barnet höjer blicken så kommer hen att börja göra det oftare, enligt Alan Kazdin. Och när du ”kommer på” hen med att söka ögonkontakt, ge positiv feedback då också. Så småningom kommer det vara mer ögonkontakt och mindre tittande på skor.

Det finns en annan teknik som flera experter är ense om är. Eftersom barn brukar gilla att spela spel, är det möjligt att använda spel för att förbättra beteende på ett roligt sätt som ändå ger resultat. I exemplet med barnet som åt ärtor med fingrarna föreslår Alan Kazdin en tävling.

– Säg att: ”Vi ska ha en tävling. Vinnaren är den som kan lägga en ärta på gaffeln och föra den till munnen så långsamt som möjligt. Jag ska visa”. Visa sedan lekfullt hur du långsamt för en ärta till munnen med gaffeln. När ditt barn gör det, ge beröm för att förstärka beteendet. Och när tävlingen är slut, nämn det inte under resten av middagen, säger Kazdin.

Min sons förmåga att söka ögonkontakt har förbättrats utan förmaningar och tjat.

Jag vände mig till Jane McGonigal, en bästsäljande författare, speldesigner och chef för spelforskning och spelutveckling vid Institute for the Future. Själv brukar hon utnyttja ett av de fenomen hon sett: att barn gillar att vara bättre än sina föräldrar på sina favorit-tv-spel.

Annons
Annons

– Jag brukar skapa ett spel där jag ber mitt barn att hjälpa mig göra det jag önskar att de skulle göra. Jag skulle be dem försöka ertappa mig när jag inte använde gaffeln och åt med fingrarna, eller att lägga märke till om jag inte ser någon i ögonen. Och jag skulle be om deras samarbete så att det blev ett flerpersonsspel, så att de vet mer än jag och hjälper mig. Det ger mig chansen att visa för dem varför beteendet spelar roll, genom att tacka dem och förklara varför jag behöver hjälp att minnas det, säger hon.

Jag har jag inte slutat med förmaningar, det kommer så lätt och sker automatiskt. Men jag har försökt använda positiv förstärkning oftare med mina egna barn och varit överlycklig över resultaten.

Jag följde Alen Kazdins råd och skapade en lek om ögonkontakt till min 9-åriga son och sa ”jag slår vad om att du inte kan titta mig i ögonen i 10 sekunder i sträck”.

Han visade stolt att jag hade fel. Varje gång han nu håller ögonkontakt med mig, om så bara i två sekunder, ler jag och klappar på hans axel och säger något som: ”Fin ögonkontakt!”

Det här tillvägagångssättet kräver lite mer uppmärksamhet och självdisciplin från min sida men min sons förmåga att söka ögonkontakt har förbättrats stadigt, utan förmaningar och tjat från mig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons