Annons
Krönika

Carl-Johan Malmberg:Hemligheten hos Mahlers märkligaste melodi

Gustav Mahler.
Gustav Mahler. Foto: TT
Under strecket
Publicerad

Sedan länge har jag upplevt första satsen i Gustav Mahlers Symfoni nr 9 som hans allra märkligaste skapelse bland många märkliga. Redan när jag som ung hörde Bernard Haitinks studioinspelning av Nian med Concertgebouw-orkestern drabbades jag av detta underverk i musikform. Jag började läsa om symfonin – hos Bruno Walter som uruppförde den, hos Theodor Adorno, Mahlers främsta uttolkare i ord – och tyckte jag mig förstå något av hemligheten hos satsen: kombinationen av stor enkelhet med stor komplexitet, den kombination som jag, i helt andra verk inom helt andra konstarter, tänker mig som själva grundförutsättningen för den verkligt stora konsten.

I Mahler-nians första sats är enkelheten att hela den halvtimmeslånga satsen med sin jämna, lunkande rytm – Andante comodo, makligt andante – är en enda, trevande, vindlande, melodi. En melodi söker sitt mål: så kunde satsen sammanfattas. Melodin börjar i horn och harpa redan i första takterna och kommer till vila i sista taktens flöjtsolo.

Däremellan – och här kommer komplexiteten – tar den otaliga omvägar och vandrar mellan orkesterns olika instrument. Den tvekar, hejdar sig, gör omstarter, kommer på avvägar, vinner ny säkerhet. Det är en melodi som gång på gång verkar uppfinna sig själv. Grundelementet är fyra toner; då och då framträder de frilagda, hos harpan, hos pukorna, hos klockorna. Fyra toner som framhärdar, som aldrig ger upp.

Annons
Annons

Jag har alltid haft som krav på ett gott framförande eller en god inspelning av Mahler-nian att dirigenten förmedlar känslan av att inledningssatsen är denna enda, mycket långa melodi, och lyckas skapa det rätta suget i den: låta melodin i sina olika känslolägen – förväntansfulla, vällustiga, triumfatoriska, hotfulla, skräckinjagande, men också vaggsångsaktigt ömsinta – söka sig hemåt. Här finns många fina inspelningar, av Haitink, Gielen, Sinopoli, Boulez, Salonen, och bäst av alla, en magisk liveinspelning med Bruno Maderna från 70-talet.

Fast när Sveriges Radios symfoniorkester framförde symfonin i höstas tycktes dirigenten Daniel Harding – oftast en god Mahlerdirigent – uppfatta andantet som bara en förberedelse för symfonins övriga tre satser. Inget sug i melodin, ingen befriande hemkomst för den. Dessutom ostämda bleckplåtar i stället för stämda klockor, så i klocksolot uteblev melodin helt och hållet och ersattes med ett skrammel, en av mina hemskare upplevelser av ett Mahlerframförande.

Onsdag och torsdag kväll (26 och 27 april) framför Kungliga Filharmonin Mahler-nian i Konserthuset under ledning av Christoph Eschenbach. Det finns skäl att ha stora förväntningar: orkestern kan symfonin efter fina framföranden under Alan Gilbert för ett par år sedan. Och Eschenbach är en av de mest spännande Mahlerdirigenterna just nu, hans inspelningar av symfonierna nr 2 och nr 6 är utomordentliga. Jag håller tummarna för att första satsen blir den där sugande och smäktande och betvingande melodin som Mahler tänkte sig.

Annons
Annons
Annons
Annons
Annons